När det bjöds till höstdrink på Lycée Français i London häromåret, dominerades minglet av franska föräldrar. Men ett brittiskt par dök också upp i dörren – utklädda till ekorrar. ”Temat var ju höst”, ursäktade de sig generade när de märkte att de var de enda som gått på maskerad.

Britternas vurm för att klä ut sig var obekant för mig när jag flyttade till Storbritannien. Vid första anblicken av min väninna Fionas imponerande utklädningslåda-för-vuxna var jag säker på att hon var något slags hobby-Hobbit eller rollspelsentusiast­. Men snart förstod jag att hennes uppsjö av avancerade kostymer, huvudbonader och teatersmink bara var det standardförråd en medelålders britt samlat på sig efter ett halvt liv av tema-fester,­ studentjippon, festivaler och ”dress up nights”.

Britternas glädje inför (eller behov av, vilket det nu är, låt oss se) att möta världen med en grad av förvanskning, begränsar sig inte till utklädning. Efter en tids bokläsande med mina döttrar när de var små upptäckte jag att även i barnlitteraturen förser britterna gärna verkligheten med ett filter, helst genom att även där klä den i djurkostym.

På hyllorna hos Waterstones finns fler gnagare än barn. Dansande möss, en tiger som kommer på te, en glömsk katt, en hungrig larv, en apa som vill kramas, kaniner som mobbar varandra, en björn flyger till månen, en jättemus som vandrar genom stan. De mest populära böckerna för yngre barn ger dem inga direkt speglande protagonister. I Storbritannien leder musen Angelina ballerina och grisen Peppa Pig identifikationsprocessen. Givetvis inte alltid. Men markant oftare än i Sverige.

Berättande på djuravstånd till vardagen är inget nytt brittiskt fenomen, utan är väl förankrat i nationens psykologi och moderna litteraturhistoria. Från Det susar i säven vid förra sekelskiftet, med ett helt zoo på rollistan, över Beatrix Potters Pelle Kanin, till björnar med olika personligheter, den filosofiske Nalle Puh och den snäll-dråplige Paddington. En tradition som förts vidare av dagens författare, bland de mest framgångsrika Judith Kerr, Julia Donaldson och Jez Alborough.

Det är annat än i socialrealismens Sverige där Nisse går till posten, Lotta slår sig när hon åker cykel och Alfons kokar gröt med sin ensamstående pappa. Även klassiker som Madicken, Kulla-Gulla och Maria Gripes flickor konfronterar trots överromantiserade inslag livets avigsidor med ett avsevärt mått realism. I svenska böcker är barnen varken djur eller småvuxna versioner av Mr Bean – en annan form av förvanskning som britterna gillar: humoristiska barnkarikatyrer som Horrid Henry och Tracy Beaker.

Vad är det med dem? Och vad är det med oss? Genom åren har jag hört många britters ”off the record”-kommentarer om hur svenskar uppfattas. Kritiska omdömen pendlar mellan att vi är å ena sidan litet löjligt naiva, å andra sidan arroganta och oförskämda i vår direkthet. Bara vi själva tror att det inte märks när anglosaxiska finesser, som sofistikerad humor, lager-på-lager av tolkningsmöjligheter, och ”konstruktiv vaghet”, går oss över huvudet.

Kanske förstärks dessa kulturella signalskillnader, eller åtminstone låter sig illust­reras av, de berättelser som respektive nation ser världen genom i ung ålder. Nyligen pressade jag Fiona och hennes man Andrew på vilken psykologisk olikhet det rör sig om, på djupet. Vad handlar det brittiska tendensen om, att vilja spegla verkligheten once removed, på ett stegs avstånd. Hon funderade länge. ”Ibland känns det som om ni lever i en helt annan verklighet, att ni kan unna er att se saker på ett simplare sätt”, sa hon till slut. Det var inte en förolämpning utan en förundran över att vi svenskar slipper undan en stor del av den sociala komplexitet hon upplever att britterna är tvungna att navigera i. Att böckerna hon själv läste som liten och de hon läst för sina egna barn, givit träning i ett jonglerande med masker och roller. Liksom utklädningslådan.

”Genom åren har jag hört många britters ”off the record”-kommentarer om hur svenskar uppfattas”

Vd:n på ett svenskt bokförlag bekräftar att utländska agenter ofta avfärdar svenska barnböcker som ”för direkta och rakt på”. Med ett fåtal undantag som Astrid Lindgren, Gunilla Bergström (gröt-Alfons funkar faktiskt!) och Martin Widmark (Lasse-Maja). ”Djur är väl mer safe, fegt och globalt”, konstaterar förlagschefen.

Men är det safe och fegt? Ur svensk synvinkel, absolut. Det var precis så jag reagerade själv när jag förtvivlat letande i bokaffären bland möss och kaniner efter något riktigt, utan mask och emotionellt säkerhetsavstånd.

Men kanske kan man lika gärna kalla de brittiska förklädnaderna en träning i livets högre skola av mångtydighet. Eller som ett genialiskt sätt av barnlitteraturen att skaka av sig de klassmarkörer som likt hopplösa kardborrar fastnar på alla ­brittiska ­bok-barn och gör dem till lättkategoriserade medlemmar av den ena eller andra kasten. Kardborrar som kan göra identifikationen svårare för ett brittiskt barn med ett annat än med en bäver.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Min utväg när barnen var små, förutom att köpa med mig böcker från Sverige, var att vända mig till Roald Dahl, vars härliga subversion visar upp en helt annan sida av den brittiska kulturen. Och Michael Mopurgos inkännande böcker, där elefanter, lejon och katter förvisso spelar en stor roll, men åtminstone förblir riktiga djur, med relationer till verkliga barn.

Apropå mopurgo. Det finns ett tydligt undantag från den brittiska maskerings-fäblessen. Den oväntat stora och upphöjda barnboksgenre som är Världskrigslitteraturen. De minnen som nationen vill hålla vid liv från den avgörande epoken förvanskas inte, där är det naken realism som gäller. Av Mopurgo kan man köpa ett helt set World War II books, eller för den som vill ha mer, en Times of War collection, som även inkluderar första världskriget. Goodnight Mr Tom av Michelle Magorian, The Boy in the Striped Pyjamas av John Boyne, When Hitler Stole Pink Rabbit, av Judith Kerr är moderna klassiker som ofta utgör obligatorisk läsning i skolan. Till och med Ian McEwan har dragit sitt strå till krigsboksstacken med Rose Blanche, om en tysk flicka som upptäcker ett koncentrationsläger. Det finns rentav en subgenre av barn-evakueras-från-storstan-böcker som knyter an till årliga temadagar i skolan då barnen klär ut sig och får ta adjö av sina föräldrar som om de skulle evakueras. Det säger något om hur den tiden hålls levande för britterna.

Jag har tagit mig friheten att generalisera i den här texten, för visst finns det böcker om riktiga barn även i Storbritannien. Min äldsta dotter kräver att jag för objektivitetens skull lägger till att särskilt för ton­åringar finns faktiskt många berättelser där det animaliska inslaget inskränker sig till vanliga bondkatter som stryker omkring. Men jag kontrar med att i den åldern tar en annan typ av litterär augmented reality som britterna är mästare på. De episka fantasy- och äventyrsböcker som också har en lång tradition, från Alice i Underlandet till Peter Pan, Narnia, Ringen, Den mörka materian, och Percy Jackson.

Det är något fascinerande med kontrasten mellan britternas beslöjning och vår svenska nakenhet som är svårbegripligt och spännande. Lika främmande som Totte och Malin skulle varit för mina döttrars brittiska kompisar när de var små