år 1999 arrangerades på Malmö högskola konferensen ”Borges och Vi”. Mest celeber av deltagarna var María Kodama, den argentinske diktarens änka. Somliga medverkande var lokala, så poeten Lasse Söderberg från Malmö och journalisten och författaren Oscar Hemer från Lund. Dessa båda kom att språkas vid om behovet av en svensk utgåva där det viktigaste av Borges författarskap samlades och på så vis blev överskådligt och lättillgängligt istället för ofullständigt, utspritt och bitvis svårtillgängligt. En inspirationskälla torde ha varit några just 1998 och 1999 utgivna engelskspråkiga Borgesvolymer på Viking/Penguin: Collected Fictions (1998), Selected Non-Fictions (1999) och Selected Poems (1999).

Söderberg hade gjort en första översättning av en berättelse av Borges redan 1963 och omgående fått den publicerad i Svenska Dagbladet, ”Mirakel i hemlighet” ur Ficciones. Genom åren kom han att addera alltfler översättningar av mästaren. Efter konferensen på Malmö högskola sonderade han och Hemer förutsättningarna för att åstadkomma en utgåva som den de tänkte sig men stötte på problem. Rättighetsfrågan verkade vara svår att lösa, och det syntes rentav vara svårt att vinna klarhet i var svårigheterna hade sin hemvist. I Buenos Aires, hos änkan? I New York och London, hos agenten? Eller i Stockholm, hos någon rättighetsinnehavare av tidigare publicerade texter på svenska?

Åren gick. söderberg och Hemer tappade såväl tron på företaget som kontakt med varandra. Så råkades de på nytt, denna gång i samband med att Söderberg skulle ta emot ett pris på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Det hade nu hunnit bli april 2016. Söderberg (född 1931) kunde meddela en överraskad Hemer (född 1954) att den Borgesutgåva som de hade velat göra men givit upp hoppet om likväl skulle kunna komma till stånd. Bokförlaget Tranan hade förvärvat nödvändiga rättigheter, så om Hemer var redo att gripa sig an diverse tidigare oöversatta stycken av författarskapet låg alla möjligheter öppna. Det som återstod tillhörde i huvudsak kategorin icke fiktion, var essäer, föreläsningar och dylikt.

Så tickade utgivning igång. År 2017 utkom Borges I. 1923–1944, 503 sidor. År 2019 utkom Borges II. 1945–1970, 659 sidor. Och år 2020 utkom Borges III. 1971–1986, 657 sidor. Materialet är således disponerat kronologiskt och inte som i utgåvan på Viking/Penguin efter genre. De tidigare översättningar till svenska av Borges som har förelegat här och där har i hög grad kommit till användning, vilket gör att Söderberg och Hemer långt ifrån är enda involverade översättare. Här förekommer också Johan Laserna, Sun Axelsson/Marina Torres, Ingegerd Wiking, Irmgard Pingel, Lars Bjurman, Anders Cullhed /Andreas Gedin, Hans Ruin och Jöran Mjöberg. I stort sett bara Artur Lundkvist lyser med sin frånvaro.

Nu har ytterligare en bok utkommit med anknytning till det imponerande Borgesföretaget, nämligen Oscar Hemers Borgesiana, av författaren karakteriserad som ”mitt personliga appendix till Borges
I–III”. Liksom de tre föregående volymerna är detta appendix utgivet av Bokförlaget Tranan, och Hemer finner avslutningsvis skäl att tacka ”Johannes Holmqvist och kollegerna på Tranan, som först rodde hela Borgesprojektet i hamn och sedan frångick förlagets princip att inte ge ut svensk originallitteratur genom att släppa fram denna fristående pendang”. Det är lätt att förstå bevekelsegrunderna för det tacket, och som litteraturintresserad svensk är det lätt att ansluta sig till det.

