Hur ska man bemästra den märkliga samtiden, med informationsexplosion, alternativa fakta, ett förgiftat och argsint debattklimat där ideologerna (och måhända religioner) alltmer tycks ta över? Där man kan fundera på om det är något annat som egentligen pågår, kanske ett slags Darwinskt naturligt urval och kamp för tillvaron, men inte hos fysiska växter och djur, utan hos tankar och idéer, memer och memkomplex, som än så länge behöver oss och våra hjärnor.

Stephen Jay Could, evolutionsteoretikern och paleontologen, Richard Dawkins ständige trätobroder som gick bort i förtid 2002, publicerade 1989 den märkliga boken The Burgess Shale, en av hans bästa, där han beskriver en spektakulär utveckling under en avlägsen epok för cirka 500 miljoner år sedan och som gjort avtryck i en klippa i Kanada där ett stort antal unika fossil finns bevarade. En fantastisk värld framträder, där allt tycktes möjligt. Olika märkliga former prövades men det mesta försvann, blev inte användbart som råmaterial i evolutionen som följde.

Den antike filosofen Empedokles utvecklade på 400-talet före vår tideräkning, innan han tog av sig sandalerna och hoppade ner i vulkanen Etna, en naturfilosofi eller hypotes om hur arterna uppkommit. Han tänkte sig att det till en början fanns ett slags ursoppa där allt blandades samman, organ och lemmar i godtyckliga och icke fungerande kombinationer, och så uppstod efter hand lyckosamma livsdugliga varelser.

Tänk om den informationsexplosion vi lever i idag, med internet och en hela tiden expanderande nyhetsförmedling med alla möjliga mer eller mindre trovärdiga aktörer – sociala medier som dessutom spionerar på oss och smarta telefoner snart tillgängliga överallt – påminner om vad Gould beskriver. Fast inte när det gäller fysiska egenskaper hos olika egendomliga varelser där det experimenteras med former, färger egenskaper, eller som hos Empedokles med delar av kreatur – utan istället information som ständigt briserar utan mycket till selektion, i en smått kaotisk och svårbegriplig verklighet som inte alls hunnit finna sin form. Kanske har våra gener svårt att hänga med i memexplosionen.

Vad ska man göra då om man vill rädda upplysningens tankegods?

Märkligt är det också att som aktiv medicinsk forskare läsa om det yrvakna intresset för fakta, i faktaresistensens tidevarv, där somliga tycks tro att naturvetenskap och medicin slår fast allehanda fakta, som om dessa vore huggna i sten. Men fakta som vetenskapen påvisar är provisoriska, även om det som kommer senare i allmänhet bygger på dem. Något annat än dessa bräckliga fakta har vi dock inte om vi inte är beredda att ge upp och hänge oss åt ideologi och/eller religion – och då även överge upplysningens lärdomar.

Är samtiden överskattad? Ett sätt att slippa dess liv och kiv är att försjunka i förflutenheten, och vad kunde vara mer lämpligt än att börja med Johann Wolfgang von Goethe (1749–1832). Det finns goda skäl till att välja just honom. Man kan förstås tänka sig att, likt Goethe själv, söka sig direkt till antiken, dess litteratur, filosofi, till de verkliga klassikerna. Eller använda renässansen som språngbräda, denna turbulenta tid som kanske påminner mer om vår egen tid än Goethes. Mitt förslag är ändå att Goethe är en utmärkt utgångspunkt hos den som vill slippa ifrån litet eller mycket av samtiden, om inte annat för att förstå den bättre, för att få syn på den i en ny belysning.

Ett skäl är texternas alldeles särskilda kvaliteter. Ett lugn kan infinna sig när man läser Goethes poesi. Även rätt så vildvuxna men välkomponerade texter som brevromanen Den unge Werthers lidande (publicerad när Goethe var i 25-årsåldern) och den snåriga och omständliga romanen Valfrändskap har denna rogivande egenskap. Den märkliga andra delen av Faust, ett väldigt skådespel, kan också inge förtröstan: tänk att en sådan förmåga att kombinera intellekt och fantasi som Goethes har funnits! För att inte tala om visdomen som finns på var och varannan sida i Eckermanns återgivande av Goethes konversation med honom i vad som Nietzsche kallade den främsta boken på tyska, som gavs ut några år efter Goethes död.

Men det är inte en sådan terapeutisk läsning av Goethe jag tänkte inrikta mig på utan Goethes verksamhet som naturvetenskaplig forskare, vilken han själv ansåg tillhöra det viktigaste han gjort.

Goethe var brådmogen och skrev mycket poesi i unga år och den tidens skola gav honom en klassisk bildning som få studenter har idag, även på universitetsnivå. Han utbildade sig till jurist. Mycket bevänt med Goethes borgerliga karriär var det inte, hans verksamhet som advokat måste betecknas som sparsmakad och han lär som advokat under hela sin korta karriär bara ha haft 28 ärenden.

