Ett kulturmord i det tysta. Så beskrev jag hotet mot kyrkogårdarnas kulturarv i en artikel i Svenska Dagbladet för tio år sedan. Många läsare kände igen företeelsen som togs upp: utrensningen av gamla gravanordningar. Kulturhistoriskt intressanta gravstenar skickas iväg för att slipas om eller i värsta fall krossas och bli fyllnadsmassor vid vägbyggen.

Förändringen kommer smygande eftersom stenarna ofta plockas bort ­pö om pö, en här och en där. En dag är gluggarna så många att en hel vidsträckt gräsmatta bildats – tömd på historia, men lätt att klippa. Kyrkogården är alltjämt ett eldorado för historiker och släktforskare, men frågan är om det kommer att förbli så i framtiden.

”Kyrkogården är alltjämt ett eldorado för historiker och släktforskare, men frågan är om det kommer att förbli så i framtiden.”

I första hand är kyrkogården ett vilorum för de avlidna och en rofylld plats för anhöriga att söka sig till. Men kyrkogården är också ett gemensamt arkiv, hugget i sten, över de människor som har levt och bidragit till utvecklingen av vår tids samhälle.

En vandring på kyrkogården ger en fa­scinerande närbild av bygdens ekonomiska, sociala och kulturella historia. Inskriptionerna på namn och yrken, levnadsmotton, bibelord, porträttmedaljonger, skulpturer och andra utsmyckningar är värdefulla ledtrådar till det förgångna.

Till kyrkogårdens suggestiva kulturmiljö hör även gravstaket, stenmurar, gravkapell och vagnsbodar, och inte minst det gröna kulturarvet med alléer, trädkransar, tujor och annan vegetation. Utformningen härleds ofta till det sena 1700-talets idéer­ om hygien och stadsplanering i kombination med den romantiska landskapsparkens ideal.

Ur ett längre historiskt perspektiv var kyrkogården inte alltid en välordnad och pietetsfull miljö. På kyrkogårdar förekom såväl marknader som betesmarker och lekplatser för barn. Men redan i den förs­ta fornminneslagen från 1666 togs kyrkogårdar upp som mycket skyddsvärda. Där heter det att ”alla de dödas och avlidnas gravar och gravställen inuti kyrkor eller ute på kyrkogårdarna, den vårdnad, frid och säkerhet bevisas må”. Även de mest anspråkslösa spår av gravanordningar skulle ”tagas i akt och skötsel” och ingen skulle få tillstånd ”det ringaste därav att spilla eller fördärva”.

Även om synen på kyrkogårdar har skiftat genom seklerna så var det först med 1960-talet som den stora förändringen svepte in, enligt Ronny Holm, tidigare organisationschef i Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund. Han minns perio­den från 1960-talet till 1990-talet som en ”förfärlig tid” då fokus låg på en effektiv och kostnadsbesparande skötsel. Åkbara gräsklippare gjorde entré, liksom gräv- och trädgårdsmaskiner. ”Då försvann grusgravar, stenramar, infattningshäckar och gjutjärnsstaket i parti och minut utan reaktion från vare sig huvudmän, länsstyrelse eller Riksantikvarieämbetet”, säger Holm i tidningen Kyrkogården.

År 1988 tillkom den nya kulturminneslagen, dagens kulturmiljölag, som framhåller kyrkogårdarnas betydelse. ”Begravningsplatserna skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas”, står det. Lagen påbjuder att församlingarna ska göra grav­inventeringar samt vård- och ­skötselplaner. Särskilt värdefulla gravar kan förklaras som kulturgravar.

Men när lagen trädde i kraft hade ett visst beteende redan fått fäste i landets församlingar. Ofta avgjorde tillfälligheter vad som sparades, till exempel om det råkade finnas en särskilt historieintresserad kyrkogårdschef. Främst räddades äldre gravar från tiden före 1850 eller påkostade och märkliga gravmonument. Det saknades ett helhetsgrepp.

Men gravskötseln är väl de anhörigas sak, påpekar någon. Här inverkar den stora samhällsförändringen med dramatiska inrikes flyttströmmar, modernism och urbanisering. Gravrätterna löper ut redan efter 25 år och förlängs ofta inte när anhöriga inte längre bor i trakten. Det blir allt vanligare att gravrätten återlämnas. När det gäller äldre gravar saknas kanske anförvanter helt. Nya säkerhetskrav har dess­utom fört med sig ökade kostnader. Följden har blivit att värdefulla och intressanta gravanordningar utrangeras.

På senare år märks trots allt en ljusning. Många församlingar och pastorat har tagit itu med uppgiften att göra gravvårdsinventeringar. Ofta är det läns- eller stadsmuseer­ som utför detta uppdrag. Gravvårdar som anses vara mycket värdefulla pekas ut så att de kan bevaras för framtiden. Till kriterierna räknas ofta hög ålder, eller konstnärligt, hantverksmässigt och stilmässigt värde. Vissa gravkvarter skapar en helhetsmiljö som bör bevaras intakt.

