Efter att ha läst Clarks briljanta böcker om första världskriget och kejsar Vilhelm II är jag benägen att helt enkelt svara: ”Därför att du skriver om det.” Men det kan ju förstås inte vara hans egen förklaring, och han levererar mycket riktigt två andra. Dels att det är fel att som så många gör betrakta 1848 som ett misslyckande: ett storslaget förändringsprojekt som först vann framgång men så småningom rann ut i sanden. Dels att upprorsmakarnas frågor om frihet, rättigheter och sociala skillnader äger relevans nu som då.

Visst stämmer det att huvuddelen av de liberala, borgerliga revolutionerna till sist brottades ned av det beståendes väktare. Men Clark visar övertygande att det inte betyder att allting gick tillbaka till det gamla. Runt om i Europa hade envälden ersatts med konstitutionella styren, vilket innebar en ny rikedom av val, debatter, partier och parlamentariska strider och samarbeten. På sina håll, som i Österrike, dröjde det inte länge innan den nya författningen blev upphävd, men anden hade hunnit lämna flaskan och inspirerade till förändringar som komma skulle. På andra håll skärptes övervakning och repression, men det parlamentariska arbetet fortsatte, och det hade blivit ogörligt att helt kväsa den nya politiska kulturen och de nya organisationerna. Nederländerna och Danmark förvandlades i ett slag till – och förblev – konstitutionella monarkier.

Vad gäller nu och då ville jag under läsningen först invända att det är eviga frågor han nämner och att parallellerna till 1848 inte är mer slående än parallellerna till många andra perioder i världshistorien. Men jag sträckte vapen när jag kom till ett avsnitt om tidens förhållande mellan stad och land: ”De flesta radikala och liberala ledare i de europeiska staterna visade upp en gapande okunskap om livet utanför städerna. På många platser avlägsnade eller försvagade 1848 års omvälvningar eliter, vars medlemmar hade en god om än ofta nedlåtande förståelse för landsbygden (eftersom de var medlemmar av den jordägande aristokratin) och ersatte dem med liberaler och radikaler från en värld av tidningar, klubbar och urban kommers eller industri.”

I Frankrike, för att ta ett exempel, saknade den regering som tillträtt efter att kung Ludvig Filip gått i landsflykt idéer­ om hur det utsatta jordbrukets villkor kunde förbättras. I gengäld slog den till med en skattehöjning på 45 procent, vars syfte var att finansiera beredskapsarbeten för arbetslösa i Paris men som huvudsakligen kom att betalas av bönder. På så sätt blev revolutionen i landbygdsbefolkningens ögon ”oupplösligt förknippad” med förhatlig beskattning, konstaterar Clark. Den potentiella alliansen mellan borgare och bönder uteblev.

Radikala intellektuella som inte begriper sig på verklighetens folk: känns fenomenet igen?

I själva verket hade inte Clark behövt leverera några speciella motiv för sitt skrivande. Framställningen i sig ger allt vad argument som behövs. De nästan 900 sidorna (varav mer än 100 är noter och register) är ett kraftprov, där författaren ömsom målar med breda penseldrag, ömsom går in i fascinerande detalj. Australiern Clark är sedan ett decennium­ Regius Professor i historia vid universitetet i Cambridge och visar med all önskvärd tydlighet att han är en värdig innehavare av den lärostol som Georg I inrättade 1724.

Revolutionary Spring inleds med ett kapitel om ”sociala frågor”, som beskriver ett europeiskt 1840-tal av omfattande armod och hård kamp om begränsade resurser. Svåra hungerproblem fanns på många håll under åren före 1848, men det går ingen rät linje mellan socialt elände och politisk resning. Tvärtom verkar särskilt hårt drabbade områden som Irland och Schlesien ha varit särskilt passiva under revolutionsåret. Fattigdom suger musten ur folk.

Misären utgjorde förstås en fond och en sporre för många av dem som ville göra upp med det gamla, men de gemensamma nämnarna i de ledande revolutionärernas paroller handlade mer om politisk liberalisering än social utjämning. ”Samma ord klingade överallt”, skriver Clark: konstitution, frihet, pressfrihet, rätten att samlas och organisera sig, medborgerligt inflytande över militären, rösträttsreform.

