Det återstod då ett par veckor innan intervjun skulle publiceras. Men invasionen måste givetvis kommenteras i texten. Det skulle se märkligt ut annars. Knausgård pratade en hel del om Ryssland, eftersom hans senaste roman i stora stycken utspelas där. 

Och jag ser mig själv skriva orden: ”En vecka senare har allt förändrats.”

Men sen börjar jag fundera.

Exakt VAD har förändrats? ”Allt” är ett stort ord. Ett av de största man kan använda, noga räknat.

För ukrainarna har givetvis ”allt” förändrats. Men för oss andra? Våra dagar är fyllda av trängande göromål, vi måste försöka äta oss mätta och skaffa oss tak över huvudet, och högt ovanför våra huvuden fattas beslut av mer eller mindre samvetslösa regeringschefer och finniga nittonåringar drar ut i krig, till stort lidande för en oskyldig civilbefolkning.

Detta pågår överallt, år efter år, sedan civilisationens gryning.

Så vad har förändrats?

Jag har under lång tid ägnat mig åt ett slags mediefasta. Inga dagstidningar, inga kvällstidningar, inga nyheter på TV eller i radio, och för säkerhets skull inga sociala medier heller. Jag höll mig länge med ett andningshål: den jämtländska lokaltidningen. Men nyligen toppades deras förstasida av en svårslagen rubrik: ”Så kan kriget påverka klimatet i Jämtlands län.”

Så nu är det ajöss med lokaltidningen också.

Orsakerna till min mediefasta är flera.

Den tyngst vägande har med alarmism att göra. Det är som om jag konsumerat så mycket alarmism att jag liksom förlorat hörseln inför vissa röstlägen, när de går alltför högt upp i falsett. Det här har lett till en tilltagande känsla av alienation. Jag öppnar tidningar som år efter år basunerar att undergången är nära, antingen för att Sverigedemokraterna eller Donald Trump utspelat om ditten eller datten, eller för att någon klimatforskare slagit fast att utvecklingen inte går att vända.

Min alienation handlar inte om att jag förfasar mig mindre över SD och Trump och Putin än någon annan, eller om att jag misstror klimatforskarnas siffror.

Det handlar snarare om prioriteringar; att jag varje dag står inför mer eller mindre akuta problem som måste lösas – hur ska jag hinna skriva mitt pensum om jag samtidigt ska ta en skogspromenad med hunden och köpa apelsiner på vägen till stan, till exempel – och om jag ovanpå dessa bekymmer lastar på mig en diffus frustration över globala problem som jag har små utsikter att kunna påverka, då kommer jag att tvingas ge mig i kast med vardagsproblemen på uselt humör. Och det går inte. Humöret är tillräckligt uselt redan.

En annan orsak till mediefastan är tristess.

När en stor och svår händelse inträffar, som den ryska invasionen i Ukraina, tycks skribenter och tyckonomer och intellektuella världen över genomströmmas av samma impuls: nu har alla andra tagit till orda och påpekat att Putin är en tyrann som måste stoppas och att de känner solidaritet med Ukrainas plågade befolkning, och då måste jag också göra det.

Vilket i mina ögon är en egendomlig slutsats.

Men det är inte med någon stolthet jag tillstår att vilda hästar inte skulle kunna få mig att skriva en krönika om Ukraina, eller att det beror på att det redan finns tillräckligt många som gör det, med varierande verkshöjd, för att uttrycka det försiktigt. Jag har ingenting att tillföra. Och skriver då hellre om annat.

En tredje orsak har med min bakgrund att göra. När jag var sexton placerade NATO ut sina Pershing II-missiler i Västeuropa, och nedrustningsexperten Alva Myrdal konstaterade att våra chanser att få uppleva år 2000 har nu minskat med femtio procent. 

Under åren därefter frossade jag i undergångsscenarion. Jag har numera insett att det ledde till en sorts immunitet. Inte ens när det finns goda skäl att drabbas av panik kan jag uppbåda någon. Förrådet är tömt. Det är ingen oproblematisk livshållning. Men den hjälper mig hyggligt genom vardagen.