Pierre Augustin Caron, som han föddes som, är det överdådiga stoffet för Erik Orsennas Beaumarchais. Un aventurier de la liberté (Beaumarchais. En frihetens äventyrare). Som ende son och arvinge i en parisisk urmakarfamilj var han pappa Carons ögonsten och fem systrars kelgris. I hemmet musicerade man, lekar lektes och en viss respektlöshet mot överheten uppmuntrades. Men när unge Pierre Augustin visade slyngelfasoner och försnillade ett fint ur inlämnat för reparation togs han inte bara i örat; han visades på porten… för att strax bli tagen till nåder igen.

Hans rastlösa sinne snurrade i takt med urens kugghjul, vars irriterande vibrationer han tidigt lyckades stabilisera med en finurlig uppfinning. Uppmuntrad av sin mentor, en kunglig urmakare, sökte han patent, som den falske ”välgöraren” istället tillägnade sig. Men han missbedömde unge Caron, som tog strid inför både Vetenskapsakademin och i pressen. Detta krävde åtskilligt mod eftersom någon i högre ställning då kunde få en ovän att försvinna i Bastiljens fängelsehålor för gott med ett kungligt så kallat lettre de cachet.

Snart hade han ersatt sin fiende som hovurmakare och leverantör av klockor till Ludvig XV:s fyra giftasvuxna döttrar. Med uren – både prydnadssaker och smycken – gjorde han sig snabbt oumbärlig och blev då han också såg mycket bra ut de uttråkade prinsessornas favorit inom hovet. Han gick med liv och lust in för att roa och betjäna dem, lära dem spela harpa och pyssla om deras knähundar.

Orsenna kan här inte låta bli att ”tappa” namn (efternamn vill säga, som ju name-dropping egentligen betyder), när han med en parallell till nutida förhållanden vill visa sin förtrogenhet med maktens inre cirklar: ”Hur många vackra karriärer har inte lanserats efter tjänster gjorda åt en Danielle (Mitterrand), Bernadette (Chirac), Cécilia (Sarkozy), Carla (Bruni-Sarkozy), Valérie (Trierweiler – Hollandes olycksaliga sambo) eller Brigitte (Macron)?” Orsenna drar plumpt ännu en parallell som antyder hans ovanliga inblick bakom Élyséepalatsets kulisser, den om hur den blivande president Pompidous karriär tog fart sedan denne ”på ett smart sätt” åtagit sig skötseln av en fond till minne av de Gaulles dotter Anne, som hade Downs syndrom.

När Pierre Augustins ena syster skymfligen övergivits av sin spanske friare begav han sig iväg till Spanien för att rädda hennes ära, av själve försteministern Choiseul försedd med det parallella uppdraget att knyta tätare kontakter med Spaniens Bourboner. Vår urmakare simsalabim förvandlad till diplomat!? Eller var systerns äreräddning istället täckmantel för honom som hemlig agent? En sak är säker, Pierre Augustin hade allt en sådan brukar behöva: briljans, charm och idoghet. Han förför en spansk markisinna efter noter för att hon i sin tur ska locka spanske kungen i säng och göra honom mer gynnsamt inställd till Frankrikes intressen. De gällde kolonin Louisiana, som Frankrike överlåtit en del av till Spanien. Agenten får dock återvända hem med oförrättat ärende i båda sakerna.

”Hans ettriga inlagor i saken publiceras i pressen som rena följetongen, så underhållande är de med spirituellt inlindade giftpilar mot motparten och dennes anhang.”

Snart trängs istället i hans huvud så många ljudminnen från det spanska äventyret, och pockar på att ge form åt en berättelse, förlagd till Sevilla. För vem vill höra talas om en barberare från Poitiers? Tonerna av gitarrer och fandangos ihop med de folkliga idiomen och uttrycken från gatorna i barndomens Paris – allt kommer till bruk. Men här går det undan: Beaumarchais som han nu får kalla sig, sedan han via ett förmånligt gifte har lyckats köpa sig adelskap, byter ut en ställning som kunglig sekreterare mot en som överste jaktintendent, för dyra pengar lånade av sin mentor, den stormrike finansmannen Pâris-Duverney. Som sådan dömer han i jaktbrottsmål, oftast fattiga tjuvskyttar till hårda straff, som galärerna. En ologisk syssla, för vår ”frihetsäventyrare” som snart ska lägga ord i Figaros mun om allas lika värde. Och visst, Beaumarchais är förälskad i friheten – sin egen, vill säga.

