Det tycks ibland vara ett problem för borgerliga politiker och väljare att så mycket av den nyskapande kulturen i Sverige har en mer eller mindre tydlig vänsterprägel. Det kritiska, samhällskritiska, samtidskritiska, kultur- och civilisationskritiska innehållet i många av de verk som får störst spridning och som hyllas mest tycks alltid ha sin udd riktad mot västvärlden, kapitalismen, borgerligheten, liberalismen. Och intrycket förstärks ytterligare av att kultursidorna i de stora dagstidningarna i så hög grad numera viks åt debatt, som så gott som alltid förs med ett utpräglat vänsterperspektiv.

Min teori är att det är kultursidornas urval, vinklingar och debatt som bidrar till den här uppfattningen, för tar man del av konsten i sig, vare sig det handlar om böcker, konserter, pjäser eller de utställningar som görs på våra stora museer, gallerier och i andra sammanhang, går det ganska snabbt att göra sig en egen bild av ett mycket mer sammansatt och mångfasetterat fält.

Jag är själv verksam som författare, vilket gör att jag ser hela denna problematik i någon mening inifrån den kulturella sfären. Samtidigt har jag aldrig identifierat mig med någon särskild politisk grupp, vilket gör att jag automatiskt räknas snarare till en borgerlig än till en vänsterintellektuell sfär. Själva denna idé att man kan leva och verka utan att ansluta sig till någon viss ideologi är, eller uppfattas åtminstone idag som en i princip borgerlig idé. Men mitt intellektuella och konstnärliga ideal går inte så lätt att koppla till någon viss ideell bas. Min vilja till förståelse gör att jag måste freda min rätt och mina möjligheter att vända mig emot alla sidor, när det är påkallat. Är detta borgerligt? Jag tycker det är en reducerande etikett på något jag själv upplever som intellektuellt och konstnärligt, tja, sanningssökande, om jag får vara storslagen nog att kalla det så.

Min upplevelse som konstnärligt verksam är ytterst förenklad, att jag idag kläms mellan ett vänsterperspektiv som ser all kulturutövning som något som bör inordna sig i den politiska nyttan och den borgerliga sidan som ser allt som och underhållning. Det borgerliga bildningsarvet är en essentiell del av vårt kulturella, intellektuella arv. En borgerlighet, både i politisk och social mening, som vänder sig bort från detta, som förlorar kontakten med sin egen historia, kan knappast ens kallas borgerlig längre. Borgerlighet kan inte bara reduceras till en politisk etikett, som är mer eller mindre synonym med liberalism, och vars mål kan sammanfattas i önskan om största möjliga vinst, eller största möjliga effektivitet. En sådan hypermaterialistisk och, ja, närmast nihilistisk borgerlighet kommer att dö, och den förtjänar inget annat heller.

Min avsikt är inte att lägga fram några praktiska förslag för någon borgerlig kulturpolitik. Det är politikers och andras uppgift att utarbeta den. Att kulturlivet i ett litet land som Sverige inte klarar sig utan statligt stöd anser jag vara en självklarhet, och det tror jag även att de flesta borgerliga väljare inser. Men där vänsterpolitiker tycks se kulturen som ett verktyg för att forma medborgarna efter de rådande politiska idealen, på ett sätt där de idag tagit över kyrkans gamla roll som folkfostrare, borde, menar jag, en borgerlig kultursyn vila på uppfattningen om den personliga växten, och om rätten att få ha tillgång till en sfär bortom de dagspolitiska hänsynen. Kulturen måste kunna få existera i sin egen rätt, utan att instrumentaliseras för det ena eller det andra kortsiktiga syftet. Endast så blir den på allvar betydelsefull, och därmed i förlängningen också nyttig, i vid bemärkelse.

Låt mig ta ännu ett steg tillbaka. Nietzsche skriver i Den glada vetenskapen:

Historia abscondita. – Varje stor människa har en retroaktiv kraft: all historia läggs för hennes skull på nytt i vågskålen, och tusen hemligheter ur det förgångna kryper fram ur sina gömställen och ut i hennes sol. Det går inte att förutse vad allt som en gång kommer att bli historia. Det förgångna är kanske fortfarande väsentligen oupptäckt! Behovet av retroaktiva krafter är ännu oerhört stort!

