”O att det aldrig hänt att furornas stammar fällts till marken av yxor i Pelions lund!”

Cicero (106 f Kr–43 f Kr) sitter i sitt hus utanför Neapolis (nuvarande Neapel) och citerar diktaren Ennius (239 f Kr–169 f Kr), som skrev en romersk variant av Euripides drama Medea. Om inte träden fällts hade Jason aldrig byggt den båt som förde honom till Medeas hemstad vid Svarta havets östkust. Då hade han heller aldrig träffat den mordiska kvinnan och inlett en relation med henne. Om furorna hade fått stå kvar hade aldrig katastrofen behövt inträffa. Så ungefär lyder resonemanget hos tragediförfattarna.

Dumheter, menar Cicero. Om det inte hade vuxit några träd alls i Pelion, hade Jason då sluppit eländet? Inte behöver föregående händelser vara orsaker till det som följer!

Men i antika skönlitterära berättelser ses händelser gärna som delar i en lång orsakskedja. Inte sällan är de ödesbundna. Hur mycket än kung Oidipus hade velat undgå sitt öde hade det inte varit möjligt, eftersom det var förutbestämt att han skulle döda sin far och gifta sig med sin mor.

Bättre att hålla sig till filosofin, verkar den store politikern, advokaten, talaren och författaren Cicero tänka. Filosofin övar förnuftet, håller tankarna klara och ger tröst i en kaotisk tid. I sin skrift Om ödet (på latin De fato) sammanställer han vad antikens tänkare, i synnerhet stoiker och epikuréer, har att säga om öde, slump, fri vilja och hur händelser står i relation till varandra. Själv väljer han en medelväg mellan stoikernas ödestro och epikuréernas idé om en gudlös värld där slumpen härskar. Texten har nu, tillsammans med Om försynen (De providentia) av Seneca den yngre (4 f Kr–65 e Kr), utkommit på Bokförlaget Augusti. Översättare är Lars Nyberg, som också har försett texterna med kommentarer och skrivit ett lärt och upplysande förord.

När Cicero författar Om ödet år 44 f Kr är det under den mest dramatiska perioden i romersk republik. Inbördeskrig har rasat. Caesar har just mördats. Sedan ett par år tillbaka har Cicero dragit sig undan det politiska livet och vistas på sina olika lantgårdar där han ägnar sig åt studier och författarskap. En epikuré hade betraktat en sådan självvald reträtt från världens larm som något berömvärt. Detta förhållningssätt stred egentligen mot Ciceros ideal. Han förordade ett aktivt politiskt liv, och skulle också strax, under det sista året av sin levnad, engagera sig politiskt mot Marcus Antonius.

Det är under de här sista åren av hans liv som hans filosofiska skrifter tillkommer. Enligt Cicero sker ämnesvalet i Om ödet på uppmaning av vännen Hirtius, som tänks sitta bredvid och lyssna. Hirtius hade deltagit i Caesars fälttåg i Gallien. Han var den som åtog sig att skriva den avslutande delen av Caesars redogörelser därifrån, De bello Gallico. Som den Caesars medarbetare han var, stod han på diktatorns sida i den politiska maktkampen, medan Cicero valde att hålla på Pompejus. Trots olika ståndpunkter behöll Cicero och Hirtius sin vänskap.

Den vise ser olyckor som övningar och möter svårigheter med stoiskt lugn.

Ett par mil därifrån låg Herculaneum, en av de städer som begravdes i aska och pimpsten genom Vesuvius utbrott år 79 e Kr. I Herculaneum låg en enorm fyravåningsvilla, som man tror ägdes av Caesars svärfar Piso. Piso var jämngammal med Cicero och hade under sin tid som konsul hamnat i konflikt med honom. Cicero var inte sen att angripa Piso offentligt. Talet In Pisonem, som hölls i senaten, är ett rent karaktärsmord. I talet förekommer flera gliringar som gäller Pisos epikureiska intressen. Till skillnad från Cicero var Piso nämligen övertygad epikuré. Pisos filosofiska inriktning märks av hans bibliotek, som till stor del består av epikureisk litteratur.

