De flesta europeiska huvudstäder har ett eller flera museer­ om ockupation, motstånd och totalitära ideologiers härjningar. 1900-talets mörka decennier är närvarande i historiska samlingar i bland annat Oslo, Vilnius­ och Prag. Dessa miljöer levandegör andan av desperation; där kan vi också genom inlevelse erfara kampen för frihet och rätten till nationell identitet.

Genom lyckliga omständigheter är Stockholm ett undantag i detta tårdränkta landskap av museer, vare sig Wehrmacht eller Röda armén har paraderat längs den kungliga huvudstadens gator. Likväl har också vårt land minnesplatser med anknytning till 1900-talets motståndskamp mot statsabsolutismens hydra. Stockholms offentliga rum har en yta ägnad att påminna oss om Raoul Wallenbergs namn, gestalt och gärning. Betydligt mindre känd, såväl utomlands som i sitt eget fosterland, är kyrkoherden i den svenska Victoriaförsamlingen i Berlin under åren 1929 –1942, Birger Forell.

”Men i sitt svenska hemland levde och dog han i relativ obemärkthet.”

Genom tre böcker riktade till en svensk såväl som en tysk publik har jag sökt skapa viss plats i historiemedvetandet åt denne, för sina exceptionella gärningar under tre decenniers tid, hågkomstvärde gestalt. Kampen för ett kristet och civiliserat Europa vägledde honom genom livet. Birger Forell var inifrån Berlin en länk till omvärlden för motståndet mot nazifieringen av den organiserade kristendomen. Det svenska församlingshemmet vann namn om sig att vara en oas i Berlins stenöken. Bland bekännelsetrogna karaktärer som Martin Niemöller och Dietrich Bonhoef­fer, misshagliga för den nationalsocialistiska regimen, aktades Forells person högt. På vinden gömde den 20 timmar om dygnet arbetande legationspastorn såväl känsliga dokument som förföljda präster.

Senare kom Forell att fästa det svenska utrikesdepartementets uppmärksamhet på att godsvagnar lastade med judar hade börjat rulla ut ur Berlin. Han smugglade in åtskilliga män, kvinnor och barn till vindens temporära trygghet genom trädgården som var belägen vid Victoriaförsamlingen. Till den brittiska ambassaden i Stockholm bar han med sig budskap om att motståndet mot Hitler växte bland officerare och adelsmän.

Birger Forell kom att skriva in sig i efterkrigstidens historia genom massiva hjälpinsatser riktade till det sönderslagna Tyskland. Han var, med den legendariske journalisten Arvid Fredborgs ord, den ende svensk som hade kunnat skryta med att ha grundat en tysk stad. I och kring övergivna baracker från krigstiden gjorde han avgörande insatser för tillskapandet av flykting- och industriarbetarstaden Espelkamp.

Att skryta låg emellertid inte för Forell. Borås Tidnings mång­årige andreredaktör Bengt-Ingvar Ekman har skrivit följande rader: ”Om någon förtjänat att bli en symbol, en legend, skulle det varit Birger Forell. Men i sitt svenska hemland levde och dog han i relativ obemärkthet. För honom själv var det lyckligast så. Tv-ljus […] skulle inte varit hans livsluft, att göra karriär och skaffa sig en position på hjälparbete skulle varit honom en absurd tanke.”

Från den position på andra sidan som Birger Forell innehaft sedan han gick ur tiden 1958 kan han emellertid inte protestera mot att få en hedersplats i statyns form. Tre städer kunde vara aktuella: Berlin, Espelkamp och Borås. I den sistnämnda staden var Forell kyrkoherde i tio år och härifrån utgick hans stora efterkrigsarbete. Med tanke på att det finns centralt belägna monument i Berlin såväl som Espelkamp, och att den svenske kyrkoherdens namn är mer levande i Tyskland än i Sverige faller mitt val för statyplacering på Borås.

Birger Forell var en universitetets och inte bara en kyrkans man. Den planerade doktorsavhandlingen blev aldrig färdigställd – Hitler och dennes krig kom emellan – men han blev hedersdoktor i Marburg och grundade en provisorisk teologisk fakultet för tyska krigsfångar i England. Därför bör han stå staty vid akademiplatsen utanför Högskolan i Borås.