Hon är en aktiv debattör i sociala medier, där hon delar med sig av iakttagelser från skolans värld, som den senaste konsultfloskeln ”att tänka salutogent” (uppmärksamma vad som trots allt fungerar i en stökig klass, inte vad som inte fungerar). Hon började arbeta som lärare för 20 år sedan, och när hon kommer in på det som är centralt i hennes undervisning, att stå framför eleverna och berätta om någon historisk händelse, får hon fortfarande ett särskilt sken i ansiktet.

Håkan Lindgren (HL): För ett tag sedan twittrade du att du möter allt fler gymnasieelever som inte längre kan skriva för hand. Hur vanligt är det?

Filippa Mannerheim (FM): Det här var ingenting som fanns för 15 eller 20 år sedan, det har börjat på senare år. Det har alltid funnits elever som har sagt: ”Det är jobbigt. Jag orkar inte.” Men nu finns det elever som faktiskt inte kan. De kan inte anteckna när jag skriver på tavlan, för de har inte flytet, de kan inte forma bokstäverna fort nog. De håller pennan fel, eftersom de aldrig har tränats, och då blir det jättesvårt.

HL: Hur har de klarat sig hela vägen upp till gymnasiet?

FM: Handskrift är något som inte längre prioriteras i skolan.

HL: Varför då?

FM: Jag tror att det är för att vi har haft en enorm tilltro till digitala verktyg. Vi har okritiskt anammat idén att de är Guds gåva till pedagogiken, och vi har haft en enorm lobbyism från företag som har sett sin chans att tjäna pengar på digitaliseringsvågen. Och vi har inte haft politiker som har kunnat förstå oss lärare, som har kunnat skydda skolan och eleverna mot det här. Kan man kränga en digital enhet per elev, och alla programvaror som ska till, då blir det skitmycket cash. Jag är inte ointresserad av digital teknik, jag använder det själv, och det kan lyfta min undervisning, men det ligger också en fara i det. När vi ser att det inte fungerar, för att vi har släppt läroboken och fasat ut allt analogt, då har vi fått höra att det är för att ni lärare jobbar fel. Det har vi fått höra i ganska många år. Då finns det ju bara en väg att gå, och det är att jobba med digital teknik och hålla tyst när det inte fungerar.

HL: De senaste åren har kognitionsforskare börjat prata om att vi lär oss bättre av att hålla i en fysisk bok och anteckna för hand, eftersom det stimulerar hjärnan mer än skärmläsning. Har sådana insikter nått fram till skolan?

FM: Det kommer att dröja tio år till, kanske tjugo. Kanske släpper vi helt idén om lärandet – det är jag orolig för. Vi har tappat förståelsen för de små steg som krävs när man lär sig någonting nytt. Istället har vi läroplaner som är önskelistor och visioner om en elev som är nyfiken, som driver sitt eget lärande, som kommer att lösa allting själv, men det är ingen realistisk syn på barns lärande. De behöver en utbildad vuxen som leder lärandet.

HL: Varifrån kommer den här barnfientliga pedagogiken? Ingen skulle slänga in mellanstadieelever på fabriksgolvet eller någon annan vuxen arbetsplats. Varför tror man att det fungerar att slänga in dem i ett seminarierum där de ska forska själva?

FM: Jag tror att det är ett feltänk av välvilja. Man tycker att det är lite förlegat och auktoritärt att vuxna bestämmer, eller att barn ska göra något så tarvligt som att sitta och nöta och träna på bokstaven lilla a:s båge, när de kan göra något fantastiskt och kreativt. Vi förväntas fråga eleverna ”Hur lär du dig bäst?” men det vet de inte. De vet vad de tycker om, de vet vad som är kul, me­dan jag vet bättre hur man lär sig någonting. Den här välviljan slår så hårt mot barnen.

HL: I Konsten att undervisa skriver du att läsning numera be-
traktas som ett hinder i skolarbetet.

FM: Kunskapskravet för ett E är väldigt högt satt. Mycket högre än en trea när jag gick i skolan. Det är helt orealistiskt, men ändå satte man den nivån: hit ska alla elever nå. När eleverna inte klarar det, då börjar vi hitta genvägar. Eleven ska klara ett prov i historia, men kan inte så många ord, och har ingen förförståelse, för eleven har inte fått det den ska ha under grundskolan. Läsa 20 sidor text är för ansträngande, och då kan vi låta eleven lyssneläsa istället, och sedan kan du också sätta in muntliga prov.

HL: Vad säger de elever som inte får samma genvägar?