Under utgrävningar på 1700-talet hittade man cirka 1 800 papyrusrullar i villan. Det är en unik och ovärderlig skatt innehållande åtskilliga verk som troligen aldrig har lästs sedan antiken. Problemet är bara att bokrullarna har blivit förkolnade. Varje försök att rulla upp ett papyrusblad riskerar att orsaka skada. Men med ny teknik har man lyckats få fram text utan att behöva röra rullarna. Genombrottet blev en världsnyhet i februari i år. De första meningarna som man lyckades avkoda är hämtade ur en skrift av den romerske epikurén Philodemus (110–35 f Kr).

Tanken svindlar över vad dessa handskriftsdetektiver kommer att gräva fram. Vanligtvis jublar forskarvärlden när ett nytt fragment hittas, men här handlar det om hela verk. Det ser ut att bli gott om arbete framöver för teknologer, arkeo­loger och filologer. En av de involverade forskarna har uttryckt förhoppning om att få fram något av ovan nämnde Ennius, vars texter annars bara finns bevarade som fragment eller citat, som hos Cicero. Av stoikern Chrysippos (280–207 f Kr), vars idéer diskuteras i Om ödet, finns ingenting bevarat åt eftervärlden – men han finns representerad i Pisos bibliotek, bland annat med sitt verk Om försynen.

Därmed kommer vi in på Seneca den yngres traktat med samma titel. Att Seneca hade läst Chrysippos kan vi vara någorlunda säkra på, men i vilken utsträckning han hämtade sina tankar från honom, lär vi få veta först när texten har dechiffrerats.

Stoikern Seneca, som nog är mest känd som Neros lärare, tror på ett lagbundet universum med en närvaro av en gudomlig kraft, en försyn. Frågan som Seneca besvarar i Om försynen är ställd av vännen Lucilius: Varför drabbas goda människor av olyckor om det nu finns en försyn? Senecas svar lyder: Inget ont kan drabba en god människa.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

För att bli god och vis måste man nämligen utstå motgångar. Den vise ser olyckor som övningar och möter svårigheter med stoiskt lugn. Att människan prövas är helt och hållet enligt försynens vilja: männi­skan måste fostras i att uthärda vedermödor. Ödet väljer sina offer bland de tappraste. Det som utmärker en god och tapper man är att han erbjuder sig själv åt ödet.

Försynen representeras av en deus. Ordet deus, som vanligtvis översätts med ”en gud” eller ”guden” har här översatts med ”Gud”, vilket oundvikligen ger associationer till kristendomens Gud. Vad som ligger till grund för valet vet jag inte, men det är ändå värt att nämna att den stoiska läran har flera beröringspunkter med den kristna. När det gäller prövningar är stoikernas tankegångar nära nog desamma som i kristendomen: de sker av faderlig omsorg, i en ”gudomlig pedagogik”, som Nyberg uttrycker det. Passande nog läser jag Om försynen när det är den första söndagen i fastan, den söndag som har temat ”prövningens stund”. I kyrkan samma dag förkunnas budskapet att Gud prövar människan, att inte ens den mest gudfruktige går fri. Däremot har stoikerna ingen Satan som frestar.

Vulkanutbrottet i Neapelbukten var en fruktansvärd tragedi som drabbade många människor, säkert både onda och goda. Hur är en sådan förödelse möjlig om det finns en försyn? Seneca hade dött fjorton år tidigare och kunde inte kommentera Pompejis och Herculaneums undergång, men i ett av sina brev till Lucilius nämner han jordbävningar och bränder som utplånat hela städer. Alltings öde är att gå under förr eller senare, skriver han. Därför bör man alltid vara beredd på det värsta, på det oväntade, på döden. Vi vet inte något om meningen i det som sker hos den vilja som styr världen. Det bästa vi kan göra är att finna oss i och förbereda oss för att sådant händer.

Det är en ödets ironi att den naturkatastrof som ödelade de antika städerna faktiskt också bevarade dem. Tack vare den, om man får uttrycka sig så, har vi kunskaper om antik romersk kultur som annars skulle ha varit fördolda för oss. Och snart får texter som varit begravda nytt liv. Oavsett om det är ödet eller slumpen som har ordnat det så är det frestande att tänka att en välvillig försyn haft ett finger med i spelet.