Formelspråk
Och inom internationell forskningspublicering är det likadant. Olika kartläggningar visar att inom naturvetenskap (engelskans ”science”) är över 90 procent av alla forskningsartiklar skrivna på engelska.
Så har det inte varit särskilt länge. Fram till 1920 var tyskan ett ledande språk forskare emellan, tillsammans med engelskan och franskan. Men då var tyskans storhetstid i stort sett över, bland annat som följd av den utestängning av tyska forskare från internationellt samarbete som var en del i ”bestraffningen” av Tyskland efter första världskriget; nazismen och andra världskriget beseglade denna utveckling. Att notera är också att en femtedel av all internationell forskningspublicering inom naturvetenskap under 1970-talet faktiskt var på ryska. Men idag är, som sagt, nästan all internationell publicering på engelska, som också helt dominerar på vetenskapliga konferenser.
Hur har det blivit så? Finns det andra orsaker än de mera självklara som har att göra med politisk och vetenskaplig dominans? Vilka är de språkliga behov som finns i just vetenskapssamhället, till skillnad från exempelvis den diplomatiska världen? I sin tankeväckande bok Scientific Babel belyser Michael D Gordin dessa och besläktade frågeställningar från olika vinklar.
Gordin är idéhistoriker med specialitet inom den moderna naturvetenskapens historia. Språkligt mångkunnig förstår han också ett tiotal språk. Han försöker inte ge en heltäckande beskrivning av vetenskaplig kommunikation, utan gör istället ett antal nedslag i några särskilt intressanta frågor; några slutgiltiga svar lämnas inte. Det sker ur ett europeiskt perspektiv; Gordin beklagar att hans språkkunskaper inte räcker till för att belysa de frågor han tar upp från till exempel kinesiskt eller japanskt perspektiv.
Inte oväntat börjar Gordin med att behandla latinet som vetenskapsspråk. Han förlitar sig där bland annat på den svenske latinisten Tore Jansons förnämliga bok om latinet (på engelska: A Natural History of Latin). Gordin framhåller att utvecklingen av latinet som internationellt vetenskapligt språk hänger samman med den europeiska kulturens pånyttfödelse under medeltiden. Latinet var ju kyrkans språk, och de framväxande universiteten anslöt sig till detta bruk. Inte minst var det översättningen till latinet av vetenskapliga verk från arabiskan och grekiskan som på 1100-talet etablerade latinet som det vetenskapliga språket framför andra.
Så förblev det under åtskilliga sekler. Mycket av den vetenskapliga kommunikationen skedde på latin, men inte helt och hållet. Som ett exempel på språkbruket behandlar Gordin den framträdande svenske kemisten Torbern Bergman, verksam i Uppsala under andra halvan av 1700-talet, delvis samtida alltså med Carl von Linné. Bergman skrev ofta avhandlingar på svenska som sedan översattes till latinet. Han hade också en omfattande korrespondens med sina kemistkolleger i övriga Europa, mycket på latin men också på engelska, tyska och franska, ja till och med på svenska.
En av de sista betydande vetenskapsmännen som skrev på latin var den store tyske matematikern och fysikern Carl Friedrich Gauss, som gjorde det ännu i mitten av 1800-talet. Men då hade latinet nästan helt spelat ut sin roll, utom på vissa speciella områden; biologisk taxonomi är ett. Istället fordrades det av en forskare för att riktigt kunna följa med i den dåtida vetenskapliga utvecklingen på sitt område att han – mera sällan hon – åtminstone hjälpligt behärskade såväl tyska som franska och engelska. För dem som inte hade något av dessa språk som sitt modersmål var det uppenbarligen hämmande att behöva lägga tid och möda på att lära sig dem. Och inget av dem var egentligen mera lämpat som vetenskapligt språk än det andra – även om det egna språkets fördelar i god nationalistisk anda ofta anfördes.
Hur vore det då att skapa ett helt konstgjort språk lämpat för att beskriva just vetenskapliga företeelser? Det är vad som skett inom matematiken med dess avancerade symbolspråk, som också har anpassats och vidareutvecklats inom till exempel dagens datavetenskap. Kemin med dess formler är ett annat exempel. Ja, musikens notskrift är i denna mening ett för ändamålet anpassat symbolspråk, om än inte för vetenskap.
Kan man alltså tänka sig att uppfinna ett helt nytt språk, ett internationellt språk tillrättalagt för (natur-)vetenskapens behov bättre än något av de befintliga språken? Och som dessutom skulle vara lätt att ta till sig och medge att en forskare, oberoende av nationalitet, bara behövde lära sig ett främmande språk för att förstå och göra sig förstådd bland sina kolleger världen över? En annan fördel med ett sådant konstgjort språk skulle också vara att det vore etniskt neutralt, inte kunna anklagas för att främja något enskilt lands intressen.