Med detta menar han att historien faktiskt kan förändras. Och när den förändras så förändras också vår bild av oss själva, om än aldrig så lite. Men uttrycket skulle också kunna förstås som att det förflutna får en retroaktiv betydelse när någon ny ”stor man” träder fram och gör något som kastar ett nytt ljus bakåt, över det förgångna. På detta sätt kastas till exempel ett nytt ljus över upptakten till franska revolutionen och upplysningen av Napoleons väg till makten, som kulminerade då han kröntes till kejsare och tog kronan ur påvens hand och satte den på sitt eget huvud. Men ljuset från den händelsen färgar också av sig på oss när vi tänker ännu längre tillbaka. Till exempel då vi funderar över Alexanders erövring av världen, den som bildat mönster för alla senare krigarhjältars bana, och den som inspirerade redan Caesar på hans erövringståg.

Idag ser vi inte längre de här hjältarna som just hjältar utan som sammansatta gestalter, drivna av äregirighet, i en viss historisk situation. En del av dem var uppfyllda av personliga problem. Alexander var till exempel alkoholist, och både han och Caesar bisexuella, vilket även påståtts om Napoleon. Men ahistoriska uppfattningar om det förflutna kan också leda vilse och faktiskt försvåra förståelsen. Som det här påståendet att Alexander var bisexuell. Hade det begreppet ens någon mening på hans tid? På 300-talet f Kr? Knappast. Det här var en förmodern tid, med helt annan syn på relationerna mellan könen, och på vänskap, särskilt de vänskapsband som formades i strid. Och för övrigt hade även Alexander en litterär förebild, för både sin kärleksfulla vänskap med Hefaistion och sin krigarbana: nämligen den Akilles vars stora sorg i Iliaden är vännen, kanske älskaren, helt säkert vapenbrodern Patroklos död.

Låt mig tillägga ytterligare en sak. Talet om stora män är idag fullkomligt utdaterat, och givetvis gäller det här som Nietzsche skrev även stora kvinnor. Den stora omtolkning av historia och särskilt kulturhistoria ur ett feministiskt perspektiv som görs idag är en av de viktigaste intellektuella tilldragelserna i vår tid. Och även sett i dess perspektiv, då hetärerna, de hemmavarande hustrurna, alla dessa våldtagna i krigen, de bortrövade sabinskorna, de tvångsförmälda prinsessorna, sköterskorna och tvätterskorna, träder fram ur historiens dunkel, är det helt omöjligt att återvända till den kliniska, ”rena” synen på historiska hjältar som framsprungna direkt ur intet, med enbart sitt mod och sitt stora geni som stöd.

Jag vet inte om T S Eliot inspirerades av Nietzsche i någon högre utsträckning, men intressant nog uttryckte denne kanske 1900-talets störste poet också en mycket välutvecklad uppfattning om tradition, inflytande och förebilder, ur ett konservativt perspektiv. Om det idag uppfattas som radikalt att peka på miljön, på sociala förhållanden och andra förutsättningar som formar individerna, betraktades det i början av 1900-talet, då Eliot utvecklade sin teori i den mycket betydelsefulla essän ”Tradition and the Individual Talent”, snarare som konservativt.

Eliot ville fästa större vikt vid traditionens betydelse, för att balansera den då för tiden gällande uppfattningen att traditionen står i motsättning till ”förändring och förnyelse”. Han var själv en banbrytande modernist, men ansåg att en sann poet förkroppsligar hela den poetiska traditionen ända sedan Homeros, samtidigt som den uttrycker sin samtida erfarenhet.

Den individuella storheten ligger alltså inte i den personliga originaliteten i första hand, utan i hur väl poeten förvaltar och i någon mening förverkligar, eller aktualiserar, den stora traditionen i kontakt med samtidens erfarenheter. Det finns ingen förnyelse utan kontakt med traditionen. Här är det samma uppfattning, skulle jag vilja påstå, som går igen också hos Bela Bartók, eller för den delen många andra konstnärer under 1900-talet.

