I dag är det lätt att glömma att föreställningen om nationen en gång var en revolutionär idé som expanderade utrymmet för individens frihet. Men de franska och amerikanska revolutionerna går inte att förstå utan att tänka in nationen, nationalismen och nationalstaten. Varken den moderna demokratin eller välfärdsstatens solidaritetsprojekt vore möjliga utan denna föreställning om nationell gemenskap.

Icke desto mindre är idag nationen för många en förlegad om inte direkt förkastlig idé som rättfärdiggör gränser och exkludering. Historiskt sett är nationalismens dåliga rykte också högst förståeligt. Nationalismen förblev visserligen fortsatt nära förbunden med liberala och demokratiska ideal men kom också med tiden att finna näring i rasistiska och socialdarwinistiska tankegångar som i sin mest extrema form ändade i Hitlers gaskammare.

I den svenska debatten har under senare år den senare tolkningen dominerat. Artikel efter artikel har inte bara betonat nationalismens mörka sidor utan även presenterat en historisk bild av Sverige som anfäktat av rasistiska idéer; ett land där rasbiologi och ett etniskt anstruket folkhemsideal dominerat. Man pekar gärna också på en kontinuitet som kopplar samman gårdagens nazister med dagens sverigedemokrater. Rasifiering och rasism har blivit skällsord som frikostigt slängs ut, likhetstecken sätts mellan nationalism och rasism, och tanken på den goda och för demokrati och välfärd helt nödvändiga nationalismen förnekas.

Dagens antinationalism i Sverige är paradoxal. Sverige tillhör den lilla grupp länder där såväl berättelsen om nationen som nationalismens samtida politiska uttryck redan på 1920-talet kom att kopplas till demokratiska snarare än etniska idéer. Detta illustreras väl i titeln för Per Albin Hansson berömda ”folkhemstal” från 1928. Vad som inte alltid noteras var att den kompletta rubriken var ”folkhemmet, medborgarhemmet” samt att det var den individualistiska medborgartanken som stod i centrum snarare än folket som en etnisk gemenskap. Socialdemokrater och liberaler segrade i kampen om vem som skulle definiera ”det svenska folkets väg” och vad den svenska flaggan skulle stå för. Med dramatiska och positiva konsekvenser för Sverige och svensk politisk kultur. Nazisterna fick rent marginella framgångar, och rasisterna och rasbiologerna kom inte att spela någon avgörande roll.

Efter andra världskriget kom visserligen en reaktion mot den isolationism mot omvärlden som präglat folkhemmet under 1930-talet. Internationalismen blev en allt viktigare del av svensk nationell identitet, men övertygelsen om nationalstatens värde bestod. Olof Palme såg Sverige som de små staternas förkämpe och menade att de ”nationella befrielsefronterna” gav uttryck för legitima krav på nationell suveränitet och social rättvisa. Målet var inte ett postnationellt tillstånd utan snarare att gemensamt bygga effektiva mellanstatliga organ. Inte minst var stödet för FN stort i Sverige.

Motståndet mot EU var också symptomatiskt. Fram till folkomröstningen 1994 framställdes gärna EU som ett hot mot den svenska modellen, ofta tecknat i termer av fyra famösa K: konservatism, kapitalism, katolicism, kolonialism. Det är egentligen först efter att Sverigedemokraterna tog över såväl folkhemsparollen som motståndet mot EU som partierna till vänster – V, MP och S – gradvis har förvandlats till mer eller mindre entusiastiska anhängare av EU.

Dagens anti- eller postnationella retorik kan alltså inte spåras till en historisk fäbless för postnationella utopier. Den har istället mer samtida rötter. Dels kom nationen och nationalismen i mitten av 1980-talet åter i fokus för forskare som Ernest Gellner, Eric Hobsbawm och Benedict Anderson. I den tidens dekonstruktivistiska anda kom nationen ofta att uppfattas som en ”social konstruktion”, en ”uppfunnen tradition”(Hobsbawm), eller en ”föreställd gemenskap”(Anderson). På samma sätt som manlighet och kvinnlighet för en del genusforskare kom att ses som snäva och exkluderande former av lömsk essentialism och begränsande normalisering, kom nationen att ses som såväl artificiell och falsk som en social och politisk tvångströja.

