En dag, när jag befann mig invid en kvinnas dödsbädd, en kvinna som varit och ännu är mig mycket kär, insåg jag vid anblicken av hennes tragiska panna hur jag mekaniskt analyserade progressionen av de lämpliga färgtoner som döden gav som avtryck på hennes orörliga ansikte. ” Claude Monet riktade orden till sin vän Georges Clemenceau och fortsatte:

Blå toner, gula, grå – vad finns annars? Hit hade jag nått. Förvisso kändes det naturligt att återge det sista intrycket av en kvinna som försvann för evigt. Men, ännu innan jag hade fått idén att de anletsdrag vid vilka jag var så djupt fästad, reagerade min organism automatiskt inför färgernas signaler och mina reflexer tog överhanden i en omedveten handling som alltid präglat mitt dagliga liv.

Den döda var ...