Att det skulle bli ännu ett framgångsval med en helt ny position för SD låg i luften och det mediala intresset har varit stort. Månaderna före valet utkom böcker av namnkunniga skribenter som David Baas, Gellert Tamas och Anna-Lena Lodenius.

Lodenius, som är en av Sveriges främs­ta experter på rasism och extremism, har bevakat SD sedan partiet grundades 1988 (och även de rörelser som föregick partiet). Det är därför ingen slump att den förs­ta delen av partiets vitbok lutar sig tungt mot Lodenius tidigare reportage­ och böcker – i SD-sammanhang är hon ett namn som ingen kan ignorera. Genom åren har Lodenius i sina studier av partiet belyst frågor som rasism, högerpopulism, antifeminism, svenskhet och vit makt. Möjligen inställer sig frågan vad hennes nya bok Svart på vitt. Om Sverigedemokraterna ytterligare kan tillföra och vem som är hennes tilltänkta läsare.

För det första är boken en komprimerad sammanfattning av kunskaps­läget kring partiet. På 200 sidor sammanställer Lodenius partiets historia, ideologi, nyckelpersoner samt inställning i sakfrågor genom representativa nedslag från drygt tre decennier. Men för det andra – och kanske intressantare – innebär boken ett resonerande omtag kring ett parti som efter pariaåren nu har normaliserats och släppts in i värmen. Moderaternas och Kristdemokraternas tydliga (och Liberalernas mer vankelmodiga) omfamnande av SD har gett partiet en ny status i svensk politik – från att ha varit rebelliska kritiker av nationens katastrofala tillstånd är det dags att på allvar få påverka, vilket Tidöavtalet bekräftar. Därför läser jag Lodenius­ bok (och dess titel stöder en sådan läsning) som en varudeklaration för ett parti som efter 12 år i riksdagen samlar en femtedel av de svenska väljarna bakom sig och regelbundet gör anspråk på att företräda ”vanligt folk”. Vad står SD för idag och hur har de blivit så framgångsrika?

Isex kapitel skildrar Lodenius partiets väg från starten, dominerad av företrädare från diverse nazistiska och fascistiska organisationer via den förmenta uppstädningen från 1995 till perioden fram till 2005 när ”Skånegänget” så småningom manövrerade ut ”bunkerfalangen” med inträdet i riksdagen 2010 som krönande framgång. Ytterligare en milstolpe utgör slutet på den så kallade cordon sanitaire-policyn (som skulle isolera SD från inflytande) när partiet bjuds in i värmen av de borgerliga partierna. Här ligger nyhetsvärdet i Lodenius bok, det vill säga i resonemanget kring vad ett samarbete mellan SD och de andra högerpartierna innebär och vilket slags parti SD kan sägas vara idag.

Medan högerns företrädare motiverar omsvängningen med att SD har förändrats och mognat vilket gör dem till ett möjligt samarbetsparti, menar kritiker att det istället är Moderaterna och Kristdemokraterna som har förflyttat sina positioner och – kanske mer avgörande – att det handlade om att säkra en borgerlig regeringsmakt vilket kräver en allians­ med SD. Samtidigt kan en positionsförändring i SD:s ekonomiska politik inte förbises. Gellert Tamas påpekar i sin bok Den avgörande striden att impulserna att inkludera SD i en högerallians kom från näringslivet och då särskilt från den privata välfärdssektorns aktörer som förutsåg ett dystert scenario om vänstern fick behålla regeringsstyret. Efter en framgångsrik lobbyverksamhet ändrade sig SD vad gäller exempelvis marknadsskolan, och så småningom kunde KD och Moderaterna övertygas till att äta lunch med Jimmie Åkesson.