Detta var en idé som fick fotfäste även bland journalister som inte alltid förstod att en forskare som Benedict Anderson i själva verket såg nationen som högst verklig och legitim. Som etnograf med starka vänstersympatier tog han, lite som Palme, avstamp i Indokinas samtida antikoloniala frihetskrig. För honom var nationalismen ett steg fram i den mänskliga utvecklingen, kopplad till demokratiska frihetrörelser som band samman amerikanska 1700-talspatrioter med Vietnams samtida nationella befrielserörelse i ett gemensamt, historiskt projekt från imperialism mot nationell suveränitet, från autokrati mot demokrati.

Men denna akademiskt färgade kritik av nationstanken hade kanske inte fått samma genomslag bland liberaler och inom den postsocialistiska vänstern om den inte hade sammanfallit med framväxten av en ny politisk vision baserad på idén om mänskliga rättigheter (MR). Efter Berlinmurens fall kom denna att ersätta den skamfilade socialismen som den sekulära religion som mer än andra kunde attrahera unga idealister. Med tiden kom MR-idealen, ofta i allians med miljörörelsen, att finna uttryck i såväl populära akademiska program som politiska rörelser. För liberala tänkare kunde MR-tanken även kopplas till en kritik av välfärdsstaten och ett bejakande av en postnationell ordning där företag och individer fritt fick husera i det globala marknadssamhället utan att störas av klåfingriga politiker med nationaldemokratiska agendor.

MR-ideologin utgår ifrån att varje individ är bärare av vissa grundläggande fri- och rättigheter. Vid första påsyn påminner detta universalistiska anspråk om det moderna medborgarskapsbegreppet. Något som knappast är förvånande då dessa två ideal delar historiska rötter. Båda utgör grundbultar i den moderna politiska teori där familjens, klanens och ståndets primat ersatts med liberala föreställningar om att alla individer har samma värde.

Kopplingen mellan medborgerliga och mänskliga rättigheter fångas tydligt i de franska och amerikanska revolutionernas grunddokument. Den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 inleds sålunda med att de kända orden om att ”alla människor har skapats lika med okränkbara (oförytterliga) rättigheter”. I den franska ”deklarationen om människans och medborgarens rättigheter” från 1789 kan man i samma anda läsa att ”alla människor är födda och förblir fria och lika i rättigheter” samt att ”målet med alla politiska sammanslutningar är bevarandet av de naturliga och oförytterliga mänskliga rättigheterna”.

Med andra ord, vi har här att göra med två trumfkort i den politiska retoriken. Båda är uttryck för samma impuls att utvidga frihetens och gemenskapens gränser. Inom de nya nationalstaterna tog det över tid formen av kampen att utvidga medborgarskap och rättigheter från (vita) män till alla individer i nationen. Här utgjorde det utopiska talet om ”alla människor” en mäktig retorisk språngbräda för kvinnor, arbetare, religiösa, sexuella och etniska minoriteter som mynnade ut i historiskt sett framgångsrika medborgarrättsrörelser i de västerländska nationella demokratierna.

Men redan från början kan man identifiera en latent spänning mellan dessa tankefigurer och de politiska utopier som de agerar barnmorskor åt. Läser man vidare i den franska deklarationen om människans och medborgarens rättigheter så möts man av en viktig begränsande princip, nämligen tanken om nationen och dess suveränitet: ”All överhöghet (suveränitet) härstammar från nationen. Ingen sammanslutning eller individ kan utöva någon auktoritet som inte kommer direkt från nationen.” Frågan blir då i vilken mån som nationens suveränitet och medborgarskapets primat, å ena sidan, och individens oförytterliga rättigheter som människa, å den andra, förstärker eller hamnar i konflikt med varandra.

Ett svar är att så länge som framtidvisionen förutsätter en federalistisk politisk ordning så upphävs – till stor del i vart fall – denna konflikt. Detta var också kärnan i hur till exempel Immanuel Kant tänkte när han skrev sitt traktat om ”den eviga freden”. Och i stora delar har federalismen också varit den konkreta form som demokratiska försök att vidga ramarna för den liberala universalismen har tagit. Nationernas förbund, FN, EU och USA är alla politiska strukturer som är byggda underifrån, med nationalstater – delstater – som grundenheter.