Under tiden har Hämndens gudinna vakat. När en stor del skog säljs på rot köper han den genom en bulvan, eftersom han som jaktintendent inte får ägna sig åt skogsaffärer. Men hur naiv får man vara? Bulvanen snyter honom på köpeskillingen och tillskansar sig skogen.

För att komma över nesan med bulvanen skriver Beaumarchais en pjäs, som får nedgörande kritik. Under tiden har han också drabbats av den personliga olyckan att förlora både sin kära hustru och nyfödda dotter. Finns det då ingen gräns för hans olyckor? Nej, för nästa olycka som drabbar Beaumarchais är ett våldsamt anslag mot hans förmögenhet. När den gode välgöraren Pâris-Duverney går bort tilldöms den laglige arvingen, som sånär gått miste om de hundratusentals livres som Beaumarchais fått. Och som pengarna mottagits utan några papper eller testamente är saken hopplöst förlorad. Ändå pågår processen i åtta år.

Katastrofen eggar hans förmåga till polemik. Hans ettriga inlagor i saken publiceras i pressen som rena följetongen, så underhållande är de med spirituellt inlindade giftpilar mot motparten och dennes anhang. Det roar och förströr hög som låg ända upp till kronprinsessan Marie-Antoinette, som får en av sina frisyrer döpt efter en av Beaumarchais’ elaka smädelser.

Domen innebar total ruin för Beaumarchais. Även hans gamle far hamnade på gatan. Han är slagen men inte nere för räkning. Förkrossad, men överallt hyllad, äger han inget längre utom berömmelse och allmänhetens beundran. Över en natt vänder ödet och gör den förargelseväckande pamflettören till en frihetens martyr som tar strid mot godtycke och korruption. Rättsskandalen blev motståndarens, försteministern Maupeous fall.

Det är ännu femton år till stormningen av Bastiljen, men denna antydan till revolt oroar makten. Beaumarchais åtnjuter både folkligt och aristokratiskt stöd, men den gamle Ludvig XV ser i denne äventyrare någon som har en farligt briljant förmåga att elda på opinionen.

Prinsen av Conti, kungens kusin, råder honom att ge sig iväg till London för att ligga lågt och senare bli benådad. Och ett uppdrag har han. En mästerutpressare härjar där, och det gäller att få stopp på honom. Ironiskt nog ska den för sitt frihetspatos dömde nu själv utöva censur! Vad utpressningen gick ut på? Jo, fatala insinuationer om att de spanska Bourbonerna nog borde kunna expandera sina dynastiska anspråk norröver, i och med att det dröjer med tillökning för paret Ludvig XVI och Marie-Antoinette. Den tidens skvallerskribenter levde farligare än dagens och tvingades ofta i landsflykt. Beaumarchais lyckades med hjälp av inhyrda torpeder ur Londons undre värld spåra upp och med hot och mutor få stopp på den illvillige kolportören. Varpå vår vän raskt begav sig till Wien, där han gjorde sig ärende hos kejsarinnan Maria Teresia, som passade på att tacka honom personligen för ”äreräddningen” av dottern.

Under tiden går Beaumarchais med en historia malande i huvudet: en komedi eller moralitet som man sa då, om en gammal snuskhummer till förmyndare som grunnar på att gifta sig med sin fräscha myndling. Ung man kommer emellan och nästlar sig in i det burgna hemmet. Hans Figaro var född!

Men därmed inte sagt att hans väg var fri från fällor. För att fira att Comédie française antagit pjäsen ville hans vän och – som omväxling – gäldenär, hertigen av Chaulnes, fira framgången med honom hemma hos sin älskarinna. Med resultat att det blev Beaumarchais som hamnade i säng med henne, vilket gjorde hertigen galen av svartsjuka. Han satte efter först henne och sedan Beaumarchais; ända in i hans eget hus, där vår hjälte i faderns åsyn nära nog knivmördades.