FM: Då kan man rekommendera hela klasser till lyssneläsning. Det blir mycket bättre, säger man välvilligt, för då blir den här eleven inte utpekad. På så sätt sänker man nivån för alla. Men lärande ska vara svårt och frustrerande ibland! Det är det som är lärande. Jag fick oerhört mycket lästräning, inte för att svenskläraren var så fantastisk, utan på grund av att vi läste oss till kunskap i historia, i fysik, i religion, i samhällskunskap, överallt. Idag är det tvärtom: om frustrationen i lärandet upplevs som svår, då ska det bort. Vi måste plocka bort läsningen, eftersom den är för svår för väldigt många elever. Också på gymnasiet. Skulle vi jobba rätt, då skulle vi ha speciallärare som tog hand om den här tredjedelen elever redan i årskurs ett, och gav dem extra träning i läsning. Nu har vi inte det, och då hittar man på en massa låtsasord, som att lyssneläsning är som att läsa.

HL: Med det har du kommit in på den stora fråga som jag sitter och spar på. För några år sedan läste jag in mig på skolans historia från 1940-talet och framåt, för en artikelserie om misslyckade skolreformer. När jag var klar med det fanns det en sak jag inte kunde förstå. Varifrån kommer den här fientligheten mot läsning, text, skolböcker, handskrift, faktakunskaper, inlärning? Den fanns hos pedagoger och skolideologer långt före kommunaliseringen, friskolereformen och digitaliseringen. Sverige har rest sig ur sin fattigdom på grund av skolan – varför har vi börjat behandla skolan som om det fanns något att hämnas för?

FM: Jag har inget svar, men jag har funderat rätt mycket på det. Man gör uppror mot den skola man själv har fått. Det har förvånat mig, för jag kan känna precis tvärtom, jag är så oerhört tacksam för det jag fick på 1980- och 90-talen av mina lärare. Jag har inte kunnat glida genom livet, jag har pluggat rätt hårt, och jag är glad att det fanns strukturer som hjälpte mig att göra det.

HL: Det som du beskriver ger oss i praktiken en skola som återinför social skiktning, vilket var precis vad man ville undvika när grundskolan ersatte realskolan. Den som har akademikerföräldrar får hjälp hemma och klarar sig bra, även om skolan sänker nivån, men hur går det för alla andra?

FM: Skolkoncernerna ser till att vaska fram lättundervisade och billiga elever; det bidrar till att det blir en enorm segregering. De drar till sig de resursstarka eleverna, och då blir det svårare för den kommunala skolan att klara sitt uppdrag. Därför måste ­kommunen få mer pengar från skattebetalarna, och sedan kompenseras aktiebolagsskolan automatiskt med samma höjning. Systemet är riggat, helt enkelt.

HL: Borde vi förstatliga skolan?

FM: Jag tycker det, men som systemet ser ut idag tror jag inte det spelar så stor roll om den kommunala skolan blir statlig, för vi skulle fortfarande ha företag som konkurrerar om de resursstarka eleverna för att gå med vinst. Det finns en partipolitisk låsning som gör att vi inte kan prata om skolmarknaden, för då står Moderaterna och säger att vi är emot valfrihet. Det är synd, för vi behöver komma tillrätta med hur skadlig vår skolmarknad är, med betygsinflation, föräldrakunder och en myndighetsutövning i fritt fall. Jag vill tillbaka till en skola som är ett enat samhälls­fundament, som vi kan bygga upp Sverige med, för jag tror att det här är rätt farligt.

HL: Vad kan vi göra för att förbättra läget?

FM: En enkel och bra sak skulle vara att differentiera skolpengen, så att kommunerna får betalt för det helhetsansvar de har idag, som inte aktiebolagsskolorna har. Så såg det ut tidigare. Det skulle också vara lätt att börja reglera vissa saker. Man skulle kunna säga att man inte får ha större klasser än 20 i grundskolan, 25 på gymnasiet.

HL: Hur stora klasser har du nu?

FM: 33 elever. Det finns inte stolar till alla, så det hänger på att någon alltid är borta. Vissa lärare kan ha sex klasser, det blir 200 elever. Sedan skulle man kunna införa höga tarifflöner för lärare, istället för individuell lönesättning som är kopplad till en massa luddiga mål. Lönen borde vara knuten till din utbildning och till antal år i yrket. I Finland är det så. Där litar man på lärarkompetensen. Det gör vi inte i Sverige, vi har raserat den fullkomligt. Individuella löner skapar också en enorm oreda mellan oss lärare. ”Vet du att hon har 2 000 kronor mer”, och så vidare, istället för att vi har reglerat vilka löner en lärare ska ha.