Tyvärr saknas kunskap om person- och släkthistoria i många inventeringar, men även här förekommer ljuspunkter. I Gävle efterfrågar kyrkogårdsförvaltningarna tips från allmänheten om personhistoriska gravar som bör bevaras för framtiden. Detta borde vara en standardmodell i alla församlingar.

Föredömliga exempel hittas nu runtom i landet. På Linköpings griftegårdar finns år 2022 sammanlagt 335 skyddade kulturgravar.

Även mindre pastorat gör stora ansträngningar. Krokoms pastorat i Jämtland har åren 2018–2020 låtit göra kulturhistoriska inventeringar av samtliga gravvårdar på pastoratets elva kyrkogårdar. Dessutom har alla gröna miljöer och träd inventerats. Inventeringarna ligger till grund för bevarandeplaner och trädvårdsplaner. Avsikten är att försöka återställa de olika kyrkogårdarnas särprägel.

Skötsel och underhåll av bevarade gravvårdar bekostas sedan några år av begravningsavgiften. Tidigare måste församlingarna söka bidrag från stiften för denna kulturvård.

”Det måste vara viktigare att en långsamt söndervittrande gravsten får stå kvar än att visa upp en välansad gräsplan.”

Risken finns förstås att församlingarna snabbt vill göra sig av med resterande gravstenar som inte är märkta som kulturgravar. Men flera aktuella domar visar på ett starkare skydd för kyrkogården som helhetsmiljö.

Ett fall gäller Herrljunga pastorat som önskade avlägsna 14 gravvårdar från Eriksbergs nya kyrkogård. Tillstånd för detta beviljades av Länsstyrelsen i Västra Götaland.

Beslutet överklagades av Riksantikvarieämbetet som framhöll att ett borttagande av stenarna skulle förvanska begravningsplatsens värden med motiveringen att de representerar en del av bygdens hi­storia. Stenarna återspeglar socia­la förhållanden i församlingen under en lång tidsepok, från 1900-talets början till 1980-talet. ”Bygdens hela sociala stratigrafi samsas på platsen, från de välbeställda hemmansägarna till de mer neutrala folkhemsgravvårdarna”, påpekade RAÄ.

Herrljunga pastorat förde fram att det var kostnads- och säkerhetsaspekter som gjorde att gravstenarna måste tas bort. Men vid en samlad bedömning kunde Förvaltningsrätten i Göteborg inte se att ett borttagande av stenarna stod i proportion till den kulturhistoriska förlust det skulle medföra.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Domen har redan fått betydelse. När Tidaholms pastorat av liknande skäl som Herrljunga ville ta bort närmare 80 gravstenar från tre kyrkogårdar blev det nej från länsstyrelsen.

Sedan pastoratet överklagat beslutet avslog Förvaltningsrätten i Göteborg besvären avseende samtliga tre kyrkogårdar. I nästa instans hämtade Kammarrätten i Göteborg in ett yttrande från RAÄ som framhöll att ”en borttagning av gravstenarna enligt ansökan skulle medföra en förvanskning av det samlade kulturhistoriska värdet hos respektive kyrkogård”.

Kammarrätten instämde i RAÄ:s slutsats och konstaterade att det kulturhistoriska värdet av att bevara begravningsplatsen väger tyngre än pastoratets intresse av att väsentligt ändra densamma. I juli 2022 avslog domstolen pastoratets överklagande.

Domarna visar på en välgörande breddning i synen på kyrkogårdarnas kulturarv. Även den sociala historien ska vägas in i en helhetssyn, inte bara den konst- och stilhistoriska.

Det är inte fritt fram att ta bort gravanordningar på återlämnade gravar bara för att de inte har märkts som kulturgravar. I själva verket bör samtliga äldre gravvårdar kunna stå kvar på kyrkogårdarna, åtminstone så länge det inte råder brist på utrymme.

Glädjande nog ökar intresset för att besöka kyrkogårdar, enligt en studie vid Sveriges lantbruksuniversitet. Kyrkogården är en estetisk upplevelse med ståtliga parkträd, planteringar och utsmyckningar. De bevarade gravarna skapar ett fantasieggande, hi­storiskt sammanhang. Kyrkogården blir en plats för meditation och eftertanke, inte minst om vår egen resa genom tidens ström.

Som de svenska kyrkogårdarna idag ser ut är de sannolikt de mest välskötta genom historien. Men det kliniskt välskötta får inte förväxlas med att städa bort de historiska lagren. Det måste vara viktigare att en långsamt söndervittrande gravsten får stå kvar än att visa upp en välansad gräsplan. Som en vän uttryckte det om kyrkogårdsförstörelsen: ”Måtte det bli ett stopp in­nan vår tids Klararivningar har gjort alla våra kyrkogårdar till fullkomligt öppna gräsmattor.”