Den 23 februari 1775 var det premiär på Barberaren. Det ska visa sig bli en ödesdag, eller noga räknat 60 timmars utdragen suspense, under vilka Beaumarchais går från yttersta nesa till största triumf. Under premiärföreställningen ”följer visslingar och burop under tredje akten på gäspningarna efter den första”, vilket får honom att febrilt spetsa till anrättningen, så när ridån åter går upp söndagen den 26 vet jublet inga gränser. Stormande succé! Till den grad att han av Marie-Antoinette inbjuds uppföra den i Versailles. Hur var det möjligt? På tre dagar, då ingen fick störa, hade alla scener setts över, dialoger hårdragits, banaliteter strukits, pjäsen reviderats – intill oigenkännlighet.

45 år gammal ville Beaumarchais ägna resten av livet åt högre syften. Åt friheten, närmare bestämt kolonin Amerikas. Han bombarderar Versailles med förslag. Och Vergennes, utrikesministern, nappar! Frankrike faller gärna det perfida Albion i ryggen samtidigt som man vänder ett leende ansikte till London. Och så passar ju Beaumarchais så bra ihop med den där originella nyanlända amerikanske ambassadören, Benjamin Franklin, uppfinnare av åskledare visst också.

Vår vän handlar nu med vapen. Och för att frakta dem förvärvar han 40 fartyg, alla under bekvämlighetsflagg, som han inspekterar än i Le Havre, än i Marseille. Brittiske ambassadören anar oråd och följer hans rörelser på avstånd. Franklin får tåla sig, Ludvig tvekar, eller velar, liksom hans utrikesminister. Under tiden ruinerar sig Beaumarchais, vars avtal med amerikanerna ger dem rätt att betala senare i form av ris, tobak och spannmål, eftersom de saknar kontanter. Men det blir ingen betalning i någon form. Den nya nationen låtsas inte om sin skuld, inte ens när Frankrike först av alla erkänner det 1778. Otack är världens lön.

Amerikaäventyret blir hans sämsta affär någonsin. Men bums samlar han åter en nätt liten förmögenhet, denna gång på de sanitära förhållandena i Paris, som är överbefolkat i en hopgyttrad osund bebyggelse. En företagare och ingenjör, Périer, som varit med och byggt upp fransk industri, bland annat med hjälp av Watts ångmaskin, drar in Beaumarchais i sitt vattenledningsprojekt. I bolaget Compagnie des Eaux, föregångare till dagens Véolia, blir Beaumarchais’ störste aktieägare och pr-man. Lönsammare företag kan knappast tänkas, för alla behöver vatten och snart löper ledningar från hus till hus. Beaumarchais såg att Paris måste moderniseras, bli rent och snyggt.

”Varför inte pjäsen som alla talade om, ’Den galna dagen’? Han föreslår den för Mozart, som blir överförtjust och komponerar melodierna i snabb följd, på tre veckor sägs det, allteftersom Da Ponte överlämnade librettosidorna.”

Publiken får vänta på Figaros bröllop till 1784. Men ryktet går i förväg, långt utanför landets gränser; privatföreställningar ges. Precis före det första privata uppförandet inför hovet 1783 anlände en ryttare i sporrsträck med beslut om att stoppa det, på kungens order. Beaumarchais flyr för säkerhets skull. återigen till London. En herreman inbjuder då hela teatersällskapet att uppföra pjäsen, som då hette Den galna dagen, på sitt slott norr om Paris. Snart har tillstånd utverkats av en lägre rankad censor, den ena handen vet uppenbarligen inte vad den andra gör. Den 27 april 1784 talas det inte om annat i Paris.

I företalet till Figaros bröllop säger sig Beaumarchais ”ha utformat handlingen kring en kritik av en mängd missförhållanden som plågar samhället” Om han för den skull eftersträvade ett nytt? Om han såg sig i den avgörande roll som revolutionens Danton tillskrev honom som ”den som i själva verket avrättade adeln”? Visst är den fråga som Figaro riktar till greven i början av femte akten upprorisk så det förslår: ”Vad har ni gjort för alla dessa förmåner? Ni har gjort er besväret att födas, inget annat. I övrigt är ni bara en vanlig människa.” Ändå kan man inte säga att han var anhängare av revolutionen; ställd inför valet av samhälle skulle han nog föredragit ett som han bäst kunde raljera över.

