Ola Magnell dog för tre år sedan, 74 år gammal. Ska man upptäcka hans genialitet – och det ska man – är det skonsammast att avnjuta hans tungvrickande textrader i enrum, i hörlurarna. Hans musikerkolleger i dokumentären kämpar tappert, men det verkar vara ett nationellt särdrag: vi är inga överdängare på att formulera oss kärnfullt, drastiskt eller humoristiskt. Det blir platt, allmänt och generat. Tycker ni att jag överdriver, lyssna på tacktalen under nästa Guldbaggegala.

Det intryck man får efter dokumentären är att Magnell aldrig lyckades upprepa succén med andra plattan Nya perspektiv eftersom han var för känslig för denna världen, i synnerhet den krassa musikindustrin. Han beskrivs som en tunnhudad kille som sårades svårt av kritik och vantrivdes med att kränga sin vara i massmedierna.

För detta kan vi ömka honom, och fördöma den cyniska ”branschen” som handskas så illa med alla bräckliga genier. Så förväntas vi gång efter annan förhålla oss till bortgångna och bortglömda konstnärer.

Stackars Marilyn Monroe, Kurt Cobain, Cornelis.

Vi är inga överdängare på att formulera oss kärnfullt, drastiskt eller humoristiskt. Det blir platt, allmänt och generat.

Vi kan också nyktert konstatera att de inte hade vad som krävdes. Vilket man kan beklaga, eftersom de hade så mycket att ge.

Låt oss göra en jämförelse med ett mer prosaiskt yrke. Säg en busschaufför. Hon bör ha vissa färdigheter. Framförallt att framföra bussen på ett säkert och effektivt sätt. Men det räcker inte. Om hon är otrevlig mot passagerarna, börjar gråta när hon ligger efter i tidtabellen eller ständigt räknar fel på växeln är hon fel person på fel plats.

Ju äldre jag blir, desto oftare funderar jag över alla fallgropar som gapar längs min egen bana, författarens.

För att kunna klösa sig kvar i yrket måste man hitta en sidoförsörjning som inte slukar alltför mycket av en, i väntan på ett genombrott som kanske aldrig kommer. Man måste hålla sig någorlunda nykter, undvika bitterhetens kvicksand, värna om sin kroppsliga och mentala hälsa och vårda sina nära relationer eftersom de fiktiva världarna är ett klent sällskap i novembermörkret.

Ändå tycks de konstnärliga yrkena aldrig upphöra att dra till sig fylltrattar och slarvpellar som förväntar sig att andra ska städa upp efter dem. Och egocentriker som tänjer på alla gränser som finns, och gnällspikar som bara lyser upp när kollegerna drabbas av motgångar.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Frågan är om de förvandlas till dessa monster av yrkets speciella krav och beskaffenheter, eller om de var monster från början och sen sökte sig till det yrke där deras usla karaktärsdrag inte bara tolererades, utan vördades och sågs som ett tecken på genialitet.

Om man är illa rustad för vissa krav som ens yrke ställer kan man förstås hoppas att yrket anpassar sig efter ens särart. Men man kan inte begära det, eller bli förorättad när så inte sker. Man måste bara vackert acceptera att på den här punkten kom inte yrket och jag överens, och sen ta konsekvenserna av det.

Ola Magnell var av allt att döma en hygglig kille och en fenomenal textförfattare. Att han inte hade det som krävdes för att fylla Globen eller bli inbjuden till gråtmyset i Så mycket bättre gör honom inte sämre. Men inte nödvändigtvis bättre heller.