I en Op-ed-artikel i New York Times 1994 försvarade han sig mot attackerna med att citatet hade ryckts ur sitt sammanhang, som var en föreläsning om förlitterära och litterära kulturer. Dessutom påpekade han att det bara finns en Proust och undrade om han skulle ha förolämpat bulgarerna om han hävdat att det inte finns någon bulgarisk Proust, eller om Vita huset skulle ha utfärdat en fatwa mot honom och satt ett pris på hans huvud för blasfemi mot den amerikanska kulturen, om han hade poängterat att det inte heller finns någon amerikansk Proust.

Ingen av kritikerna kunde enligt Bellow härledas till Papua Nya Guinea. Istället bestod de av aktivister med intresse av att göra honom till någon som föraktar multikulturalism och kränker tredje världen. Enligt Bellow visade hela händelsen hur självrättfärdigande och raseri förhindrar det självständiga tänkandet och det öppna samtalet. Vad som enligt Bellow var fullt möjligt att tidigare säga stämplades plötsligt som misogynt, rasistiskt, fascistiskt och/eller imperialistiskt.

Händelsen illustrerar delvis det Benedict Beckeld försöker beskriva i sin bok Western Self-Contempt. Oikophobia in the Decline of Civilizations, Northern Illinois University Press, 2022. Beckeld, som är filosof, har valt att göra en historisk genomgång av delar av västvärlden i syfte att bevisa hur oikofobi otvivelaktigt leder till civilisationers fall.

Begreppet Oikofobi översätts enklast med förakt mot det egna samhället. Eller vad som i dagligt tal kallas för ”självhat”. Beckeld tydliggör att han använder begreppet på samma sätt som Roger Scruton gjorde i en artikel 1993, nämligen ”rädsla eller hat mot det kända eller mot den egna kulturen.” Författaren ser en tydlig trend genom historien som visar att när civilisationer etablerar sig och blir starka och trygga, infinner sig naturligt också oikofobin, som i sin tur eroderar samhället inifrån.

”Välståndet, menar Beckeld, ger opportunisterna större utrymme att kritisera det egna samhället och därmed anse sig ligga steget före alla andra.”

Processen, som naturligtvis är lång och sträcker sig över sekel eller millennier, börjar enligt Beckeld med att ett relativt primitivt men rörligt och starkt folk beseg­rar sin omgivning. Det leder till ökat välstånd och prestige, vilket inleder skapandet av en nationell identitet. Med detta följer litterära prestationer och annat som kan kopplas till kulturella uttryck. Utvecklingen leder så småningom till så pass mycket välstånd och politisk makt att en permanent överklass kan etablera sig, vilket oftast sammanfaller med nationens höjdpunkt avseende kulturella och vetenskapliga framgångar. I denna fas blir allt fler människor mer upptagna med att uppnå individuella framgångar än av att eftersträva det bästa för hela samhället.

Enligt Beckeld är det i denna fas som oikofobin infinner sig och samhället börjar försvagas. En inbördes tävlan uppstår, där till och med olika typer av prylar blir viktiga signaler för att visa status i förhållande till andra. Beckeld menar att oikofobin i det sammanhanget ses som en möjlighet att höja sig över andra genom att beskriva den gemensamma kulturen som efterbliven. Under tidigare faser av utvecklingen finns det enligt Beckeld inget utrymme för den sortens individualism eftersom alla måste sträva mot samma mål för att nå gemensamma framgångar.

Välståndet däremot, menar Beckeld, ger opportunisterna större utrymme att kritisera det egna samhället och därmed anse sig ligga steget före alla andra. På grund av samhällets upplevda styrka ses inte individuella behov av att höja sig över andra eller krossa internt motstånd för att uppnå egna framgångar, som ett hot mot samhället i dess helhet. Slutligen uppstår ett av följande scenarier­: Antingen dras landet ner i spiraler av våld, eller också kommer en del anse att just deras intressen och behov är viktigare än statens och därmed förlora viljan att offra sig för staten. Eller så leder konflikterna till att staten förlorar sin betydelse medan det interna våldet bidrar till fortsatt söndring, vilket gör försvaret mot yttre fiender omöjligt. Beckeld påpekar dock att stater idag har större möjlighet att överleva även internt våld eftersom kringliggande makter, inte som tidigare är makthungriga grannstammar som ivrigt väntar på att kunna utöka sitt territorium.­ Men det leder, enligt Beckeld, trots allt till att dessa stater förlorar sin status på världsarenan.

Detta mönster är prismat genom vilket Beckeld betraktar bland annat Frankrikes, Englands och USA:s historia för att visa hur oikofobin har påverkat och påverkar dessa stater och hur framtiden kan komma att se ut.

Beckeld perspektiv är intressant och boken är delvis upplysande, inte minst då händelseutvecklingen i vår samtid lyfts fram. Avsnittet som beskriver hur sociala medier­ och framför­allt Twitter accelererar fragmenteringen och de interna konflikterna ligger i linje med liknande analyser som har gjorts av andra forskare. Exempelvis jämför socialpsykologen Jonathan Haidt, i en längre essä i Atlantic den 11 april, dagens tillstånd i USA med Babels torn och beskriver det hot som han anser att Twitter i nuvarande form utgör både genom att individer kan omintetgöras och att det polariserar samhällen, och inte minst USA. Enligt Haidt står USA inför ett inbördeskrig om inte vissa villkor för användandet av Twitter förändras.