Ett problem med denna princip har varit att många av FN:s medlemsstater de facto har lidit av grava demokratiska underskott. För att tala med den brittiske sociologen T H Marshall: de har inte garanterat sina medborgare civila rättigheter och politiska rättigheter, för att inte tala om sociala rättigheter. De många internationella konventioner som har följt i kölvattnet av FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 kan förstås som försök att etablera globala normer och att knuffa motsträviga regimer i rätt riktning. Ett för svenskt vidkommande speciellt viktigt exempel är Barnkonventionen, där svenskar som Thomas Hammarberg spelade en viktig roll. I viss mån kan denna konvention också ses som ett instrument för att globalisera en svensk eller nordisk syn på barn som autonoma, rättighetsbärande individer, snarare än som föräldrars egendom inom ramen för en mer traditionell familjeideologi. Men sådana universella anspråk öppnar upp inte bara för en kritik av motsträviga och reaktionära länder i andra delar av världen, utan även för potentiellt svårhanterliga krav på svenska kommuner i ett läge där stora antal barn och ungdomar tar sig till Sverige och kräver rättigheter med hänvisning till barnkonventionen och andra internationella fördrag.

Här utmanar MR-rörelsen direkt den nationella suveräniteten. Till en början uppfattades MR mer som en lista på långsiktiga moraliska mål än som juridiskt utkrävbara rättigheter, men med tiden har MR-rörelsen kommit att bli ett uttryck för politikens juridifiering. De har blivit en del av den rättighetsrevolution som svept över världen med rötter dels i den amerikanska medborgarrättsröresen, dels i FN-konventionernas växande anspråk på juridiskt bindande status. Om sociala rättigheter i Marshalls anda bäst förstås som uttryck för den nationella politikens primat i demokratiska välfärdstater, är MR istället kopplade till juridikens globaliserade utmaning av en nationell majoritetspolitik som uppfattas som begränsande och uteslutande av såväl inhemska minoriteter som icke-medborgare.

Den i skrivande stund pågående flyktingkrisen visar att den tidigare enbart latenta spänningen mellan medborgerliga och mänskliga rättigheter nu blivit högst konkret: flyktingar som åberopar MR möter motstånd från dem som hävdar medborgarskapets prioritet. Offentliga och ideella aktörer tvingas nu navigera i detta minerade fält. Det gäller inte minst civilsamhälleorganisationer som av hävd har arbetat internationellt i ett MR-perspektiv, men som nu också regelmässigt tar emot skattemedel för att utföra insatser i Sverige, medel som primärt är ämnade för medborgare.

Denna juridifierade form av universalism står alltså i principiell konflikt med nationalstatens politiska och moraliska logik: nationen som solidarisk gemenskapsform och staten som suverän politisk och juridisk institutionell ordning. Om gränslösheten är den utopiska MR-tankens kännetecken, är tanken om medborgarskap i nationalstaten grundad i gränsdragning och en mer krass och realistisk förståelse av nationalstaten som ett handfast försäkringsbolag där medborgare arbetar, betalar skatt och därigenom förtjänar sina rättigheter.

Det var med denna helt avgörande insikt i åtanke som Hannah Arendt efter andra världskriget gjorde sina banbrytande iakttagelser om den moderna demokratins paradox och medborgarskapets centrala roll som ”rätten till rättigheter”. Och det är med denna paradox – att den nationella demokratin samtidigt är ett mäktigt instrument för inkludering, solidaritet och befrielse inom nationen och för dess medborgare och ett lika fundamentalt redskap för exkludering av dem som inte är nationalstatens medborgare – som vi ännu lever.

Paradoxen handlar om konflikten mellan moraliska ideal och handfast makt i form av rättsutövning. Den moraliska principen om alla människors lika värde ger näring åt en strävan. Men denna kan förverkligas bara om demokratin, skattebasen, rättsstaten och den polisiära makten når bortom nationalstatens gränser. Och ibland möts man också av tanken att en demokratisk stat frigjord från föreställningar om nationell identitet vore möjlig. Och i förlängningen en värld av postnationella stater befolkade av post-nationella individer.

