Mitt Romney tar på sig ansvaret för förlusten och gör sedan en viktig demokratisk insats: han meddelar att han personligen har gratulerat president Barack Obama som just vunnit presidentvalet.

Mycket kan fortfarande hända fram till november, men om Mitt Romney förlorar så kan den 65-årige multimiljonären glömma deltagande i valet 2016. Han sällar sig därmed till skaran av män som kommit tvåa i kampen om USA:s högsta politiska ämbete. I en politisk kultur där vinnaren tar allt tenderar förlorarna att reduceras till just förlorare; om en besegrad presidentkandidat inte vinner ett senare val blir den sammanfattande beskrivningen i historieböckerna ofta ”motståndaren till president …”. Scott Farris försöker i Almost President. The Men Who Lost the Race but Changed the Nation att ge upprättelse både till förlorarna som grupp och till en utvald skara individer. Resultatet varierar. Hans argumentation för den förlorande kandidatens betydelse efter valet är stark. I ett relativt ungt land, skapat genom revolution och under en period sönderslitet av ett blodigt inbördeskrig, borde rädslan för våldsamma protester efter ett presidentval vara ganska stor. När nära hälften av de röstande står på den förlorande sidan skulle upprörda känslor kunna resultera i våldshandlingar, likt de protester vi upplevt vid val i exempelvis Frankrike. Den lugnande effekten som tvåan i valet skapar då han öppet gratulerar och visar lojalitet mot den valde statschefen skall därför inte underskattas. När John McCain på valnatten 2008, efter en flera månader lång kamp om presidentposten som stundtals präglades av ett väldigt skarpt tonläge, slog fast att det amerikanska folket gett ett tydligt svar på frågan om vem de ville se som landets ledare, och dessutom kallade Barack Obama ”min president”, dämpades besvikelsen hos många McCain-supportrar. Ett amerikanskt presidentval tar inte slut då vallokalerna stänger eller då rösterna är färdigräknade. Det tar slut då den ene kandidaten erkänner sig besegrad och ber sina supportrar att visa respekt för vinnaren.

När Farris ska visa på enskilda presidentkandidaters avtryck i historien haltar det dock. I vissa fall är argumentationen glasklar och tankeväckande. De som känner till Al Smith, som förlorade presidentvalet 1928 mot Herbert Hoover, gör det antagligen bara som den förste katolske kandidaten för något av de två stora partierna. Smith är personen som gör att John F Kennedy är ”den andre katolske kandidaten”, men i övrigt är hans påverkan på den politiska utvecklingen relativt okänd, i alla fall utanför USA. Farris visar dock hur de anti-katolska stämningarna som präglade 1920-talets USA, och som kulminerade i ett massivt motstånd mot Smith i valet 1928, ledde till ett katolskt uppvaknande när det gällde behovet av opinionsbildning och deltagande i samhälls- och kulturliv. Al Smiths förlust banade väg för valet av Kennedy 32 år senare.

I andra fall försöker Farris koka soppa på en spik. De flesta presidentkandidater, även de förlorande, inspirerar människor att engagera sig politiskt och påverkar nya generationer av politiker, men alla tvåor pekar inte ut en väg för sitt parti. Att Barry Goldwaters konservativa kampanj 1964 ritade om den politiska kartan, och gjorde att invånarna i sydstaterna bytte partitillhörighet en masse, finns det inte mycket att invända mot, men att Adlai Stevenson mer eller mindre på egen hand skulle ha format demokraterna till ”partiet för de intellektuella” har Farris svårare att övertyga läsaren om.

Stringent argumentation blandas med ett staplande av anekdoter, vilket gör Almost President till en minst sagt ojämn historia. I flera fall kan dessutom slutsatsen dras att det är i andra politiska roller än som presidentkandidater – som guvernörer, senatorer eller bara inofficiella ledare för sina partier – som vissa av profilerna i Farris bok betytt allra mest, och i många fall redan innan de blev presidentkandidater. Som en påminnelse om att USA:s politiska historia är så mycket mer än bara dess presidenter fyller dock Almost President helt klart sin funktion. Henry Clays förmåga att mejsla fram kompromisser i kongressen, Stephen Douglas kamp för att hålla ihop en stark opposition under inledningen av inbördeskriget utan att kompromissa med lojaliteten till unionen, Thomas Deweys pragmatiska inställning till statens roll; Scott Farris berör storheten hos många, och försöker visa hur arvet förvaltas idag, men han vandrar tyvärr alltför ofta snabbt vidare. Almost President lockar dock till vidare läsning.

Om Mitt Romney förtjänar ett kapitel i en senare upplaga av Almost President ska vi låta vara osagt, men chansen finns. I Romneys politiska karriär finns inget som direkt sticker ut vid en första anblick. Han är inte den förste före detta affärsmannen eller ex-guvernören som försökt bli president. Dynastier – Mitt Romneys far var en framträdande republikansk guvenör under 1960-talet – är heller inget ovanligt i USA.

Kanske är det dock Romneys religiösa övertygelse som kan komma att visa sig vara det som ger honom en plats i historien. Mormonkyrkan må vara snabbt växande, men dess anhängare betraktas fortfarande med skepsis och misstänksamhet i många läger, särskilt hos vissa evangelikala grupper. Utan tvekan har dock intresset för och kunskapen om mormonkyrkan ökat hos allmänheten sedan primärvalen inleddes och Romney etablerade sig som favorit att ta hem republikanernas nominering. När till och med svenska dagstidningar åker till Salt Lake City i mormontäta Utah för att berätta om kyrkan är det tydligt att en kandidats kampanj, även om han förutspås lida nederlag, kan rikta strålkastarljuset mot frågor och företeelser som kan få avgörande betydelse i senare val.

Anders Rönmark