Där vi medan det pågick mest såg uppror, skoj, avsteg från traditionen, framstår det i efterhand allt klarare att det i själva verket var traditionen som var förutsättningen också för de mest avantgardistiska övningarna. Vi skulle aldrig ha fått till exempel Salvador Dalí utan den manieristiska och barocka traditionen i konsten. Schönberg, tolvtonsteknikern, som ansågs så svårlyssnad, passar i själva verket perfekt in i utvecklingen från Beethoven via Brahms och naturligtvis Wagner och Mahler. Hur avgörande den enskildes personlighet och smak är kan vara svårt att exakt bestämma, men det är helt klart att även då vi inte själva tror, eller för den delen vill erkänna det så står vi, som uttrycket lyder, ”på jättars axlar”.

Eliots teori kallas för The impersonal theory of poetry. Men även i denna hans höga värdering av traditionen som grund för den poetiska förnyelsen finns samma slags upphöjande av det enskilda geniet som hos Nietzsche. Även här finns idén om en retroaktiv kraft, som senare poeter skulle utöva på hela den tidigare litteraturhistorien. Han skriver : ”What happens when a new work of art is created is something that happens simultaneously to all the works of art that preceded it.” Alltså hela litteraturen, världslitteraturen, om man så vill.

För Eliot är främst den europeiska traditionen hela tiden närvarande. All poesi är samtida, och med varje nytt verk förändras hela poesin. Det är inte det enskilda verket eller den enskilde poeten som är det viktiga. De, eller vi, ingår alla i samma övergripande medvetande. Samtidigt är det varje enskild poets enskilda verk som har förmågan att förändra hela poesin.

Den här teorin var väldigt viktig för New Criticism, en central litteraturteoretisk rörelse vid mitten av 1900-talet, i vilken man vände sig bort från det personfixerade, det biografiska, och istället påbörjade den kritik och litteraturteori som bygger på närläsningar och analyser av detaljer i texter. Många tycker att detta är tråkigt och att det i förlängningen har skapat en opersonlig poesi, som driver bort läsare och gör litteraturen till ett rent akademiskt intresse. Jag tycker visserligen själv att det är trist med teoretisk ensidighet, men i dagens personfixerade klimat, då kultursidorna innehåller mer av insmickrande personporträtt av författare och andra konstnärer som talar ut om sina privata våndor än seriös kulturkritik måste jag säga att jag önskar att vi kunde komma fram till något slags syntes.

Ett sätt att tala om litteratur, konst och kultur som vare sig är helt blodlöst abstrakt och urvattnat, eller personfixerat så att kulturen bara blir till en underavdelning av kändiskulten, där författare kan bli till idoler för folk som inte orkar läsa dem, medan böcker bara är smarta attribut, som man kan svänga sig med för att markera tillhörighet till det ena eller andra lägret. Ja, om nu böcker ens har den betydelsen längre… när jag gick i gymnasiet läste vi fortfarande Sartre, och satt på kafé och rökte – en ytlig stil, ett slags mode, som vi följde, men som faktiskt gjorde att vi kände oss tvungna att läsa på lite ibland också, för att inte göra bort oss. Vi förvaltade en valpig variant av drömmen om bildning som personlig växt och utveckling, fast vi knappt ens fattade det ännu.

En av de senare litteraturkritiker som arbetat i traditionen efter Eliot, men delvis gjort sin egen nytolkning av dessa idéer om ”opersonlig litteratur” är den amerikanske kritikern Harold Bloom. Han är kanske mest känd här för att ha ställt samman en maffig kanon ur världslitteraturen, med drygt 1 500 verk, från Gilgamesh till Angels in America. Även en del svenskar är med på listan. August Strindberg, Gunnar Ekelöf och Pär Lagerkvist, liksom Tomas Tranströmer. Men inte Selma Lagerlöf, C J L Almqvist, som jag själv uppskattar men som jag förstår är mera marginell ur världslitterär synvinkel eller Hjalmar Söderberg, som jag tycker absolut borde platsa.

