Robert Crowcroft är missnöjd med samtiden. Lakoniskt konstaterar han: ”Väst har stagnerat ekonomiskt. Det förfaller kulturellt och politiskt.” Det går kort sagt utför. Crowcroft ser orsakerna till förfallet i avsaknaden av politiska visioner, fega politiker och en befolkning som är fixerad vid trygghet. Nedgången är inte ofrånkomlig. Det finns en annan väg, präglad av ”äkta” politiskt ledarskap, kärva budskap och storslagna projekt. Han hamnar, till synes ofrivilligt, i historiskt sällskap med några av liberalismens största kritiker under 1900-talet, trots att han säger sig vilja värna friheten. Jag är inte säker på att han får ihop det.

”Välstånd gör oss bekväma. Det är sällan de mest utsatta i ett samhälle som är mest rädda.”

Främst är det demokratin, den reellt existerande demokratin av idag, som står i skottgluggen. Han refererar bejakande Alexis de Tocquevilles varning att demokratin riskerar att sätta medborgarna i en ”permanent barndom” där politikerna blir till ”föräldrar” som ska skydda befolkningen från allt ont. Med Hayek förmanar han över bristande ansvarstagande hos befolkningen. Underförstått finns här en kritik mot både välfärdsstaten och sedernas förfall. Ur denna aspekt framstår han som en typisk liberalkonservativ. Men liberalkonservativa brukar inte efterfråga ledare som pekar med hela handen eller har planer för att ”elektrifiera landet”.

Samtidsanalysen är ett mindre problem. Det är lätt att hitta tecken i tiden som bekräftar Crowcrofts dystra diagnos. En jämförelse mellan 2020-talets (överdrivet?) starka reaktioner på coronaviruset och 1950- och 1960-talens begränsade insatser mot asiaten och hongkonginfluensan räcker långt. Vi behandlar helt enkelt risk annorlunda idag. Och det går igen på många samhällsområden.

Frågan är varför det blivit så. Crowcroft har en tendens att överskatta politikens betydelse. Hade han noggrannare följt den civilisationskritiska traditionen från Platon till Spenglers hade han inte behövt trassla in sig i lika många paradoxer. Men då hade han också haft svårt att peka på förmenta lösningar.

Breda strukturer som den allmänna välståndsnivån, informationsöverflödet och individualismen har, vågar jag påstå, större förklaringskraft än enskilda politiska beslut om man vill förklara trygghetsfixeringen.

Välstånd gör oss bekväma. Det är sällan de mest utsatta i ett samhälle som är mest rädda. Den som är van att leva på gatan, som kriminell eller i djup fattigdom är också van vid – och tvungen – att ta större risker. Den ombonade medelklassen har däremot något att slå vakt om, något att förlora: villa, familj, och inkomster. Det är sant att entreprenörer och ledare ofta är mer riskbenägna än genomsnittet, men det är också en speciell sorts människor som söker sig till dessa positioner, de är få och inte särskilt representativa för sin samhällsklass.

Många av oss har sett bilderna på byggnadsarbetare som på 1930-talet dinglar med benen på byggnadsställningarna invid New Yorks skyskrapor. Liknande bilder ser vi idag bara från utvecklingsländer.

Teknik och välstånd har lett oss bort från de fysiska riskerna. Under efterkrigstiden har både medelklassen och arbetarklassen också försökt göra sig fri från arbetsmarknadens ekonomiska risker. Stora delar av de fristående professionerna har blivit löntagare. Välfärdsstaten har spänt sina skyddsnät omkring dem. Men det är mer en effekt än en orsak till utvecklingen.

Trygghet från yttre hot leder också till självupptagenhet. Människor som har det egna jaget som projekt blir sällan riskbenägna. I synnerhet tar de inte risker för något större än de själva. Man slutar göra uppoffringar, vare sig vi talar företag, nation eller familj. Den moderna medborgaren vill inte arbeta övertid på bekostnad av familjen, men skiljer sig snabbt om förhållandet är dåligt. Vi sätter vår autonomi högst. Det är idag svårt att se hela generationer gå ut på slagfälten för att möta döden av plikt.