Samtidigt kommer Beckeld emellanåt med påståenden som kan upplevas som väl förhastade. Exempelvis pekar han ut Henry David Thoreaus bok Skogsliv vid Walden från 1854 som ett tecken på oikofobi. Beckeld ser verket som ett uttryck för antisocial egoism som kommer att plåga de senare stadierna av civilisationens nedgång och uppfattar Thoreau som någon som inte förstår vad han är skyldig samhället, och som därför istället övertygar sig själv om att han klarar sig utan det. Visserligen är Thoreaus observationer kritiska till en rad olika företeelser i hans samtid. I ett stycke betraktar han en oxe som drar en plog, och medan han imponeras av djurets styrka drar han slutsatsen att människan inte alls behöver äta kött för att bli stark, vilket många hävdar. Människor som ständigt vil köpa större och dyrare ägodelar förstår han inte alls, och hävdar att det är lättare att erövra ägodelar än att göra sig av med dem. Men det i sig kan knappast ses som en samhällsfara eller ett uttryck för förakt mot samhället i dess helhet. Tvärtom måste samhällskritiska röster få finnas, framförallt för att de ofta tenderar att göra samhällen bättre. Hur de samhällen ser ut som förbjuder samhällskritiska röster är nog de flesta medvetna om. Det blir alltså svårt att veta var Beckeld drar gränsen mellan samhällshotande förakt och legitim eller behövlig samhällskritik.

På liknande sätt blir det svårt att acceptera Beckelds till synes självklara uppfattning att en ung jordbrukare från Kansas skulle vara mindre oikofobisk än en student som lever i en multikulturell storstad. Beckeld anser nämligen att det är så därför att den unga jordbrukaren lever närmare de tidigare stadierna av den amerikanska civilisationen där förändringar sker långsamt.

Studenten i storstaden däremot har enligt Beckeld bytt ut behovet av andra mot ett egoistiskt självförverkligande. Men med utgångspunkt i de nyheter som når fram om tillståndet i USA tycks det inte saknas unga jordbrukare runt om i USA som både känner sig bortglömda och som samtidigt upplever ett djupt förakt mot det USA de ser idag. Samtidigt säger det sig självt att mer bildning och insikt också ofta leder till större förmåga att se komplexa sammanhang och förhålla sig kritisk till sin omgivning. Snäva perspektiv eller uppfattningen att allt är bra som det är blir inte nödvändigtvis en tillgång för samhället. Naturligtvis fyller en ung, nöjd och patriotisk jordbrukare en viktig funktion som samhällsbärande företeelse. Men på sikt blir det svårt även för honom att överleva om det inte samtidigt finns driftiga och samhällskritiska studenter i städerna, som utvecklar jordbrukets förutsättningar och gör det möjligt för jordbrukaren att anpassa sin verksamhet till ständigt nya villkor.

Enligt Beckeld är dock i princip Ronald Reagan och Donald Trump de enda av alla amerikanska presidenter som inte är eller var oikofober.

Boken blir efter ett tag alltför förutsägbar. Visserligen förklarar Beckeld gång efter annan med långa snåriga reservationer varför han resonerar som han gör och varför han alls inte bör uppfattas som någon som bara kan se ett enda perspektiv. Han bedyrar sin förmåga att väga in även andra aspekter, men avfärdar samtidigt i tur och ordning Karl Popper, Steven Pinker och Francis Fukuyama för att dessa skulle vara alltför binära och drivas av förenklade perspektiv på tillvaron.

Delar av Beckelds resonemang går att överföra på de flesta öppna och framgångsrika välfärdssamhällen i Europa, och självklart har även Sverige sin plats där. Men den långa inledningen som diskuterar grekiska filosofer och Roms uppgång och fall som bevis för hur historien upprepar sig hade kunnat göras enklare och mer gripbar. Utsvävningarna i filosofiska resonemang som inte driver idén framåt ger intryck av att Beckeld snarare vill demonstrera sina kunskaper än upplysa läsaren.

Det polariserade samhället och vad som kan anses vara ett uttryck för hat eller förakt mot den egna kulturen är något som sannolikt oroar många. Därför är det naturligtvis välkommet med litteratur som hjälper oss att förstå vad det är som händer för att med den kunskapen bättre kunna hantera situationen och förhindra eventuella framtida katastrofer. Kraften i det som pågår ska inte underskattas.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det finns dock böcker som på olika sätt förklarar det bättre eller med mer tillgängliga resonemang och som samtidigt visar att det största hotet mot mänskligheten faktiskt är människan. Ett exempel är Jonathan Haidt, som jag nyss nämnde, och hans bok The Righteous Mind. Why Good People Are Divided by Politics and Religion (2013). Ett annat exempel är Jousha Greens Moral Tribes. Emotion, Reason and the Gap Between Us and Them (2013). De förklarar visserligen inte specifikt oikofobin eller varifrån den maniska och aktivistiska självkritiken kommer. Men de ger en god förståelse för varför samhällen alltid kommer att leva med olika former av konflikter och samtidigt enas mot yttre hot.

Det Beckeld i någon mening trots allt bidrar med är en idé om hur eller varför oikofobi och konflikter konsekvent uppstår där välståndet är som mest utvecklat.

Där det utvecklade välfärdssamhället nått sin topp och gått iland brer nämligen också känslor av meningslöshet ut sig. Under hela läsningen påminns jag om Viktor Frankls bok Livet måste ha mening (2002). Sökandet efter något nytt och meningsfullt att kämpa för är en fråga om överlevnad. Det blir därför lätt en självgenererande kraft som alltid kommer att hitta ett nytt ämne att skapa mening kring. Och om Haidt och Green har rätt finns det all anledning till att vara pessimistisk och ta till sig Beckelds historiska genomgångar.

Ty just nu finns det ingenting som direkt tyder på att oikofobin kommer att mildras eller att polariseringen kommer att avta.

Frågan är bara hur många Saul Bellow det kommer att kosta och huruvida oikofobin kommer att bytas ut mot en alltmer omfattande xenofobi.