Kunskap är makt, brukar man citera från Bacon. Makt korrumperar, brukar man citera från lord Acton. Lägger man samman de båda bevingade orden kommer man fram till att kunskap korrumperar. Är det sant? Åtminstone är det sant att det existerar både missbruk av kunskap och korrumperad kunskap. Och det är sant att det existerar pseudovetenskap, det vill säga sådant som utger sig för att vara vetenskap för att ge legitimitet åt en politisk eller religiös eller medicinsk dagordning av det ena eller andra slaget, en dagordning som annars inte skulle kunna göra anspråk på ”objektivitet”. Här ska jag inte gå närmare in på pseudovetenskapen av idag. Tvärtom ska det handla om pseudovetenskapens rötter, rikt förgrenade som de är i ett fjärran förflutet. Ibland är det bara i efterhand möjligt att skilja pseudovetenskap från verklig vetenskap. Ibland bidrar pseudovetenskapen till att verklig vetenskap uppstår och utvecklas. Skriver man om pseudovetenskapens historia kommer man lätt att anlägga ett anakronistiskt besserwisser-perspektiv. Men låt oss nu göra just det. Vilken bild blir det då som träder fram?

Den mest ärevördiga formen av pseudovetenskap är kanske astrologin. Dess karaktär av vetenskap är obestridlig såtillvida som den vilar på observation (av himlakropparna) och på avancerade matematiska beräkningar. Den har förmågan att tillfredsställa djupt kända mänskliga behov, såväl enskilda människors önskan att i förväg lära känna sitt eget öde som furstars och nationers önskan att veta huruvida konstellationen inför ett krig eller annat företag är gynnsam eller inte. Vilken form av tillämpad vetenskap kan vara mera praktiskt betydelsefull än konsten att ställa horoskop? Många framstående astronomer kunde också extraknäcka i branschen. Tycho Brahe, den främste bland skandinaviska astronomer, sysslade med både astrologi och alkemi.

Astrologins motståndare hade ofta andra skäl än vetenskapliga för sitt motstånd, till exempel teologiska. Katolska kyrkan, Luther och Calvin bekämpade alla den okristna astrologin. Domprosten i Dublin, den elake Jonathan Swift, hade 1707 givit ut en almanacka där han på stjärnkunskapens grunder förutsade den framstående astrologen John Partridges snara frånfälle. Partridge var inte road, men många andra var det.

Nästan lika vördnadsvärd är alkemin. Namnformen låter ana ett arabiskt ursprung. Men även om araberna under medeltiden bedrev alkemi med särskild framgång går dess rötter tillbaka till det hellenistiska Egypten och kanske till det gamla Kina. Dess senare historia i Västerlandet är imponerande. Vid sidan av Tycho Brahe utövades alkemi av sådana vetenskapens hjältar som Robert Boyle och Isaac Newton. Distinktionen mellan kemi och alkemi är sen och påminner om att det ofta är efterhandsperspektivet som skiljer ”vetenskap” från ”pseudovetenskap”. Att guldmakaren August Strindberg var för sent ute är dock alla eniga om.

Själva konsten att göra guld kan likväl stå som symbol för all pseudovetenskaps syfte. Den drivs sällan av det oegennyttiga sanningssökandet, mer ofta av ett praktiskt intresse.

Att både astrologi och alkemi ofta associeras med magi är ingen tillfällighet. Den så kallade naturliga magin avsvor sig allt samröre med övernaturliga eller demoniska krafter. Det handlade om att utnyttja hemliga eller dolda krafter, javisst, men sådana som fanns hos naturen själv. Oswald Spengler döpte i sin Västerlandets undergång den moderna västerlänningen till den ”faustiska” människan. Magikern doktor Faust blev sinnebilden för vår strävan att överskrida alla hämningar och tabun i sökandet efter kunskap och makt. Att därvid skilja myt från verklighet i vetenskapens urnebulosa är inte det lättaste. Vetenskapshistoriker som Frances A Yates och andra har utforskat den magiska och hermetiska traditionens roll vid den moderna vetenskapens födelse och kunnat visa hur tätt sammansnärjda vetenskapliga traditioner varit med sådana som vi nu ser som ovetenskapliga.