Men dit har vi inte kommit på långt när och faran är att MR-kritiken av nationalstaten riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. Inte minst vänsterns aningslöshet är i detta avseende frapperande. De, om några, borde inse att den demokratiska nationalstaten historiskt har varit deras bästa vän, utan vilken en politik förd i solidaritetens och jämlikhetens namn knappast vore möjlig. För den borgerliga högern ser det annorlunda ut – staten – och framför allt välfärdsstaten – målas ofta fram som ett problem. Men även här skymtar en aningslöshet fram. Utan nationalstaternas investeringar i infrastruktur, utbildning, sjukvård, rättsväsen, försvar och bankväsen är det oklart hur väl en turbo-fri marknad skulle fungera. Det finns goda skäl att analytiskt sära på begreppen stat, nation och demokrati. Men kopplingen mellan dem är lika viktig och frågan är om de kan fungera utan varandra.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Av samma skäl blir det viktigt att vi tänker mer realistiskt kring relationen mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter. Å ena sidan måste vi acceptera att två lika legitima solidaritetsideal står mot varandra. Det finns ingen poäng i att använda MR-idealismen som ett retoriskt slagträ riktat mot medborgarsolidaritet, lika lite som MR-idealismen kan avfärdas som illegitim. Å den andra måste vi på ett mer kallhamrat sätt tydliggöra skillnaden mellan olika typer av rättigheter.

De långsiktiga men för närvarande utopiska mål som kommer till uttryck i olika internationella konventioner är väsensskilda från de juridiskt bindande kontrakt som utgör de nationella välfärdssystemen. Idag existerar dock en viss förvirring kring de internationella konventionernas juridiska ställning. Detta fångas väl i den rapport som Civil Rights Defenders gav ut i december 2015 där man stundtals tycks mena att internationella fördrag bör ha prioritet över nationell suveränitet. Detta kan det finnas fog för när det gäller negativa rättigheter som i grunden handlar om antidiskrimineringslagstiftning. Däremot blir det problematiskt om denna logik även ska gälla positiva rättigheter, det vill säga sociala rättigheter som kostar pengar och som ytterst betalas av medborgare via skatten.

I viss mån handlar denna förvirring om att MR-politiken bygger på en rörelse från politik mot juridik där medborgardemokratin ställs mot mer elitistiska projekt som är grundade i konventioner med juridiska anspråk. MR-rörelserna tenderar likt miljörörelserna att vara inte bara postnationella utan även postdemokratiska. Att etiketten ”populism” idag används allt oftare för att nedvärdera ”folken” när de inte tycker som de upplysta eliterna är ett illavarslande tecken. Det finns skäl att varna för en växande klyfta mellan demokrati och juridik som samtidigt utgör en spänning mellan postnationella eliter och nationellt sinnade medborgare.

Här kan man dra lärdomar från den amerikanska medborgarrättsrörelsen där en alltför stor tilltro till domstolarna gjorde att man lät klyftan mellan folklig förankring och egna övertygelser bli för stora – vilket ledde till en ännu pågående ”backlash”. Det kan också vara på sin plats att notera att den globala juridifieringen så långt främst tjänat storföretagens behov att hantera konflikter på deras egna villkor, snarare än att skapa effektiva globala juridiska verktyg för att befrämja MR.

Till slut torde det bli avgörande att såväl borgerliga partier som vänsterpartier mognar i sin förståelse av och kamp mot Sverigedemokraterna. Mycket krut har lagts ner på en överhettad retorik som tecknar Sverigedemokraterna och deras anhängare som rasister med rötterna i 30-talsnazismen. Förutom att denna kritik av SD ofta tar formen av en självförhärligande moralism som stöter bort just de medborgare som man vill omvända så missar den kärnan i SD:s styrka: dess nationalism. Det är en gammal visdom att om man ska besegra en motståndare måste man först och främst bemöta den där den är som starkast (i SD:s fall deras nationalism), inte där de är som svagast (deras förmenta rasism).

Därför måste kampen handla om vem som skriver berättelsen om Sverige och vad det svenska samhället står för, såväl historiskt som i framtiden. Och vägen fram kan då inte handla om att förneka eller bestrida nationen och nationalstatens legitimet. Tvärtom så kan vi inte, även om vi som ett långsiktigt mål strävar efter en global, kosmopolitisk världsordning, skippa den nationella nivån, speciellt inte då all demokratisk politik som har legitimitet ännu existerar just inom nationalstater.

Lars Trägårdh är professor i historia och civilsamhälleskunskap vid Ersta Sköndal högskola.