Kanske är de mest förtrollande böckerna de förlorade, de försvunna, de som vi nästan inte vet något om. De rymmer ett löfte om återfinnandets glädje.

Med hamrande ­hjärta tar jag försiktigt fram det bruna brevet ur brevlådan. Och det är verkligen den. Sanchuniathonis Historiarum Phoeniciae libros novem Graece versos a Philone Byblio, ”Sanchuniathons Feniciens historia i nio böcker, översatt till grekiska av Filon från Byblos”, står det på titelbladet. 1837. Det var, såvitt jag kan bedöma, det enda exemplar som fanns till salu på antikvariat någonstans i världen. Jag vet inte hur många som trycktes, eller hur många som har skadats av fukt eller biblioteksbränder, eller stulits eller förstörts av ondsinta bibliotekarier. Men just denna bok finns kvar, just denna var till salu, och den är nu min.

Detta är historien om en förlorad skrift, en gång nedskriven av feniciern Filon från Byblos, enligt uppgift Filons översättning till grekiska av ett mycket, mycket äldre verk författat av hans landsman Sanchuniathon. Det handlar om den antika civilisationen Fenicien, om en ung tysk som på 1830-talet kunde meddela världen att han hade återfunnit ett betydelsefullt uråldrigt verk som ansågs vara försvunnet för evigt, men också om en epok i Europas historia, när törsten var svår efter antika riken, fler, äldre, andra och mer främmande än Grekland och Rom.

Vi börjar med Filon, som levde under det förs­ta eller andra århundradet efter Kristus, och som kom från Byblos, en hamnstad i dagens Libanon, i närheten av Beirut. Det har länge varit känt att Filon gav ut ett verk om feniciernas historia som han sade var en översättning av en text skriven av den för oss okände Sanchuniathon, en person som enligt Filon själv levde före det trojans­ka kriget. Men nästan hela Filons text gick förlorad, och det är smärtsamt, då det i princip inte finns några andra texter bevarade från Fenicien, en av de viktigaste civilisationerna i människans historia.

Fenicierna var ett oerhört framstående folk som seglare, skeppsbyggare, kolonisatörer och handelsmän, och de upprättade kolonier omkring Medelhavet. Den mest kända är säkert Karthago i dagens Tunisien. Man brukar också säga att fenicierna uppfann det första alfabetet. (De kom inte på vokalerna, däremot, för det löste grekerna senare – dt vr nmlgn nt prktskt tt br knn skrv md knsnntr). Men ironiskt nog har feniciernas egna skrifter nästan fullständigt gått förlorade. När Karthago slutligen förstördes av romarna 146 f Kr brann till exempel den största delen av dess berömda bibliotek upp, annat gavs bort till det med romarna allierade grannfolket, som var berber, för att sedan försvinna. Av Filons bok har bara några sidor funnits förmedlade till eftervärlden.

Och vilka sidor sedan… Filon börjar med att beskriva hur världen blev till: ”alltings början var mörk och blåsig dimma, eller blåst av mörk dimma, och grumligt, mörkt tomrum. […] Och när blåsten förälskade sig i sina egna beståndsdelar uppstod en sammanblandning, och denna sammanflätning kallades Längtan, och den är ursprunget till alltings tillblivelse”. Så där håller det på. Det uppstår naturkrafter och djur och slem och vatten och ljus. Sedan uppstår ”gudar”, men Filon förklarar alla idéer om gudar historiskt, i meningen att det har funnits människor som har blivit berömda och sedan dyrkats som gudar. Och Filon skriver för en internationell publik, så han översätter de feniciska gudarna till grekiska – den förste, Elioun, kallar han ”den högste”, och sedan kommer Uranos, och sedan guden El, som han översätter till Kronos. Filon gör alltså alla gudar till människor, och berättar om hur de har gjort olika upptäckter, som husbygge, fiske, jakt, skriftspråk…

Det är ett fascinerande fragment. Men bara ett fragment alltså, tills Friedrich Wagenfeld trädde in på scenen. Wagenfeld var en ung begåvad man som hade studerat grekiska, latin och arabiska i sin hemstad Bremen, och sedan vid universitetet i Göttingen, där han tillägnat sig mer kunskaper i semitiska språk. Och Wagenfeld hade av en portugisisk officer fått ett manuskript från ett klosterbibliotek, ett manuskript som innehöll resten av Filons text.