Goethe skrev mycket tillfällighetspoesi, även dramatik, där han i ungdomen var något av en revoltör, inspirerad av Shakespeare, med verk som Götz von Berlichingen från 1771, som handlade om en frihetskämpe från 1500-talet, som han hade svårt att få publicerad – man kan komma att tänka på August Strindbergs vedermödor med ungdomsdramat Mäster Olof. Men det var med Den unge Werthers lidande som Goethe fick ett genombrott av stora mått, boken blev en formidabel och snart även internationell succé.

Själve Napoleon läste och läste om den, och när Goethe träffade den franske kejsaren långt senare, 1808, diskuterade de boken. Napoleon uttalade sig uppskattande, men hade förslag på ändringar här och var, sådant som han tyckte Goethe kunde ha gjort bättre.

Goethe tjänade inte mycket pengar på Den unge Werthers lidande; copyright fungerade inte så bra på den tiden, på sätt och vis som det kan se ut idag, med andra ord när text och musik enkelt sprids på internet. Han visste inte riktigt vad han skulle göra med sitt liv, men slumpen grep in, eller för att tala med Goethe själv, det demoniska, en dunkelt anad kraft som han ansåg verkade i sitt liv, och som ledde honom med särdeles styrka och målmedvetenhet.

Ungefär samtidigt som Den unge Werthers lidande gjorde Goethe berömd som en rockstjärna blev den 18-åriga Karl August hertig i Weimar. Hans ambition var att skapa ett framstående furstendöme, och samla intressanta personligheter till sitt hov och sin lilla stat. Goethe tillfrågades, den försiktige fadern avrådde. De var borgare, menade fadern, och furstar lever inte i samma verklighet och när man vill vara med och leka med världens stora kan man förlora allt.

Först verkade det som om fadern skulle få rätt, någon elegant vagn som hämtade den unge författaren kom inte, och Goethe var benägen att ge upp, följa faderns råd att liksom han själv gjort i sin ungdom, resa till Italien och sedan slå sig till ro ungefär som han själv. Men det fanns goda förklaringar, och Goethe hämtades till Weimar.

Där vidtog en hektisk verksamhet och Goethe blev snart furstens förtrogne: finansminister, något som man kan kalla statsminister, en hårt arbetande byråkrat och administratör. Efter ungdomsårens väldiga skönlitterära produktion tog andra intressen delvis över, även om Goethe under hela sitt långa liv skrev många dikter, dramer, essäer.

Goethe har – kanske med viss rätt – fått kritik för koncilians: ett bekvämt liv i furstens hov som högt uppsatt byråkrat hade sina fördelar, och den unge revoltören slipades ner, det som den store svenske upplysningsdiktaren Johan Henrik Kellgren kallade Goethes konvulsioner, som ett exempel på vildsint förromantisk sturm-und-drang. Men den unge revoltören Goethe hamnade snart främst i ett ordnat led.

Vad man än tycker om Goethes tjänst underställd hertigen måste man medge att han levererade!

Goethe fick nog av betungande och maktpåliggande åtaganden och flykten från Weimar är berömd. Tidigt på morgonen den 3 september 1786 reste han iväg utan att ens hertigen visste mycket mer än att han ville vara tjänstledig under en period. Han längtade till Italien, till renässansen och framförallt till antiken. En enorm byst av Juno pryder ett av de vackraste rummen i hans hus i Weimar, och antikens mytologi, litteratur, forskning och filosofi är närvarande i hans diktning inte minst i Faust, framförallt andra delen.

Det var under resan i Italien som han inspirerades till naturvetenskapliga funderingar och forskning, även om han ägnade mycket tid åt sitt konstnärskap, det finns otaliga målningar utförda av Goethe från den tiden. Det är också i Italien han börjar ta sina naturvetenskapliga tankar mer på allvar, även om han inte minst som gruvexpert blivit något av en mineralogisk expert, han hade i sitt hus i Weimar otaliga stenar och andra intressanta objekt från naturen. Geologin blev liksom för Darwin något av en utgångspunkt för senare insikter i evolution. Man kan fundera på om de bägge herrarna inte kommit väldigt bra överens, säg 1831, innan Darwin begett sig iväg på sin jordenruntresa (som ju gav viktig inspiration till Om arternas uppkomst). Goethe, 82 år gammal, höll just på att avsluta ett av sina livsverk, andra delen av Faust. ”Den gamle herrn” som han kallades i Weimar var även fysiskt rätt så pigg och full av visdom och humor, vilket framgår av Eckermanns bok. Darwin och Goethe hade kunnat beskåda och diskutera de omfattande mineralsamlingar som Goethe hade både nere i biblioteket tillsammans med allehanda naturalier, samt i trädgårdshuset. Hos geologer som Lyell blev det ju uppenbart att jorden måste ha funnits i väldigt många miljoner år, en av evolutionstänkandets utgångspunkter.

