Blatch var ordförande för de konservativa i Londonförorten Finchley när partiet på sommaren 1958 samlades för att utse sin kandidat till nästa parlamentsval. Den avgörande omröstningen stod mellan en person, som av en på mötet närvarande partivän beskrevs som ”en enbent brigadgeneral”, och den 32-åriga juristen tillika kemisten Margaret Hilda Thatcher. Det blev jämnt, men Mrs Thatcher vann med 46 röster mot 43. Ett par veckor senare fastställdes valet formellt och i oktober året därpå vann hon en storseger och kom in i parlamentet, där hon skulle bli kvar i mer än 32 år.

Vad hon då inte visste och aldrig fick veta var att hon hade Bertie Blatch att tacka för sin kandidatur. På kvällen efter nomineringsmötet sade ordföranden till sin son att det egentligen var brigadgeneralen som hade vunnit, men att denne var en sådan där som var född med silversked i mun och snart skulle hitta en egen valkrets i alla fall: ”Så jag ’tappade bort’ två av hans röster och gav dem till henne.” Det berättade i alla fall Haden Blatch för Charles Moore när han tog kontakt med författaren direkt efter Mrs Thatchers död. Biografin låg färdig och skulle just börja tryckas, men Moore lyckas få in 150 ord om historien genom att skära bort precis lika mycket.

Om Blatch d y minns rätt och Blatch d ä talade sanning, skulle det inte ha blivit någon parlamentsplats för Margaret Thatcher om reglerna hade följts. I alla fall inte i Finchley 1959. Med tanke på hennes ambitionsnivå och viljestyrka – och det faktum att hon ställde upp i sitt första parlamentsval redan som 24-åring – verkar det troligt att hon ändå skulle ha tagit sig till underhuset förr eller senare. Fast ingen kan veta hur den politiska karriären då hade utvecklats. Hennes liv kunde ha tagit en helt annan vändning och britterna blivit utan sin järnlady. Vad hade det fått för följder för synen på företagsamhet och korporatism? Vad hade det betytt för Storbritanniens renässans och självförtroendet i väst? Och vad hade det inneburit för det öppna samhällets fiender i allt från den argentinska militären till det kommunistiska gruvarbetarfacket? General Galtieri är död, men Arthur Scargill lever. Jag misstänker att han inte ägnar sina ljusaste tankar, i den mån han har några, åt Bertie Blatch.

Det har skrivits enormt mycket om Mrs Thatcher både före och efter hennes död och på www.margaretthatcher.org håller The Margaret Thatcher Foundation på att samla allt som hon någonsin yttrat. (Man kan till och med få reda på vad hon sade om Tetra Paks mjölkförpackningar efter sitt Sverigebesök 1968.) Men Charles Moores arbete är mycket mer än ännu ett gediget verk i raden. Det tornar upp sig över alla de andra. Vad som återstår innan omdömet kan bli definitivt är band nummer två, för denna första volym sätter punkt efter segern i Falklandskriget 1982. Resten av hennes regeringstid behandlas i nästa bok, där även särskilda teman som privatiseringarna och Thatchermyten – högerns Jeanne d’Arc, vänsterns Lucifer – ska tas upp. Men om andra delen är hälften så rik, klok och välskriven som den första blir helheten lysande. Det är fantastiskt att det här är Moores första bok.

Han har för all del haft goda förutsättningar. Han var chefredaktör för The Daily Telegraph när han kontaktades av Margaret Thatcher 1997 och tackade ja till att skriva hennes ”auktoriserade” biografi, men 2003 – för tio år sedan – lämnade han tidningen och har sedan dess kunnat ägna en stor del av sin tid åt projektet. Uppgörelsen har inneburit att Mrs Thatcher inte fått läsa och än mindre ha synpunkter på texten – men också att den inte skulle publiceras förrän efter hennes död. Förlaget, inte Thatcher, har stått för Moores ekonomiska ersättning.

Att boken är ”auktoriserad” innebär att Moore har haft tillgång till Margaret Thatcher personligen, men även till hennes papper, liksom att hon aktivt har hjälpt till att få samtal med andra, ofta svåråtkomliga, personer till stånd. Han har inte behövt vänta på att offentligt material ska släppas fritt enligt den brittiska 30-årsregeln, och tystnadsplikten för statstjänstemän har hävts. Rikets säkerhet har varit hans enda begränsning.