Man såg med rätta att detta var en sensation. 1836 publicerade Wagenfeld den lilla boken Sanchuniathon’s Urgeschichte der Phönizier, med utdrag ur boken i hans översättning, kommentarer av honom själv, och en del av handskriften i faksimil. Förordet till boken skrevs av ingen mindre än Georg Friedrich Grotefend, en lärd som några år tidigare hade lyckats med att dechiffrera kilskriften (det oerhört komplicerade skriftsystem som användes för att skriva bland annat sumeriska och akkadiska). Grotefend säger att alla ju vet att ”Europa har fenicierna att tacka för sin första bildning” och vetenskapens tidigaste utveckling, och att manuskriptfyndet var av oerhörd betydelse. Här fick man plötsligt en oväntad helhet – ett fönster mot feniciernas okända världar, deras tro, deras sånger.

Man får förstå Grotefends glädje. De fragment som fanns av Filons verk är underliga. Filon säger nämligen att han, som alltså levde efter Kristi födelse, har hittat skrifter av Sanchuniathon, som levde åtminstone tusen år tidigare men vars verk hade gömts undan av präster som inte ville att Sanchuniathons insikter skulle spridas. Om det någonsin har funnits en person som hette Sanchuniathon vet vi inte. Men Filon säger att Sanchuniathon berättade om hur världen först blivit till, och om hur vanliga människor hade kommit att uppfattas som gudar. Han förklarar alltså religionens och gudstrons uppkomst utan någon hänvisning till Gud eller gudar.

Redan detta är konstigt. Historiskt känner vi denna sorts teori om religionen framförallt från Grekland, med början på 300-talet f Kr, eller generöst räknat möjligen så tidigt som 500-talet, men absolut inte vid den tid då Sanchuniathon sägs ha levt.

Och det blir skummare. Hur kan vi veta att Sanchuniathon hade rätt, enligt Filon? Intressant nog har också Sanchuniathon hittat dolda skrifter i ett tempel, i runda tal ett årtusende före Filon. Intressant nog hade även dessa skrifter gömts undan av slemma präster. Och ännu intressantare nog var dessa enligt Filon skrivna av en Taautos, ”som egyptierna kallar Thot … och som grekerna översätter till Hermes”. Taautos, den egyptiske guden Thot och Hermes är alltså en och samma person – en människa, inte en gud, men också den människa som en gång uppfann själva skriften. Så vi ska lita på Filon eftersom han har hittat oerhört gamla fördolda skrifter av Sanchuniathon, vilka i sin tur bygger på ofattbart, eller snarare otroligt, gamla skrifter av skrivkonstens egen uppfinnare, Taautos.

Alla dessa lager av undangömda verk… Åtminstone här måste man börja ana oråd.

Filon ansågs länge, som en forskare sade, vara en ”svindlare”, en litterär bedragare. När han senare i de bevarade fragmenten diskuterar guden El, som han alltså likställer med den grekiske Kronos, talar han också om hur denne kastrerar sin far, Uranos. Och denna hi­storia känner vi till från den grekiska myten, där just detta sker: Uranos, himlen, har oupphörligt sex med Gaia, jorden, och hindrar barnen från att födas, men den yngste i syskonskaran som är kvar inne i Gaia, nämligen Kronos, tar en skära och amputerar faderns könsdelar. Här har man förmodat att Filon var en falskmyntare som helt enkelt tog berättelsen från den grekiska källan och påstod att myten var äldre och mer korrekt uppfattad hos fenicierna.

Spännande nog har 1900-talet erbjudit överraskningar – det har visat sig att Filons myter verkligen har mycket gamla förebilder i civilisationerna i Mindre Asien.

Nuförtiden vet vi att hettiternas rike, som låg i det nuvarande Turkiet och gick under redan under den sena bronsåldern, hade en myt om en gud, Kumarbi, som kastrerar sin föregångare – och på ett antal viktiga punkter finner vi viktiga och specifika överensstämmelser som knappast kan förklaras på annat sätt än att denna berättelse, liksom den grekiska versionen och Filons version faktiskt bygger på gamla och nära besläktade mytiska traditioner. Och det visar att Filon med all sannolikhet inte hämtar sin feniciska kastrationsmyt från Grekland, utan att han återberättar en annan, från sitt eget hemland. På samma sätt har upptäckten av staden Ugarit, i dagens Ras Shamra i Syrien, spelat stor roll, för någon sorts likhet tycks finnas mellan guden El i ugaritiska texter och den gud som Filon kallar El. Vi ska inte överdriva likheterna. Den hettitiske guden Kumarbi kastrerar sin föregångare genom att bita av könet med tänderna, medan den ugaritiske El inte alls gör något sådant, och Kronos använder alltså ett trädgårdsverktyg.