Kunde den moderna vetenskapen då när den väl uppstått bemästra pseudovetenskapen? Snarare tvärtom. Den nya vetenskapliga världsbilden gav upphov till nya typer av pseudovetenskap. Vad kunde vara mera 1700-talsmässigt, kunde man fråga, än fysiognomik och frenologi, den förra vetenskapen förknippad med Johann Caspar Lavater, den senare med Franz Joseph Gall? Projektet hade rötter hos antiken, men stämde också utomordentligt väl med den nya, materialistiska vetenskapens anda. Det handlade om att förstå människans psyke utifrån fysiska kännetecken, närmare bestämt om att utläsa hennes karaktär ur huvudskallens form. Gall utforskade de psykiska funktionernas lokalisering i hjärnan, synlig i kraniet. Lavater undersökte karaktärsegenskapernas fysiska motsvarigheter. Blå ögon antyder saktmod, mörka ögon kraft, en krokig näsa snille, en trubbig lättsinne. Lavaters svenske lärjunge Ehrensvärd slog fast: ”De enda svenskar som haft smak hava haft krokiga näsor.”

Än mer omedelbart förknippad med modern vetenskap var Franz Mesmers läror. Mesmerismen och den animala magnetismen var pseudovetenskap i forskningsfronten, magnetism var på modet. Mesmer såg sin forskning som en tillämpning av Newtonska principer. Magnetiska kliniker växte som svampar ur jorden när denna nya terapiform vann terräng. Magnetismen och dess styvbarn hypnosen bidrog till att bota både fysiska och psykiska åkommor.

All äldre medicin kan av en sträng bedömare betraktas som pseudovetenskap. Humoralpatologin med dess rötter hos Hippokrates byggde på läran om de fyra kroppsvätskorna (blod, svart galla, gul galla och slem), som när de befann sig i rätt blandning medförde hälsa men som vid överflöd av den ena eller andra alstrade sjukdomar – och dessutom förklarade de fyra temperamenten (det sangviniska, det melankoliska, det koleriska och det flegmatiska). Men denna förklaringsmodell började ifrågasättas när den moderna vetenskapen bröt in. Ett av många uppslag beträffande vad som borde komma istället framfördes vid slutet av 1700-talet av Samuel Christian Friedrich Hahnemann, homeopatins upphovsman. Hans idéer skulle vinna ofantlig spridning så att det ännu vid förra sekelskiftet runtom i världen fanns hundratals universitetskliniker, farmacier, medicinska fakulteter och lärda tidskrifter som ägnade sig åt den homeopatiska medicinen. Lika botar lika, det var grundbulten. För att bota en sjukdom, menade Hahnemann, måste vi finna en medicin som alstrar en liknande sjukdom i den mänskliga kroppen. Han hade också den egendomliga tanken att medicin borde brukas i ”homeopatiska doser”, alltså i utspädd dosering, för att åstadkomma detta slag av effekt.

Den officiella medicinska vetenskapen har sedan länge avvisat homeopatin, som kommit att bli liktydig med kvacksalveri. Men för de trogna har den haft den dubbla attraktionen av att vara ”vetenskaplig” och på samma gång oppositionell i förhållande till den konventionella vetenskapen, vars fördomsfullhet, konservatism och försvurenhet åt etablerade intressen alltid retar pseudovetenskapernas supportrar. Samtidigt hade homeopatin den naturliga ambitionen att etablera sig just som konventionell vetenskap med hemortsrätt inom det traditionella universitetsväsendet och sjukvården.

Nittonhundratalets viktigaste bidrag till vetenskapernas patologi var otvivelaktigt uppkomsten av pseudovetenskap i beskydd av en totalitär stat. Nazisternas rasbiologi ger ett exempel. Men som kanske än mer renodlat framstår den så kallade lysenkoismen, med namn efter den ryske genetikern Trofim Denisovitj Lysenko. Stalins Sovjetunionen utgjorde ramen för Lysenkos verksamhet. Det var genom Stalin, senare även genom Chrusjtjov, som Lysenko kunde bli den ledande figuren inom sovjetisk genetik. Samtidigt dog hans främste rival, Nikolaj Ivanovitj Vavilov, i fängelset efter att ha anklagats för att sabotera den sovjetiska biologin. Lysenkos stora upptäckt var att förvärvade egenskaper kan ärvas. Hans experiment koncentrerade sig på växter och djur av betydelse för det dåligt fungerande sovjetiska jordbruket, vete, korn, tomater, potatis, höns och kor. En lämplig näring och miljö skulle kunna skapa nya arter med högre avkastning, motståndskraft mot frost, och andra värdefulla egenskaper. Existensen av gener och betydelsen av dna förnekades däremot inom lysenkoismen.

