Den nederländske författaren Cees Nooteboom (f 1933), som ibland nämns i Nobelprissammanhang, har en rik skönlitterär produktion bakom sig. I Varmt hjärta, kylig blick. 24 essäer (Bokförlaget Faethon) har texter från 43 år samlats. Urvalet är gjort av Daniel Pedersen och den fina översättningen av Per Holmer. Det är en välkommen introduktion. Nootebooms essäer har, till skillnad från hans romaner och dikter, inte tidigare översatts till svenska.

Ämnena för essäerna är många och skiftande. Nootebom skriver om såväl litteratur som fotografi, resande och konst. Kanske kan man kritisera den produktive Nooteboom för att vara väl mångsidig, för att inte koncentrera och fördjupa sig. Å andra sidan präglas texterna av en smittande nyfikenhet. Det visar sig bland annat när han betraktar gamla fotografier: ”För mig är alltihop en stor gåta. Jag beskådar en obekant person som jag aldrig hört vare sig tala eller skratta.”

I flera av texterna finns en dragning till sådant som får tillvaron att vackla lite grand (men inte för mycket!). ”Jag är en besynnerlig själ som frossar i motsägelser”, skriver han på ett ställe, och även om det nog får ses som en dramatiserande överdrift reflekterar det nog ändå delvis hans självbild. Hans essäer är just försök, ett prövande, i genrefadern Montaignes anda. Är Don Quijote grym eller rolig? Vem var Bruce Chatwin egentligen? Vad är det i Bruegels konst som tilltalar oss så?

Nooteboom ”förundras över den mänskliga artens skiftande möjligheter”. I essän om den berömde kvinnojägaren Casanova vinns man som läsare över av hans humanistiska syn på föremålet för undersökningen. Nooteboom kallar Casanova i en och samma mening i tur och ordning för ”teatral äventyrare”, ”bedårande svindlare”, ”lättkränkt posör”, ”misslyckad mångbegåvning” och ”briljant författare”. Den motsägelsefulle individen vinner Nootebooms gillande, han är uppenbart glad över att ha upptäckt en individ bakom legenden och klichén. Han är därför kritisk mot regissören Federico Fellini, som han likafullt beundrar, för att han i sin filmatisering av Casanovas historia reducerar honom till en sorts sexmaskin.

En röd tråd i flera av essäerna är en tro på konstens och litteraturens möjligheter att förtäta och framhäva väsentliga aspekter av vår mänsklighet. Ett verk som Casanovas självbiografi eller Rembrandts självporträtt är koncentrerade uttryck av erfarenheter på ett sätt som livet själv i allt sitt brokiga framskridande aldrig kan uppvisa. Det är, som Tomas Tranströmer skriver i sin berömda dikt ”Schubertiana” i Sanningsbarriären (1978), ”signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar”. Detta förtätningens trolleri fascinerar Nooteboom.

När han skriver om Pieter Bruegel den äldre blir det särskilt intressant. Konstnärens liv är nästan helt okänt, så konsten måste tala helt på sina egna villkor. Nooteboom beskriver olika teman och kompositionsmönster i målningarna, som kanske vittnar om en specifik attityd till livet. Han reflekterar över det faktum att alla som genom åren betraktat verken delar en gemensam erfarenhet. Nootebooms entusiasm bidrar till att man blir sittande med Bruegelkatalogen i knät under läsningen.

Den föreliggande volymen utgör bara ett litet urval av Nootebooms produktion. Förhoppningsvis kommer fler essäer att översättas.