Dessa upptäckter innebar en intressant revansch för Filons historiska trovärdighet. Det hettitiska språket dechiffrerades under tidigt 1900-tal; Ugarit upptäcktes 1928, och man påbörjade omedelbart arbetet med att börja förstå alla dessa lertavlor, som legat gömda i årtusenden. Tidigare hade Filon betraktats som en bedragare.

Under årtiondena efter dessa upptäckter, som visade att vår feniciske författare faktiskt hade rätt om en hel del, omvärderade man honom. En forskare säger lite giftigt att man under en period ville ”bevisa att så mycket som möjligt hos Filon var så gammalt och så feniciskt som möjligt”.

Men när vi läser Filon måste vi, alldeles oavsett vad vi tror om Sanchuniathon, misstänka att han tycks använda olika myter och olika traditioner, från olika feniciska städer. Några gånger i texten ändras tonen, och han använder ordet ”och” mycket generöst, och det gör det troligt att han just här översätter en äldre, kanske poetisk och med all säkerhet semitisk text, och att det gör att hans grekiska kan uppfattas som… mindre grekisk. Lite mer som Nya Testamentet. (Någon läsare minns kanske sin svensklärare, som sade att man inte får börja en mening med ordet ”och”, och läsaren invände kanske att Bibeln ju använder ”och” i början av meningar, och kanske fick vederbörande svaret att bara Bibeln fick börja en mening med ”och”.)

Så fragmenten tycks visa att Filon arbetar med olika källor, olika traditioner. Han är dessutom omisskännligt påverkad av grekiska teorier om religionen som spelade roll under Filons tid, men som inte gärna kan ha gjort det tusen år tidigare. Han är även påverkad av grekisk meteorologi. Men han har också en starkt antigrekisk udd, mot grekisk kulturimperialism.

Filon påpekar därför regelbundet att grekerna har missförstått det mesta om äldre tiders historia och gudarna, och författaren från Byblos hävdar i stort sett att allt ­egentligen var feniciskt från början. Allt detta gör att hans egensinniga kompilat av äldre traditioner och dåförtiden moderna teorier, alla sedda genom ett mycket speciellt temperament, måste åtnjutas med stor försiktighet. Det är fa­scinerande fragment. Fascinerande betyder inte tillförlitliga.

Fragmenten? Vad hände med Wagenfelds utgåva av hela texten då, i nio böcker? 1837, ett år efter boken på tyska, utkom hans utgåva av Filons Sanchuniathonbok, den grekiska texten med en översättning till latin, den som står i min bokhylla. I lärda fotnoter hade Wagenfeld redan i den första, preliminära redogörelsen försökt rekonstruera vilka feniciska ord, eventuellt skrivna av en okänd Sanchuniathon, som Filons grekiska text kunde tänkas återge. Sensationen hade varit så stor. Här kom nyckeln till Grekland och Rom, från en ännu äldre civilisation, vars hela föreställningsvärld hade ansetts förlorad.

Men redan tidigt vaknade tvivel angående den stora upptäckten. Ett klosterbibliotek i Portugal… Och så upphittas just denna text… Skriven av en författare som säger sig ha hittat undangömda manuskrift av en författare som i sin tur hade hittat undangömda handskrifter av skriftens själva uppfinnare…

Man får lite ont i magen när man tänker på Wagenfelds situation. När han väl hade producerat den ”antika handskriften” som publicerades i faksimil, och fått en stor lärd att gå i god för hans upptäckt, och skrivit en bok med översatta utdrag och kommentarer till denna påstådda handskrift och givit ut den, när allt fler frågade om manuskriptet, ville se det, läsa det, bedöma det – fick han panik då?

Jag vet inte. Han ljög, han hittade på, kom på nya lögner för att täcka över de gamla. Men ramberättelsen var inte alls lika bra som själva texten. Wagenfeld visade som bevis upp brevet från den portugisiske officeren, som enligt egen uppgift hette Pereiro, vilket (till skillnad från Pereira) inte är ett riktigt namn, klostret där handskriften sades ha upphittats fanns inte, brevet självt hade postats i Bremen, och en enklare undersökning gav vid handen att den ”portugisiske överstens” brevpapper var från fabriken G W Quirl und Sohn i Osnabrück. Lögner hinner alltid ikapp en.

