Detta tema försummas kanske för att de stora tidningarna har högst en heltidsanställd vetenskapsjournalist medan det vimlar av kultur- och sportjournalister, för att inte tala om ekonomireportrar.

En av huvudteserna i boken är att den svenska forskningen är på fallrepet. Vi har tappat vår ledande ställning inom en rad områden på grund av felaktiga politiska beslut. Danmark, Finland och Schweiz har gått om Sverige. Vi har en forskningsminister som inte ens kan hålla ett anförande på engelska. Författaren redogör sakligt för forskningsfusk, svårigheter att reproducera resultat, meningslös forskning med mera.

”Kjöller menar att många artiklar i vetenskapliga tidskrifter innehåller ofullständiga resultat som leder till mer eller mindre felaktiga slutsatser.”

Kjöller ifrågasätter den fria forskningen, även om hon är lite ambivalent. Hon menar att medicinska forskare ägnar sig mer åt viss hajpad forskning såsom stamcellsforskning och nanomedicin än åt vardagsnära problem såsom förlossningsskador, omvårdnadsforskning och orsakerna till gängkriminalitet. Det beror mycket på hur forskningsanslagen fördelas. Cancerforskningen får betydligt mer pengar än hjärnforskningen, trots att alltifrån neurologiska funktionshinder till demens kostar samhället mycket mer i vårdkostnader.

Även om Kjöller delvis har rätt i detta, anser jag ändå att forskningen skall vara helt fri. Ett klassiskt exempel är Fleming, Chain och Florey, som upptäckte penicillin, men från början inte hade en tanke på att få fram ett läkemedel för att behandla infektioner.

Det är heller inget konstigt med att de flesta forskare ägnar sig åt att bekräfta och tillämpa rådande hypoteser. Det är detta som den kände vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn kal­lade ”normalvetenskap”. Denna forskning kan leda till små förbättringar av exempelvis diabetesbehandling eller bröstcancerdiagnostik. Vetenskapliga revolutioner inträffar sällan och överraskande.

De kanske intressantaste kapitlen i boken handlar om publicering. Kjöller menar att många artiklar i vetenskapliga tidskrifter innehåller ofullständiga resultat som leder till mer eller mindre felaktiga slutsatser, även om det inte direkt är fråga om forskningsfusk. Dessa artiklar borde aldrig ha tryckts.

Enligt min uppfattning kan det delvis bero på att redaktörerna för tidskrifter som Nature, Science, Lancet och New England Journal of Medicine inte är aktiva forskare längre, även om de har doktorerat. De prioriterar artiklar som är intressanta för BBC eller CNN, medan mer än 95 procent av övriga manus refuseras. Artiklarna som antas faktagrans­kas visserligen av experter, men det måste ofta ske inom några dygn. Specialtidskrifter om högt blodtryck, diabetes, kvinno- och barnsjukdomar är sannolikt mer tillförlitliga, då de huvudsakligen leds av experter, och referenterna får längre tid på sig. Problemet är att journalister inte bryr sig om dessa tidskrifter i lika hög grad. De är mest ute efter ”flashy research in glitzy journals”, som Nobelpristagaren Randy Schekman har uttryckt det.

Sammanfattningsvis är det bra att Hanne Kjöller diskuterar den svenska forskningspolitiken, det är verkligen nödvändigt. Det verkar dock som hon, trots sin kritik, utgår från att forskare gör mer nytta för samhället och är hederligare än exempelvis jurister, journalister och ekonomer. Men som den kontroversielle Nobelpristagaren och upptäckaren av dna James Watson konstaterat så är ”ett betydande antal vetenskapsmän i motsats till vad deras mödrar och journalister tror inte bara trångsynta och tråkiga utan också enfaldiga”. Men bland dessa forskare kanske det finns en och annan med introvert läggning, som gör ett genombrott genom att vara besatt av ett problem och fixerad vid små detaljer.