Nå. Vad är det då Oscar Hemer har att anföra apropå sitt intensiva umgänge med författaren Jorge Luis Borges (1899–1986)? Dels förflyttar han sig mellan ett antal bärande teman, som Borges och kvinnorna, Borges och politiken, Borges och den litterära traditionen och Borges och journalistiken. Dels tecknar han parallellt sin egen receptionshistoria vad gäller Borges. Det senare sker med anknytning till Hemers många resor till Argentina, från den första 1974 till den senaste 2019. Och det sker i kapitel med kursiverade titlar till skillnad från de tematiska kapitlens titlar i rak stil. I den löpande framställningen förekommer dessutom då och då kursiverade meningar. Kursiv markerar i det fallet att det rör sig om kommentarer eller hugskott så där lite vid sidan om men funna värda att bevara. Berättartekniken blir inte minst genom dylika arrangemang mycket tilltalande och medryckande.

dock läser jag de tematiska kapitlen ömsom med förfäran, ömsom med förtjusning. Förklaringen är att Hemer avsnitt för avsnitt väljer att slå följe med författare till skilda verk i den rikhaltiga litteraturen om Borges. Är ledsagaren klok blir det bra. Är ledsagaren korkad eller – ännu värre – försåtlig blir det dåligt. Umgänge med korkade eller försåtliga ledsagare går ut över kapitlet om Borges och kvinnorna, vilket får ett drag av veckotidningsskvaller och veckotidningsspekulation, och allting som sägs om Borges och politik, vilket innebär ständiga reservationer mot (påstådda eller reella) ideologiska och moraliska övertramp och inte ett uns försök till förståelse på den trampandes villkor. Eftersom Hemer tycks vilja rädda författarskapet undan författaren känner han sig tvungen att bygga en mur mellan författarskap och författare. Dylikt är förstås lika orimligt beträffande Borges som det är beträffande vilken annan författare som helst. Sedan spelar det ingen roll hur mycket Hemer än kan hänvisa till den i hans öra väsande Juan José Saer.

Bra blir det när Hemer istället låter sig ledas av, umgås med och lyssnar på exempelvis Ricardo Piglia eller Alan Paul. Den förre pekar ut Domingo Sarmiento som en utgångspunkt för ”den stora argentinska traditionen”. Riktningsgivande är dennes roman Facundo. Civilizacíon y Barbarie. Vida de Juan Facundo Quiroga (1845), en bok som med Piglias ord själv är och ger upphov till något mer och annat än genrebeteckningen låter förstå, nämligen: ”Den sorts underliga bok som blandar essä, pamflett, fiktion, teori, reseskildring, självbiografi. Böcker som är som förtätningskammare för litterära, politiska, filosofiska och esoteriska element. Sist och slutligen är dessa böcker kartor och vägbeskrivningar för att orientera sig i den argentinska ödemarken.” Hemer lyssnar och förstår: ”Facundo är i Piglias tolkning det främsta exemplet på ett fiktionsverk som är skrivet ’som om det vore ett sanningsverk’.” (Ja, kanske bör jag tillägga att Hemer sedan gör en operation för att minska Sarmientos litterära betydelse, nu som följeslagare till först en och sedan en annan i raden av olämpliga ledsagare. Steg 1: ”Om Borges står i skuld till Sarmiento så ’modifierar och förädlar’ hans fiktioner också läsningen av Facundo – liksom Don Quijote; ja, alla verk av de författare som Borges gör till sina föregångare.” Steg 2: ”Här anknyter han visserligen till vad Piglia kallat en ’stor argentinsk tradition’, men det var, som vi redan har konstaterat, Borges som skapade den traditionen.” Simsalabim.)

Den senare, alltså Alan Paul, hjälper Hemer att bli uppmärksam på tidningsskriveriernas betydelse för Borges. Dessa kunde användas som stilistisk experimentverkstad, och en text som först uppträdde som tidningsartikel eller inslag i en tidningsartikel kunde sedan flyttas i författarskapet och ingå i snart sagt vilket sammanhang som helst. Vad som fanns i en faktakontext kunde plötsligt finnas i en fiktionskontext. Hemer blir av Paul inspirerad också till att lyfta fram lustiga egenheter från tidningsskriverierna, exempelvis när Borges sätter rangordningen mellan original och översättning på spel, detta i samband med att han hävdar att den engelska översättningen av Don Quijote är överlägsen det spanska originalet, eller när han utgjuter sig över uppslagsverkens förfall, detta i samband med att han klagar på nedkortade artiklar i senare utgåvor av Encyclopedia Britannica, där uppgifter som ger inte enbart information utan även liv har försvunnit, så upplysningen ”att Swedenborg brukade dricka mjölk på nätterna”.