Wagenfeld verkar i alla fall ha känt sig tvungen att skriva det grekiska ”originalet”, ”översätta” det till latin, löpa linan ut.

När hans Sanchuniathon-Filon så kom ut 1837, året efter den stora nyheten, hade entusiasmen över upptäckten redan gått över i den bittra misstanken eller vissheten att man hade blivit lurad. Det bekräftades också snart. Redan i manuskriptet som publicerats i faksimil fanns ett anmärkningsvärt språkfel i grekiskan. Wagenfeld själv lär i sin vänkrets aldrig ens ha låtit påskina att det sagolika handskriftsfyndet var något annat än ett pojkstreck – ett pojkstreck som krävde avsevärda språkkunskaper och sittfläsk, och ändå just ett pojkstreck. Och i den anmärkningsvärt bisarra nionde och sista boken i Filons verk skriver författaren om hur de feniciska tonåringarna gick på en hamnkrog hos en illuster värdshusvärd, hur de umgicks med kvinnor som ägnade sig åt ett gammalt yrke, och hur de kräktes när de drack för mycket alkohol. Det är tydligt att författaren beskriver sitt eget liv som ung man – inte i det antika Byblos, utan i Bremen.

Vad ville Wagenfeld egentligen? Till hans hundrade födelsedag 1910 skrev den likaledes i Bremen födde Gustav Friedrich Hartlaub, som senare blev professor i konsthistoria, att Wagenfeld nog drevs av starkt förakt för det publikationsgeschäft och den statushandel som han hade mött på universitetet och som adlades under namnet ”vetenskap”. Kanske det. Hartlaub sade också att Wagenfeld var en ”i viss mening odödlig diktare”, som olyckligt nog hade ”ställt sin skaparkraft i den ofruktbara ironins tjänst”.

[Jag vet inte om han var odödlig. Men jag bifogar en dikt av honom här på slutet, av en anonym fenicisk poet från bronsåldern och från Bremen, en klagosång över hamnstaden Sidon, så kan läsaren bilda sig en egen uppfattning.]

Vissa tröstade sig med att den unge Wagenfeld rimligen skulle gå en strålande och mer seriös framtid som lärd man till mötes – en man som kunde skapa en sådan fiktion borde kunna göra underverk med verkligheten. Men Wagenfeld ägnade livet åt dryckenskap och dåligt omdöme, tillika umgänge. Han lyckades förvisso frambringa två verk till, ett av dem med folksagor från Bremen (och åtminstone en av de mest uppskattade av dessa anses han helt kongenialt ha uppfunnit helt själv).

Sedan dog han, trettiosex år gammal, 1846. Jag har inte lyckats hitta någon bild av honom. En gata i hemstaden är uppkallad efter honom.

Men jag tittar på den tunna lilla boken med Wagenfelds och Filons samförfattade verk om Feniciens historia och tänker med förundran och glädje att det ändå, så bortglömt det nu är, är en del av mytologins historia av missförstånd och falsarier, omdiktningar och gendiktningar, lögner och stölder. Och det är inte så lite. Wagenfeld var en falskmyntare, en tjuv. Kanske var Filon det också.

Sedan tittar jag ännu en gång i boken som det nu står mitt namn i, med mina understrykningar och anteckningar, med en tidigare ägares namnteckning – en L Lange, Göttingen 1851, och jag undrar vem vederbörande var – och inser att det även finns en biblioteksstämpel från ett kanadensiskt universitet. Men det finns ingen gallringsstämpel som visar att den har sorterats ut och sålts av universitetsbiblioteket. Betyder det… att boken är stulen och sedan har sålts vidare? Och att antikvariatshandlaren är en hälare? Och jag en köpare av stöldgods? Gode Gud, nu börjar det igen. 

Lyckliga Sidon, kastade havet dig upp på stranden,
som en pärla,
eller föll du från himlen, en skinande stjärna?
Fastlandet strålar i din glans, havet speglar din
glädjestrålande skönhet.
Du ser, vågornas drottning, dina undersåtar
korsa havet,
Och du fröjdas, som en lycklig mor.
Men blickar du långt bort kommer tårar att rinna
över dina kinder,
och vattna landet, och havet ljuda av sorgesånger,
för dina skepp har slitits sönder vid Tartessos*,
och de bästa av dina söner vilar på en strand
långt borta, döda.

* Tartessos ligger i det som nu är Spanien.