Men han är åter ruinerad, så det gäller att snarast finna en tonsättare till pjäserna. Da Ponte, venetianare, avsatt präst och roué, är librettist i Wien. 1785 sökte han ett nytt ämne att omvandla till opera. Varför inte pjäsen som alla talade om, ”Den galna dagen”? Han föreslår den för Mozart, som blir överförtjust och komponerar melodierna i snabb följd, på tre veckor sägs det, allteftersom Da Ponte överlämnade librettosidorna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men Beaumarchais var redan inne i nästa projekt: att följa upp sitt initiativ till den första upphovsmannalagen. Trött på att kämpa för att få betalt av teatersällskap och bokhandlare, samlade han redan i juli 1777 ett konvent för dramakonsten, senare omdöpt till Byrån för dramatisk lagstiftning, och därpå omvandlad till Société des auteurs et compositeurs dramatiques, där hans byst än idag pryder dess stora konferenssal i Paris 9:e arrondissement. Till slut vände han sig till Ludvig XVI med sin vädjan: det väl inte var mer än rätt att pjäsförfattare i lag tillerkänns äganderätten till sina verk. Ärendet blev liggande tills Nationalförsamlingen den 13 januari 1791 antog lagen som upphävde Comédie françaises exklusiva privilegier och medgav upphovsrätt för författare och kompositörer.

Ända upp i 60-årsåldern tog Beaumarchais aktiv del i affärslivet. Han kom över ännu fler vapen, en hel depå i Holland, som han gärna ville överlämna till revolutionärerna i Paris. Men de fick för sig att han tänkte leverera dem till Republikens fiender. Det är bara för att hans väninna, den älskvärda grevinnan, också råkar vara förtrolig med Paris överåklagare, som han slipper undan giljotinen. Han tvingas fly till London ännu en gång, och återkommer sedan lagom till kungens avrättning under Terrorn.

Han benådas åter, men beordras utleverera vapenlagret. Trogen sin natur kan han inte låta bli att låtsas att det redan har utskeppats till Amerika och låter i hemlighet utrusta ett kaparfartyg för att göra detta i efterskott. Återigen hotas han av giljotinen, varpå följer två påfrestande år på flykt under strapatser och armod, ömsom i Frankfurt och Hamburg. Vapnen beslagtas slutligen i Holland av engelska flottan, som sent omsider sänder honom en struntsumma i ersättning.

Först 1796 kan han han äntligen återse sina nära och kära i Paris. Han fortsätter – mentalt rörlig in i det sista – att spinna nya planer; suppliken om att få bli ambassadör i de nya Förenta staterna bevärdigas inte med ett svar av den nye utrikesministern Talleyrand. Han får inte ens det pass som han i andra hand utbett sig. Därmed grusades Beaumarchais dröm om att en gång få uppleva Amerika.

En briljant ung militär vid namn Bonaparte korsade förresten också hans väg. Påpasslig som alltid föreslår Beaumarchais den uppåtstigande stjärnan att köpa hans övergivna palats mittemot resterna av Bastiljen. Inget napp där heller.

Den store frihetsäventyraren, Pierre Augustin Caron de Beaumarchais dör vid 77 års ålder 1799. Som ett kvicksilver, eller kanske snarare en fjäril, hade han rört sig genom tillvaron, som han skaffade sig så många som möjligt av, och de artade sig alla till veritabla berg och dal-banor.

Man kan undra varför Erik Orsenna har valt Beaumarchais som ämne. Inte mycket förenar dem, även om akademiledamoten gjort sig känd som opportunist och mångsysslare han också, med en bana som bland annat rådgivare till president Mitterrand, ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen och diverse expertkommittéer, samt företagare i e-boksbranschen. Men Orsennas poserande flyhänthet – jo, ordets betydelse är enbart negativ – gör honom på samma gång tankspridd och anspänd, ämnets ”olidliga lätthet” till trots. Boken är ändå läsvärd för den fantastiske huvudpersonens och hans otroliga levnadsödes skull.