Goethes tankar om arter, utveckling och naturens stora sammanhang är intressanta, originella, och han gjorde obestridligen viktiga observationer även om man som vanligt i vetenskapen ofta kan debattera prioritet. Förutom intresset för geologi, bedrev Goethe biologiska studier, inom två angränsande områden, arternas (och framförallt plantornas) metamorfos, samt osteologi. Dessutom ägnade han väldig kraft åt färg som fenomen och företeelse.

Goethes resande kom att få stor betydelse för hans tänkande, liksom för Darwin. Under sin berömda Italienresa gjorde han flera avstickare, en var Palermo, och när han vandrade omkring i de offentliga trädgårdarna fick han en plötslig vision om sammanhangen i naturen som kom över honom nästan som en uppenbarelse. Han formulerade den själv, korthugget och dunkelt: allt är blad! Han menade att alla växtrikets former och variationer är variationer på en enkel grundform, från vilken en utveckling, evolution, skett. Här finns alltså en tanke om utveckling hos arterna, som således inte var skapade, vilket ju var den gängse uppfattningen dåförtiden, även vår egen Linné förfäktade detta. En annan aspekt är att utvecklingen inte är fri, utan måste utgå från något, som den bygger vidare på: allt kan inte uppstå. Morfologin, och de strukturella begränsningar som denna satte är viktiga, kanske viktigare än anpassning. Goethe uttryckte inga tankar om naturligt urval, Darwins stora idé, som dock fanns i ett slags proto- eller rudimentär form hos Goethes samtida, som Kant och Hume. Han hade märkliga och något dunkla idéer om naturens cykliska förlopp, i någon form av in- och utandning.

Några år senare var han åter på en kort visit i Italien, i Venedig, och när han vandrade på Lido gjorde han en viktig upptäckt, nämligen att även människan har ett mellankäksben, liksom djuren. Även om han förmodligen inte var först med upptäckten, drog han viktiga slutsatser om människors och djurs släktskap, och utvecklade en teori om ett gemensamt ursprung hos däggdjur, åtminstone där kotorna skulle vara en utgångspunkt, på liknande sätt som bladen för växterna.

Darwin tog Goethe på största allvar som naturforskare och pionjär när det gäller evolutionsteorin och omnämnde honom gillande, i tredje upplagan av Om arternas uppkomst.

Man kan också notera att hans evolutionstänkande även färgade hans politiska uppfattningar, och i motsats till Schiller och Herder, för att ta några exempel, gillade han inte alls franska revolutionen, inte ens dess början. Han förespråkade istället långsamma samhällsförändringar och reformer, evolution istället för revolution. Det sociala livet är i hans ögon också natur.

Ett annat stort område Goethe ägnade sig åt som naturforskare, och tycks ha satt främst i sitt livsverk, var färgläran, optiken. Dessa studier är mer omstridda än hans evolutionsforskning och är inte alldeles lätta att förstå sig på. Han publicerade många uppsatser i ämnet, och en omfattande bok som inte mottogs väl, vilket gjorde honom förgrymmad. Speciellt problematiskt för många bedömare är hans bryska behandling av Newton; han kunde inte förlika sig med dennes slutsatser att vitt ljus innehöll alla färger. Goethe menade istället att färg handlade om blandningar mellan vitt och mörkt. Här högg Goethe nog i sten. Däremot innehåller hans färglära mycket annat högeligen intressant, som mer handlar om de färger vi faktiskt ser och hur de uppkommer, hur vi uppfattar dem och även vilket inflytande färgerna har över oss.

Det är helt fascinerande att ta del av hans otaliga optiska experiment, där han ägnar speciell energi åt skuggfärger som drar åt blått, mycket handlar om de färgfenomen som uppstår när ljus möter mörker. Ljusets själva natur menar han är förborgad, och här har han på sätt och vis fortfarande rätt – den moderna fysiken tycks inte säker på denna punkt. Den fysiologiska aspekten är också central: ofta glömmer vi nog att färg inte är något som finns i verkligheten utan skapas i våra hjärnor och synsinne. Även om färger ter sig väldigt objektiva har vår förmåga att urskilja färg en evolutionär orsak, som kan ha handlat om förmågan att urskilja frukter och uppkommit för många miljoner år sedan.