Lysenko var en framgångsrik vetenskaplig imperiebyggare som jämförd med exempelvis svenska sådana hade fördelen att kunna skicka besegrade akademiska rivaler till Gulag eller exekutionspatrullen. Det stöd han fick från den politiska ledningen har ibland förklarats som främjat av tanken att också människan är oändligt manipulerbar så att det borde vara möjligt att skapa inte bara nya växtarter utan en ny sovjetisk människa med hans metoder. Ett mera näraliggande motiv var rimligen dock att man hoppades förbättra jordbrukets produktivitet. Framgången blev klen. Men det berodde kanske mindre på att Lysenkos metoder var charlatanmässiga än på att hela den sovjetiska jordbrukspolitiken var det (åtminstone om målet var förbättrad avkastning).

Men det är givetvis inte bara inom totalitära politiska system som det kan finnas ett behov av pseudovetenskap. Också inom demokratierna existerar drivkraften att kunna ge vetenskapens legitimering åt ideologiska älsklingsidéer. Politiska och sociala väckelserörelser av olika slag utvecklar gärna en vetenskaplig överbyggnad, något som exempelvis dagens svenska universitets- och forskningsvärld ger mångahanda exempel på. Dubbelheten av uppror mot vad man uppfattar som etablerat och konservativt och en önskan att själv bli etablerad vetenskap gör sig gällande även i dessa sammanhang. Inte minst samhälls- och humanvetenskaper ställs inför krav på ibland lukrativ produktion av politiskt korrekta åsikter.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Är pseudovetenskapen då alltid skadlig?

Man bör akta sig för förhastade svar på den frågan. Ibland är det den verkliga vetenskapen som är mest skadlig. Bara god vetenskap kan ge upphov till effektiv teknologi. Och ju mer effektiv en teknologi är, desto skadligare blir den om den används för att skada. Ett vetenskapshistoriskt omdiskuterat exempel är den tyske kemisten Fritz Haber, Nobelpristagare i kemi 1919, men också betraktad som ”gaskrigets fader”. Ju mer välförtjänt Nobelpriset var ur rent vetenskaplig synpunkt, desto mer effektiv gasen, kunde man säga. Och just därför blev priset omdiskuterat. Ingen ifrågasatte den vetenskapliga betydelsen av Habers upptäckter. Men man ifrågasatte det moraliska i att så snart efter kriget belöna upptäckter som kunnat få en så fruktansvärd teknologisk tillämpning som framställandet av giftgas. Hade Haber däremot varit en charlatan skulle hans gas ha fungerat lika dåligt som Lysenkos utsäden och detta skulle ha varit till fördel för mänskligheten.

All äkta vetenskap är som redan Max Weber påpekade instrumentell, det vill säga den kan användas till skadliga likaväl som till gagnerika syften. Vetenskap är en sak, värderingar något annat (för att nu göra en lång historia kort). Pseudovetenskap karakteriseras däremot ofta av att ha höga och ädla mål inbyggda i själva utövandet. Den innehåller med andra ord ofta ett kraftigt ideologiskt element. Det gör den ideologiskt brukbar men så att säga tekniskt verkningslös. Den har sin styrka i det preskriptiva men sin svaghet i det deskriptiva. Den äkta vetenskapen har en klinisk blick som öppnar den för beskyllningar för cynism. Pseudovetenskapen är ofta varmhjärtad och varmblodig. Den lämpar sig för högstämda proklamationer. Den är ofta nog politiskt gångbar. Den bärs upp av sin nära relation till mänskliga önskningar och behov. Den ger de direkta svaren på våra frågor. Om dess effekter är nyttiga, harmlösa eller skadliga kan variera. Den är inte värd respekt, det må vara. Men den är väl värd intresse och uppmärksamhet.

Svante Nordin är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Hans senaste bok är Drottningen och filosofen. Mötet mellan Christina och Descartes (Atlantis 2012).