Det här är ju bara en persons, om än en väldigt lärd mans, lista, och den är självfallet inte slutgiltig. Kanon är inget som gjuts i järn, det är en levande materia, som är ständigt föränderlig, men det kan nog vara nyttigt för oss att med jämna mellanrum göra upp listor, som vi kan orientera oss efter, förhålla oss till, ta avstånd från, föreslå kompletteringar eller strykningar i. Denna magnifika lista är vad Harold Bloom är mest känd för, men hans viktigaste arbete är analyserna av poetiska influenser, och den teori om litteraturen, som han konstruerat utifrån sina läsningar i boken The Anxiety of Influence. Hans tes går i enkelhet ut på att poeter kämpar med sina föregångare, och de svaga poeterna går under i den kampen, medan de starka kan övervinna den ångest som föregångarnas inflytande skapar.

En poet går nämligen vidare i historien genom att tillföra något nytt, men också då något som i sig skapar nya efterföljare, som tvingas kämpa med denna poet i sin tur. Poesi inspireras i första hand av tidigare poesi, liksom musik av musik, konst av konst och så vidare. Naturligtvis förekommer även inflytande från samtiden, från såväl världshändelser som privata förhållanden i vilka poeten lever, men de är inte det litterärt avgörande.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Vi kan aldrig göra oss av med det förflutna, men vi ska inte heller sitta fast i det och slaviskt följa dess bud. Vi måste vara välbekanta med vår egen bakgrund, veta vilka våra lärare är och försöka överträffa dem.

Erfarenheten visar att även imitation kan ge originella resultat, och att det inte alltid blir som man vill, hur goda intentioner man än utgår ifrån. Det finns inget facit, och det finns ingen utstakad väg, men det finns metoder som vi kan lära oss av, en viss typ av ordning, och en tradition, som vi är dömda att förhålla oss till vare sig vi vill eller inte. Och jag tycker då att det är bättre att förhålla sig till denna frivilligt och medvetet. För det är bara om man inte låtsas om denna tradition som den kommer att sluka en hel.

Det gäller att leka med den, surfa på den, gräva sig fram genom den, sitta och meditera i den, leta efter guldkorn, kritisera den, lyfta fram bortglömda delar av den. Att hela tiden tänka att det här lilla arbetet visserligen inte är absolut avgörande, men viktigt det också. Att kanske kan min retroaktiva kraft på något sätt också påverka åtminstone litegrann.

Ett är gemensamt för all kultur i alla tider: vi kommer inte undan våra föregångare, och inte heller våra efterföljare. Och det är, tycker jag, en rolig utmaning, mycket bättre än det helt abstrakta alternativet att vi skulle börja om på ett vitt blad varje gång. Det gör inget att världen redan är fullklottrad, det finns alltid plats för lite till. Avantgarde utan arv blir bara ett ständigt återuppfinnande av hjulet. Arv utan avantgarde är bara ett museum, dött. Bägge polerna behövs i det kulturella spänningsfältet.

Frågorna om arvet, om det nationella intresset i att bevara och utveckla detta, vår lilla flik av den europeiska kultur som format oss sedan mer än ett årtusende, är viktiga. De är också känsliga idag, när de i så hög grad tycks ha tagits över av Sverigedemokraterna. Men att säga att vi behöver en svensk kultur är inte detsamma som att säga att vi behöver en nationalistisk kultur. Insikten om vårt kulturarvs sammansatthet är en grundförutsättning för dess förvaltande och förnyande. Vi vill inte leva i något museum, ett Skansen som slukar hela landet. Vi vill leva i ett samtida samhälle, men ett där inte de gamla barnen slängts ut med det gamla badvattnet.

Det viktigaste uppdraget för en borgerlig kulturpolitik borde vara att värja kulturens rätt att befinna sig bortom politiken. Det innebär inte att konstnärer inte ska kunna ta politisk ställning också i sin konst. Utställningar kan visst få vara kampanjer för eller emot olika företeelser. Men verken borde föregå teorierna och de politiska förklaringarna, inte illustrera och befästa dem.