Gordin tar i ett par mycket intressanta kapitel upp just konstgjorda språk; han föredrar dock att kalla dem för ”planerade” eller ”skapade” språk istället för ”konstgjorda”. Som det tidigaste exempel på ett sådant språk, helt anpassat för ett särskilt ändamål, i detta fall visserligen religiöst, anför Gordin det lingua ignota som skapades av 1100-talsmystikern Hildegard av Bingen! Men det var först på 1600-talet som man på allvar försökte förverkliga idén, med bidrag från flera av dåtidens ledande naturfilosofer, som Descartes och Leibnitz.
Tankarna fick dock aldrig riktigt fotfäste och det stannade vid ansatser. Det var först på senare delen av 1800-talet som allvarliga försök verkligen gjordes, stimulerade av vetenskapens starka tillväxt och dess krav på att forskarna skulle kunna alla de tre ungefär jämbördiga språken tyska, franska och engelska. Tanken var att utgå från något eller några redan förekommande språk, av naturliga skäl i huvudsak västeuropeiska, och förenkla dem. Försök gjordes med bland annat att arbeta om latinet till en lättare variant, ett ”latin utan böjningar”, men det blev ingen succé. Större framgång hade den tyske prästen J M Schleyer med sin skapelse volapük, grundad på främst tyska och engelska, som han lanserade på 1880-talet. Framgången blev dock kortvarig, mycket till följd av motsättningar bland dess tillskyndare kring hur språket skulle utvecklas. Fortfarande är det faktiskt i bruk; till och med Wikipedia har artiklar på volapük även om det idag bara lär vara några dussin personer som behärskar det.
Det i särklass mest kända av de skapade språken är esperanto, som är grundat på romanska och slaviska språk samt engelska. Även om dess upphovsman, polacken Ludwik Zamenhof, var forskare och läkare, utformade han esperanto i första hand som ett internationellt hjälpspråk överhuvudtaget, inte speciellt för att användas inom vetenskapen. Esperanto har också kommit att alltför mycket förknippas med pacifistiska och mer eller mindre esoteriska rörelser för att riktigt kunna accepteras inom vetenskapen. Dessutom har det, förmodligen oförskyllt, fått litet av löjets skimmer över sig (vilket i Sverige har understrukits inte minst i Grönköpingsmagistern Ludvig Hagvalds skapelse, transpiranto,).
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
I forskarvärlden ansåg man därför att det behövdes ett hjälpspråk bättre anpassat till just vetenskapens behov. I den andan kom ett antal vetenskapsakademier under världsutställningen i Paris år 1900 överens om att utse en delegation som skulle arbeta fram en för vetenskapen bättre anpassad variant av esperanto. Efter ett intensivt arbete, med bland annat den berömde tyske kemisten och Nobelpristagaren Wilhelm Ostwald som drivande kraft, kunde det nya språket ido lanseras 1907. Detta försök att underlätta vetenskapligt samarbete över nationsgränserna gick dock, som så mycket annat, under i första världskriget; liksom ifråga om volapük finns nu bara några få entusiaster kvar.
Det finns mycket mera att hämta från Gordins bok. Han behandlar bland annat ryskans ställning som vetenskapligt språk, till exempel hur Sovjetunionens satsning på framförallt fysik och kemi under decennierna efter andra världskriget närmast tvingade amerikanarna att översätta ett antal ryska vetenskapliga tidskrifter från pärm till pärm, att helt sonika ge ut engelska upplagor av dessa. Likaså belyser han hur den alltmer avancerade datortekniken kommer in, med dess möjligheter (och fallgropar!) till maskinöversättning från ett språk till ett annat. Gordin vidgar också perspektiven till de kosmiska: Om vi på ett eller annat sätt får kontakt med intelligenta varelser på andra ställen i universum, hur skall vi då kunna begripa dem och de oss? De som söker efter utomjordisk intelligens i radiosignaler från rymden står redan inför det problemet. Och i den plakett som Voyager-rymdsonderna för med sig från jorden ut i den interstellära rymden finns försök att i symboler förklara för en eventuell varelse därute hur det ser ut på jorden och hur vi tänker här. Vi vet naturligtvis inte om det budskapet kommer att nå fram ens om sonderna skulle göra det.
Gordin tillåter sig också att titta i kristallkulan. Kommer den massiva satsningen på forskning, som Kina nu gör, att medföra att kinesiskan blir ett gångbart, rent av ett ledande, internationellt vetenskapligt språk? Knappast, tror Gordin, i varje fall inte inom de närmaste decennierna; han grundar sin uppfattning på att kinesiska forskare idag faktiskt alltmer publicerar sig på engelska. Men osvuret är kanske bäst. För om historien visar något så är det att det är ytterst vanskligt att förutsäga framtiden för språk och språkutveckling.