HL: Fler förslag?

FM: Man skulle också kunna kräva att alla elever ska ha en egen lärobok i varje ämne. Det har de inte nu. Vissa har nätläromedel som är undermåliga, det är en enda röra. En lärobok är reglerande i sig själv. Om jag använder en viss lärobok i mitt klassrum, och en annan skola gör samma sak, då ser vi till att nivån hålls. Nu kan det vara helt olika. Vi borde också ha ändamålsenliga lokaler, och det ska finnas en riktig skolgård, eftersom barn behöver röra på sig. Det är lag på skolbibliotek men inte på personal, vilket innebär att när jag gick runt och besökte skolor, kunde de säga ”här är vårt fina skolbibliotek”, och det var en korridor med några böcker i. All resurspersonal som fanns förut – skolpsykolog, kurator, speciallärare, bibliotekarie – skulle man kunna reglera. Per så här många elever ska du ha en speciallärare. Men det blir dyrt.

HL: Det blir dyrare om vi inte gör det. Förstör vi skolan har vi förstört framtiden i förväg. Varför vill man driva skola om man inte är intresserad av undervisning?

FM: När vi valde skola till min son gick vi runt och kollade bland alla friskolor där vi bodde. Det var många billiga, outbildade lärare och särskrivningar i powerpointpresentationerna. På ett ställe hade de sin verksamhet i en cykelkällare. De hade utedagar en dag i veckan. Det betyder att du har lektioner utomhus, för att det är billigare. Så ser det ut när du inte reglerar. Skolorna kommer att försöka få den billigaste undervisningen, inte den bästa. Vi måste enas kring vad en skola är, och det har vi inte gjort. Jag känner en enorm ilska när jag tänker på det här.

HL: Skolans problem är en hård knut, eftersom den består
av så många olika delar. Kommunaliseringen, pedagogiken, fri­skolorna …

FM: Jag har mitt eget barn i friskola, jag har inget emot fri-
skolor. Problemet är när man låter koncerner komma in på skolmarknaden och expandera på den kommunala skolans bekostnad. När man har kunskapskrav som är så flummiga, med värdeord som
du och jag kan tycka helt olika kring. Om man sedan blandar in aktiebolag som strösslar med överbetyg, för marknads­föring och för att dra till sig elever, det är då det blir vilda västern.

HL: Hur har elevernas koncentrationsförmåga förändrats sedan du började jobba som lärare?

FM: Det har blivit väldigt mycket sämre. Det är mycket stökigare i klassrummet. Klasserna har blivit större, och att elever som behöver extrastöd ska inkluderas istället för att sitta i smågrupper har skapat oerhört mycket oreda. Vi har vant oss vid att en klassrumsmiljö ska vara social, det är väldigt mycket sitta och prata och skratta, men det måste vara tyst, för annars kan vi inte jobba. Det går inte att tänka på ett svårt mattetal om kompisarna bredvid sitter och pratar. Jag tror också att vi har ett annat ideal som är mer extrovert. Jag hade inte haft en chans idag. Jag var tyst, blyg, satt längst ner, jätteduktig på att läsa, älskade att skriva, och det premierades på min tid. Idag är det inte alls på samma sätt.

HL: Vad händer med sådana elever?

FM: De far fruktansvärt illa. Jag kan se att de tysta, blyga och faktiskt rätt duktiga eleverna inte kommer till sin rätt.

HL: Om det är så här illa, varför protesterar inte lärarna mer? Vi har haft två stora skolstrejker, 1966, när offentliganställda fick rätt att strejka, och 1989, inför kommunaliseringen.

FM: Det tycker jag att du ska fråga våra fackförbund. Jag är starkt kritisk till lärarfacken. De är inte längre vad jag ser som fackförbund, de är fullkomligt tandlösa. Grejen är att vi är en splittrad kår; det är fackens fel också. Man har splittrat upp oss i förstelärare och särskilt skickliga lärare och infört individuell lönesättning. Vi har ingenting gemensamt längre.

HL: Vilka reaktioner har du fått efter din J’accuse-artikel i Expressen?

FM: Jag fick mängder med mejl från folk som bara ville tacka. Lärare gick ihop och sade ”Vi anklagar också”, och fick 17 000 underskrifter. Det jag är besviken över, det är att svaret från våra riksdagspolitiker var fullkomligt goddag yxskaft. Det kan bero på två saker. Den ena är att de är fullkomligt naiva och inte förstår vad som håller på att ske. Eller så är de cyniska. Jag vet inte vilket som är värst.