Nyligen läste jag ytterligare ett reportage om ensamkommande afghanska flyktingbarn med den obligatoriska stora barnbilden på förstasidan. Det fanns bara ett problem, det var en vuxen man på fotot. Han hade ordentlig skäggväxt och mogen hud, till sådan hör rynkor, samt grå stänk i håret. I reportaget intervjuades en svensk kvinna, hon talade om ”sina pojkar” samt hur givande hennes engagemang var.

I snart två år har medierna fyllts med den här typen av bilder och reportage. Effekterna på mig har varit att förtroendet för medierna sjunkit och att tilltron till vuxna kvinnors förnuft har fått sig en rejäl törn. Ja, jag skriver kvinnor, för det är kvinnors hängivenhet och upprätthållande av lögnen om att vuxna är ensamkommande barn som det handlar om. Kvinnor som gråter och skriker när...