Utbildning, rikedom och arbetsdelning driver alla i samma riktning. Den autonome individen investerar i sig själv och vill skydda sin investering. Vi försäkrar oss, via staten eller bolag. Vi tar på oss bilbälte och cykelhjälm, vi installerar portlås och säkerhetsdörrar, vi går i terapi, motionerar och tänker på hälsan. Men det sker i en alltmer abstrakt kontext. Vi tillhör inte ett naturligt kollektiv utöver kärnfamiljen. Få av oss har erfarenhet av fysiska vedermödor, död och våld i vardagen. Vi har som individer fått allt svårare att klara oss själva vid en kris. Vi är beroende av främlingars arbete, experter och stora logistiksystem.

Tanken att en ”riktig karl” skulle kunna försvara sig med nävarna, bygga sitt eget hus eller åtminstone fixa sin egen bil var utbredd för bara en eller två generationer sedan. Bra karl reder sig själv. Likaså var målet att barnen skulle ta över gården, företaget eller yrket. Kontinuitet. Sådana idéer ses idag som aparta, misogyna eller obsoleta.

Trygghetsnarkomanin har delvis djupt mänskliga orsaker, även om den gör oss ängsliga och isolerade. Vi vill skydda oss från fara. Politiken kan motverka eller främja utvecklingen, men troligen mest på marginalen.

1900-talets totalitära ideologer delade i hög grad den klassiska civilisationskritikens analys av (den borgerliga) demokratin. Demokratierna i väst ansågs dekadenta, förvekligade, (konsumtions-) njutningslystna och självupptaget individualistiska. Dess ledare var svaga, korrupta och bekväma – renons på stora visioner och grandiosa projekt som kunde gjuta mod i massorna. De totalitära pekade dock till skillnad från sina klassiska föregångare på ett alternativ.

Idag går väl tankarna snarare till Kina. Regimen i Peking uppfyller också merparten av de kriterier Crowcroft lyfter fram som önskvärda. Man försöker inte vara sina medborgare till lags, utan ser till ”hela samhällets bästa”, morgondagens styrka går före dagens lycka, visionerna är storslagna, tillväxten hög, det satsas på enorma infrastrukturprojekt, produktion går före konsumtion, naturvetenskap, matematik och rymden står högt i kurs.

Haken är förstås att den individuella friheten krossats snarare än förädlats. Detta pekar på ett grundläggande problem i Crowcrofts analys. Han sätter västvärldens fixering vid trygghet mot liberala frihetsideal när det förstnämnda i själva verket är en följd av det senare. Det kan också noteras att de mer liberalt präglade anglosaxiska länderna verkar hårdast anfrätta av de problem Crowcroft tar upp.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Crowcroft säger sig efterlysa frihet när han snarare önskar mer disciplin. Kanske beror det på att han egentligen önskar sig en frihet som har ett mål, ett motstånd som håller den ”sund”.

Människan behöver kämpa, som individ eller kollektiv. När motståndet upphör, upphör inte sällan det goda man kämpat för. Liberaler har ofta svårt att ta till sig denna historiska dynamik, då de ofta tänker för statiskt om politik.

Att förstå föränderlighet är centralt för den som vill försvara frihetliga världen. Ett samhälle består av legeringar från olika epoker. Liberala demokratier kan ett tag leva på fattigdomens och pliktsamhällets ärvda ansvarstagande. Moderna auktoritära regimer kan på samma sätt tillfälligt skapa dådkraft och välstånd genom att rikta hela samhället mot ett bestämt mål. Men i bägge fallen inträder efter ett tag med nödvändighet stagnation. Demokratierna blir småsinta, byråkratiska och självupptagna. Förändringstrycket avtar. De auktoritära regimerna bränner ofta sitt krut ännu snabbare, och drabbas då ännu hårdare av stagnationen. Det totalitära alternativet är i hög grad en illusion.

För vad som är möjligt politiskt styrs i hög grad av tekniska, organisatoriska och historiska omständigheter som ligger bortom politikens räckvidd.

Byråkrati, teknik, urbanisering, demografi och spårbundenhet gör det svårt att lyfta sig politiskt i håret. Determinismen är inte fullständig, men ofta underskattad. Det bästa vi kan sikta på är att navigera så gott vi kan på den flod som leder oss nerströms. Och hoppas att vi kan börja om på nytt efter det kommande haveriet.