En annan lärdom och visdom hos Goethe är hans betonande av själva iakttagandet, som är en livslång lärandeprocess – och som jag gärna tänker mig som ett förhållningssätt i dagens informationsflöde. Färgläran handlar nog i hög grad om detta, att se och urskilja fenomenen så väl man kan. Wittgenstein ägnade utrymme åt Goethe i sina fåtaliga texter, han var förbryllad och fascinerad. Förmodligen är han något viktigt på spåren när han inte som en hel del fysiker genom åren beskrivit Goethes färglära som ett misslyckande ur vetenskaplig synvinkel. Wittgenstein tänker sig istället att färgläran inte är en teori, alltså knappast en fysik i vanlig mening, där man söker lagbundna samband där man kan göra avgörande experiment. Snarare handlar det om ett mödosamt och om man så vill kärleksfullt betraktande av färg ur alla möjliga synvinklar – och mycket riktigt har Goethes färglära inspirerat många konstnärer och även Rudolf Steiner och antroposoferna. Man kunde säga att Goethes färglära snarast är ett slags förvetenskap, där han lägger grunden, empiriskt, till fenomenen där han menar att den Newtonska optiken var onödigt reduktionistisk, som bara tog fasta på vissa aspekter av färg.

Den som är trött på svenska helvita väggar (och tak) kan med fördel göra en utflykt till Weimar, och vandra runt i Goethes ståtliga hus vid Frauenplan, som är rätt så intakt sådant han lämnade det: inte bara Goethes texter utan även färger förmedlar ett lugn och har dolda budskap .

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Goethe lär också ha varit en av de första som beskrivit färgblindhet på ett genomtänkt sätt.

Förmodligen har Goethes betydelse för Strindberg underskattats. I mångsidighet finns det nog ingen annan svensk författare förutom möjligen Erik Gustaf Geijer som kan mäta sig med Goethe. Liksom Goethe hade Strindberg konstnärliga ambitioner och lyckades betydligt bättre än tysken, som ändå tycks ha ansträngt sig betydligt mer än Strindberg. Båda sysslade med naturvetenskap, men inte med den bästa vilja i världen kan man säga något positivt om Strindbergs specifika alkemistiska experiment på Rue d’Assas i Paris, även om somliga samtida bedömde dem som intressanta: han kontaktades av amerikanska ingenjörer som ville söka patent på Strindbergs jodframställning.

Att Goethe i motsats till Strindberg var en framstående naturvetenskaplig forskare kan det inte råda något tvivel om, däremot var de båda synnerligen goda iakttagare och mycket naturkunniga.Strindberg hade för övrigt rätt i princip, grundämnen kunde övergå i varandra, dock inte de Strindberg hade i åtanke och framförallt inte med hans metoder. Hade han gått tvärsöver Luxembourgparken och pratat lite med Becquerel hade något spännande däremot kanske kunnat inträffa.

Bägge var teaterchefer i någon mening, men – turligt nog måhända – var Strindberg aldrig aktuell som minister i en regering! Musiken spelade en viktig roll i deras liv, åtminstone periodvis. De var båda förtjusta i vin – även Goethe, som ofta lät öppna en flaska under de otaliga samtalen med Eckermann. Liksom Goethe var Strindberg monist, och ville återföra allt inom naturvetenskapen till samma gemensamma nämnare enligt ett synsätt där helheten var större och annorlunda än delarna och naturvetenskapen inte bara borde fördjupa sig i detaljer. Under Strindbergsfejden strök den svenska författaren enligt Olof Lagercrantz under en passage hos Goethe: den som inte hatar det onda riskerar att vänja sig vid att finna allt relativt gott varvid all äkta känsla dör ut inom honom.

Goethe var djupt förtrogen med tysk litteratur och kulturhistoria, ändå var han internationalist och talade om världslitteratur, där han försökte ge författare från olika språkområden rättvisa oavsett ursprung och relation till den tyskspråkiga världen. Jag gissar att han skulle vara en varm om än något reserverad anhängare av EU.

Goethe beskriver fiatpengar som inte har täckning i något annat än förtroendet för staten som skapar valutan ifråga, på ett roligt sätt i Faust del II, med bäring på dagens märkliga finansiella system.

Kejsaren är djupt skuldsatt och suckar att det han egentligen behöver är guld. Men då kommer själve Mefistofeles till undsättning, utklädd till clown, och övertygar kejsaren att guld inte behövs, pengar fungerar ändå. Vilket går väl till en början, staten kan till och med betala av på sina stora skulder. Men konsumtionen göds av pengarna som skapas, inflationen tar fart och valutasystemet förstörs. Något ansvar utkrävs inte av Mefistofeles.

Goethe har mycket att lära även naturvetare och medicinare av idag, som ständigt riskerar att glömma att helheten är mer och annorlunda än delarna, och att man inte får förlora den stora bilden när man bevakar den lilla som man mutat in och äskat medel för att få närstudera.

Det finns goda skäl att försjunka i Goethes skrifter.