Tiden var havande med het vilja till förändring och nystart, som kom till uttryck framförallt i liberalers och den växande borgarklassens frustration över att vara utestängda från rikenas skötsel: att trots kunskap och växande välstånd vara andra klassens medborgare. Upprorens förlopp skilde sig från en plats till en annan men om det fanns något gemensamt stridsrop så var det just ”konstitution”. Absolutismen måste brytas, lagstyre införas och folkförsamlingar ta över den lagstiftande makten.

Samtidigheten är slående. Visst spelade februarirevolutionen i Paris en speciell roll som startskott, men det var också som om hela kontinenten redan var indränkt i eldfängd substans och bara väntade på den där tändande gnistan. Rapporteringen hade föga av dagens sekundsnabbhet, men nyheter spred sig ändå med imponerande fart och göt fotogen på redan spirande eldar. Uppror blossade upp på ett ställe, beskrevs intensivt på ett annat, vilket i sin tur satte fart på protesterna på ett tredje. Revolterna kommunicerade med varandra fram och tillbaka över kontinenten.

Och det var verkligen stora delar av kontinenten det var fråga om. Clarks specialområde är den tyskspråkiga kulturkretsen, men han skriver sannerligen inte bara om Frankfurt, Wien och Berlin, utan också om vad som tilldrog sig i Norditalien och Nederländerna, Sicilien och Neapel, Budapest, Rom och Valakiet. Vilka var ledargestalterna? Vad mötte de för motstånd? Vad lyckades de uppnå? Vad hände med dem och deras verk när kontrarevolutionen väl hade samlat sig och slog tillbaka? Clark snålar inte med informationen.

Samtidigt finns plats för kuriosa. Jag lär mig till exempel att Victor Hugo deltog i gatustrider i Paris och försvarade den liberala revolutionens styre mot radikalare upprorsmän. Liksom att hans blivande ärkefiende, Napoleon III, då ännu i landsflykt och allt annat än kejsare, anmälde sig som frivillig extrapolis i Storbritannien.

Vad gäller det svenska finns däremot inte mycket att hämta. Uppslagsordet ”Sverige” anger en enda sidhänvisning och den aktuella passagen visar sig handla om Johan Ludvig Runeberg och författandet av texten till Finlands nationalsång. Den som vill läsa om stenkastningen mot Hartmansdorffs hus på Storkyrkobrinken och de övriga marsoroligheterna får söka sig annorstädes.

Runt om i Europa hade hemlig polis ägnat stor kraft åt att övervaka revolutionärer och förhindra omvälvningar, men de hade ofta koncentrerat sig på kotterier och aktivister. När processerna väl satte igång visade sig dock dessa kretsar inte ha så värst mycket att göra med sakernas gång. Många av dem som fick ta över när de traditionella eliterna retirerade på våren 1848 hade knappast räknat med att bli makthavare själva, och när de nya parlamenten kom på plats visade de sig i de flesta fall med Clarks ord vara ”huvudsakligen konservativa”. Deras majoriteter gillade lagstyre och val, men de brann knappast av iver att kasta allt etablerat över ända och än mindre att gå radikalerna till mötes genom att införa allmän rösträtt eller långtgående sociala program.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Med Frankrike som undantag lämnades monarkierna i fred. Ibland uppstod allianser mellan liberaler och radikaler, men allteftersom revolterna utvecklades blev det vanligare att moderater och liberaler gick samman och i oro för kaos prioriterade ordning och enskild äganderätt.

Under hösten 1848 och 1849 samlade sig de gamla makthavarna till kontra­revolution. Militären hade i de allra flesta fall förblivit lojal och de borgerliga revolutionärerna hade inte så mycket att sätta emot. Men, som sagt, Clark argumenterar engagerat för att detta inte ska ses som att allting som hade åstadkommits blev utplånat: ”Människorna som gick in i 1848 års kollisionskammare var inte desamma när de kom ut.”

Skeendena blev en sorts allmän snabbkurs i praktisk politik, som fick varaktig verkan till både vänster och höger. Intresset för sociala frågor ökade, katolska kyrkan tog plats i partipolitiken. Kungar och nationalister blev varse vilken kraft som fanns i kombinationen av stat och nation, och enligt Clark var såväl Tysklands som Italiens enande ytterst en konsekvens av 1848. Han menar också att revolutionerna fördjupade klyftan mellan Ryssland och väst, eftersom varken tsaristerna eller radikalerna gillade vad de såg.

Se där några huvuddrag ur en bok, vars rikedom svårligen låter sig sammanfattas i en anmälan, som ifrågasätter väl etablerade föreställningar och som rekommenderas å det varmaste för var och en som har några veckor till övers.