Brottsligheten håller hela stadsdelar i järngrepp och går allt längre ner i åldrarna. I stora delar av landet finns ingen polis på plats. Tullen tvingas stå och se på när gangstrar fraktar stöldgods över gränsen. Vår krisberedskap är inte god. Myndigheterna har inte ordentlig kontroll på vilka som vistas i riket. Företag måste avstå från investeringar på grund av att elförsörjningen inte kan garanteras. Högskolan brottas med kvalitetsproblem. Museivärlden plågas av politisering.

Listan ser ut som en insändarjeremiad författad av signaturen ”Vän av ordning”, men jag är beredd att stå för den med eget namn. Bristerna har blivit för många och för stora. De är resultatet av underlåtenhetssynder som ingen av senare tiders regeringar och riksdagsmajoriteter kan avsvära sig ansvaret för, men det är förstås extra ledsamt att se med vilken tövan och tafatthet som nuvarande styre nalkas dem. Trots att tillkortakommandena varit tydliga så länge spanar man förgäves efter sense of urgency.

Inte minst måste alla de statsanställda som kämpar på och gör sitt bästa förundras över och beklaga den politiska passiviteten. Det är inte poliser och tullare, lektorer och museitjänstemän som har bestämt att de ska få alltför lite resurser, alltför svaga befogenheter och alltför otydligt ledarskap för att verksamheterna där de arbetar ska kunna leverera högsta kvalitet.

Så mycket roligare då att kunna tala om en verksamhet i staten som verkligen gör vad den ska, nämligen kungahuset.

Den 30 april i år fyller Carl XVI Gustaf 75 år. På grund av pandemin tycks firandet i första hand bli privat. I skrivande stund är överhuvudtaget inget känt om offentliga inslag. Det lär bli annorlunda om två år när det har gått ett halvsekel sedan kungen tog plats på tronen. Men jag tycker att 75-årsdagen räcker väl som anledning att uppmärksamma statschefens och monarkins insatser.

”Den som dels föredrar konsti­tutionell monarki framför andra varianter kan med glädje konstatera att det finns åtminstone en del av svenska staten som fungerar.”

På valborgsmässoafton är det 50 år sedan kungens farfar, Gustaf VI Adolf, vände sig till sin sonson i samband med att denne fyllde 25 och uppnådde den tidens myndighetsålder för en tronarvinge: ”Under dina gångna fem studieår har jag alltmer märkt Din starka känsla av plikttrohet, av önskan att efter måttet av tid och krafter lära känna och skapa kontakt med en mängd områden av mänsklig verksamhet, såväl i allmän tjänst som av mera enskild art.” Det var inget dåligt beröm från en som gjort ”Plikten framför allt” till sitt valspråk och levt som han lärt. Sannolikt bottnade hans ord i både bedömningar och förhoppning.

Gustaf Adolf fick rätt. ”Mer än något annat är det faktiskt så den svenska monarkin fungerar idag: den påminner oss om vad plikt är”, som Susanna Birgersson nyligen konstaterat. Det är ingen liten sak att under 75 år i det ständiga strålkastarljuset förbli lojal mot en institution och ett uppdrag som man inte har sökt sig till självmant utan tilldelats av ödet, successionsordningen och Sveriges riksdag i säregen förening.

Under det gångna året har ceremonier, möten och mottagningar oftast fått äga rum under virtuella former istället för de vanliga, men kungens och hela kungahusets verksamhet har fortsatt med oförminskad ambitionsnivå.

På sin webbplats rapporterar kungahuset om färska kontakter med representanter från en lång rad fält i det svenska samhällslivet: vetenskap, idrott, näringsliv, miljöskydd, hälsovård, kulturliv. Kungen har deltagit i ett stort antal möten. Dessutom har han givit företräde för talmannen och nya statsråd och deltagit i konseljer. Han har tagit initiativ till en minnesgudstjänst för pandemins offer. Han har hört av sig med kondoleanser till statsöverhuvuden i länder som drabbats av våld eller naturkatastrofer. Han har delat ut medaljer och stipendier och han har hållit tal till nationen.

Regeringsformen specificerar bara ett fåtal formella uppgifter för statschefen, men i förarbetena till grundlagen sägs att monarken ska fungera som ”samlande representant och symbol för landet som helhet”. Vad detta innebär i praktiken har kungen successivt fått utveckla i samarbete med hovet och övriga medlemmar av kungahuset. Resultatet är dagens mix av formella statsceremonier, statsbesök och uppskattade uppmärksammanden av värdefulla gärningar i riket. Intresset av att få kungligt besök är fortsatt stort och det lär inte bli mindre när tillvaron får alltmer postvirtuell karaktär.

För den som vill ha sin monarki heroisk och drömmer om marscher över Stora Bält, tornerspel, palatsintriger och byggen av väldiga Vasaborgar ter sig det kontinuerliga utbytet med forskare, företagare och civilsamhällets eldsjälar säkert rätt blodfattigt. Men den som dels föredrar konstitutionell monarki framför andra varianter, dels uppskattar att statschefen i riket är en samlande gestalt fri från de dagliga maktkamperna istället för en översta partipolitiker, kan med glädje konstatera att det finns åtminstone en del av svenska staten som fungerar.

*

Bör det skrivas in i högskolelagen att ”den akademiska friheten ska främjas och värnas”? Detta föreslås i regeringens forskningsproposition, men det utbröt stort hallå i frågan efter att två ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademien varnade för förslaget i en artikel på DN Debatt (2/3). De båda har naturligtvis inget emot akademisk frihet men påpekade att denna redan är skyddad genom lagens 1 kap 6 § även om själva ordvalet är annorlunda, samtidigt som de varnade för en formulering i propositionens brödtext där det talas om att friheten alltid måste utövas ”utifrån den värdegrund som gäller”. Det kanske inte är så problematiskt idag, men tänk om någon riktigt ruskig typ kommer till makten och värdegrunden ändras.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Var lugna, kontrade professor Lena Marcusson några dagar senare DN 8/3. Den statliga värdegrundens sex principer – demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt, effektivitet och service – är härledda ur grundlagen och den ändrar man inte över en natt. Och denna värdegrund gäller för övrigt redan, så propositionen innebär inget nytt.

Till att börja med kan man notera att det ännu en gång varnas för en framtid som redan är här. Politiseringen av högskolan pågår för fullt med den påbjudna jämställdhetsintegreringen som mest aktuellt exempel. Plikten att verka för hållbar utveckling skrevs in i högskolelagen för 15 år sedan.

Vad gäller värdegrunden kan raden av honnörsord tyckas harmlös, men det är likafullt ett vågspel att göra dem till rättskälla eftersom de saknar precision och öppnar för vitt skilda tolkningar.

Uppsala universitets förre rektor Stig Strömholm talar klarspråk om förslaget på ett föredömligt sätt (UNT 19/3). Han finner det inte svårt att ”föreställa sig hur en handfull okunniga och trångbröstade fanatiker skulle kunna hävda att den ena eller andra forskningsfrågan eller det enda eller andra forskningtsresultatet som misshagar dem utgör en kränkning av den ’värdegrund’ de förfäktar. Det är dessvärre inte heller svårt att föreställa sig hur krumryggade chefer och funktionärer inom högskolan skulle ge efter för sådana angrepp på forskningens frihet. ’Värdegrund’ – en sådan intellektuell amöba har ingen plats i en rättsstats lagstiftning.”

Jag kunde, och jag menar det bokstavligen, inte ha sagt det bättre själv.