Lodenius ägnar sitt slutkapitel åt sakfrågor där SD har ändrat inställning och det gäller bland annat restriktioner i aborträtten, krav på dödsstraff och som sagt förbud mot vinster i välfärden, där partiet nu för en annan politik (hon kunde också ha nämnt omsvängningen i EU- och Natofrågorna). Även i migrationspolitiken har SD backat från sitt krav på ett totalt stopp för flyktingmottagandet till att Sverige kan ta emot ett begränsat antal. Dock gör tongivande politiker som Mattias Karlsson ingen hemlighet av att partiet principiellt är emot invandring och att även kvotflyktingar ska stoppas på sikt. Att även kravet på repatriering lever kvar kom tydligt till uttryck i årets valkampanj där SD-reklamen i Stockholms tunnelbana etiketterades som ett ”återvandringståg” i en tweet av partiets rättspolitiska talesperson Tobias­ Andersson.

Därför landar Lodenius i slutsatsen att trots vissa förskjutningar i sakfrågor och trots att partiet har deklarerat noll-tolerans mot rasistiska och fascistiska yttringar uppvisar partiet sammantaget en ganska hög grad av kontinuitet. Självklart har många medlemmar lämnat partiet samtidigt som nya kommit till, men det finns ett stabilt ledarskikt som varit med länge. Åkesson brukar hävda att han gick med i SD först när partiet startat sin ”uppstädning” och valt Mikael Jansson som partiledare, men Lodenius belägger att Åkesson i själva verket blir medlem i ungdomsförbundet SDU hösten 1994 då partiet fortfarande leds av den före detta nazisten Anders Klarström. Någon radikal ideologisk kursändring ser inte Lodenius, utan SD är i grunden ett nationalistiskt projekt framburet av den nostalgiska drömmen om ett etniskt homogent Sverige.

Men hur kan SD tilltala så många väljare om nu partiet inte förnyats i den grad som dess företrädare och försvarare velat göra gällande? Lodenius understryker att väljarbasen är mycket heterogen – här finns hela skalan från radikala väljare som gärna skulle se att partiet blir extremare till dem som betraktar SD som vilket parti som helst. Partiet tilltalar många olika sorters väljare som förenas av antietablissemangstanken och som vill se minskad invandring av skiftande skäl. Lodenius talar om hur partiet skickar dubbla signaler i syfte att kommunicera med de olika väljargrupperna. Detta ser jag inte som ett SD-fenomen: att partier måste navigera mellan olika slags väljare är en del av den politiska kommunikationen. Däremot har forskning visat att högerpopulistiska partier mer än andra ägnar sig åt det som brukar kallas kalkylerad ambivalens. Extrema uttalanden görs för att flörta med de mer radikala anhängarna, men också för att få medial uppmärksamhet och för att kultivera sin rebelliska antietablissemang-status. Sedan kan uttalandet dementeras eller modifieras som i fallet med Richard Jomshofs yttrande att islam är en avskyvärd religion.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Skandalerna tycks hur som helst inte ha skadat partiet nämnvärt. Tvärtom har det stärkt offerrollen att vara utsatt för medias granskning i högre grad än andra partier. Ledarskiktet har också fått stor rutin i att hantera skandaler. Strax före valet visade en rapport att 214 av SD:s kandidater hade kopplingar till högerextremism. När Åkesson konfronterades med det i SVT:s partiledardebatt parerade han det med det något överraskande svaret att dessa i så fall skulle vara borta senast på valdagen. Det blev inga följdfrågor på det.

Svart på vitt saknar tyvärr fotnoter vilket alltid är synd i framställningar som bygger på källmaterial. Den går heller inte på djupet på samma sätt som andra böcker av Lodenius. Men just därför är det också en perfekt introduktion som jag hoppas når läsare också bland dem som påskyndat normaliseringen och inte minst bland dem som ser SD som ett offer i medierapporteringen. Lodenius framställning är saklig och nykter, helt befriad från den moraliserande och sarkastiska jargong som ibland präglar beskrivningar av SD, även om hennes ärende är att ”påminna om både vad SD är idag och vad SD har varit”. Sverigedemokraternas realpolitik må vara oprövad och vag i konturerna, men deras samhällsvision har alltid varit tydlig. I Tidöavtalet ser vi delar av den ta form.