Moore har fått tillgång även till familjen, och uppe på vinden hos Margarets äldre syster Muriel gjorde han ett av sina främsta fynd: några koffertar med ett stort antal brev från Margarets ungdomsår. Moore upptäcker pojkvänner från tiden före Denis och kan teckna en levande bild av en ung, målmedveten kvinna som kämpade hårt med sina studier men samtidigt gärna ville ha roligt och njuta av livet. Man levde ett kärvt och pliktmedvetet liv i familjen Roberts metodistiska specerihandlarhem, och denna tillvaro har ofta lyfts fram som förklaring till Margaret Thatchers värderingar. Men breven visar att detta liv var mer attraktivt som ideal för den medelålders politikern än som realitet för den unga kvinnan. Inget tyder på att premiärminister Thatchers respekt för sin far skulle ha varit fejkad, men breven påminner om att hon inte bara hade känsla för pliktens andliga utan också dess materiella belöning. Hon uppskattade inte bara dygden utan också framgången och frukterna den kunde föra med sig.

Vad gäller den politiska ledaren Margaret Thatcher har de offentliga papperen varit en guldgruva. Mrs Thatcher skrev sällan egna promemorior, men hon läste allt som passerade skrivbordet med penna i hand, och hennes arga utropstecken i dokumenten säger ofta mer än tusen ord. Moore använder sig förstås flitigt av publicerat material som artiklar, tal och broschyrer, men Gud allenast vet hur många timmar han dessutom tillbringat med att studera gamla regeringshandlingar och följa skiftningarna mellan premiärministerns understrykningar i texten (gillande) och vågiga linjer bredvid (irritation). Det förbättrar avsevärt hans förutsättningar att beskriva den komplicerade dynamiken inför viktiga beslut. Margaret Thatcher är känd för att ha stark vilja och inre övertygelse, som ibland kunde slå över i halsstarrighet och självrättfärdighet (och till sist blev hennes fall). Men hon var också en verklighetsförankrad realpolitiker som undvek att agera förrän tiden var mogen. Gång efter annan, inte minst i pris- och lönepolitiken och i konflikterna med facket, pekar marginalkommentarer och faktiska beslut i olika riktning. Hon visste för det mesta vad hon ville, men hon visste långt ifrån alltid hur det skulle ske och insåg att hon inte alltid kunde få sin vilja fram. ”Den enda poängen med att utkämpa slag är att vinna dem”, som The Spectator (13/4 2013) beskriver hennes hållning. Hon skulle besegra gruvarbetarfacket i den stora kraftmätningen 1984/85, men 1981 vek hon ned sig inför dess strejkhot. Det gjorde hon på goda grunder: hennes regering var ännu inte redo. Och inte sällan fanns motståndet just där. Den strama ekonomiska politiken under de första regeringsåren hade, till exempel, mycket glest med sympatisörer i ministerkretsen.

Boken är läsvärd inte bara därför att den tillför nya fakta, biografiska insikter och fascinerande historier som den om Bertie Blatch, den är också insiktsfull. Moore förstår sig på både den tid och den individ som skildras. Han är en generation yngre än Margaret Thatcher, men han var vuxen under 1970-talets krisår och känner igen den hopplöshet och frustration som hon utmanade. Han konstaterar att hennes idéer om mer marknadsekonomi och mindre styrning uppifrån inte precis var tidens melodi, men att det ändå var något annat som gjorde henne unik: viljan att vända utvecklingen och övertygelsen om att det var möjligt. Hon var inte nöjd med att som andra konservativa acceptera tillbakagången som något oundvikligt och hantera den så kompetent som möjligt. Det behövde inte vara som det var. Fackförbunden behövde inte vara en stat i staten. Inflationen behövde inte vara tvåsiffrig. Det var ingen nödvändighet att Sovjetunionen skulle flytta fram sina positioner.

Hon kom att älska idéer och högerns intellektuella och kryddade gärna sina tal med sådana hänvisningar, men hon vägleddes i högre grad och från tidiga år av en stark känslomässig övertygelse om att England kunde bättre, att Englands historia visade vad som var möjligt och att framgången låg kuvad och latent hos det engelska folket. (Hon visade inte samma lyhördhet för Skottland, Wales och Nordirland.) Sympatierna för dem som kämpade och ville framåt gick före doktrinerna. Hon försvarade skattelättnader för lån till egen bostad vad än ekonomerna sade. Hon respekterade såväl de klassiska institutionerna som entreprenörer och self made men. Hon ifrågasatte inte välfärdsstatens skyddsnät för de skötsamma. Hon ville ha stora förändringar för att upphäva stora förändringar, som hade satt käppar i hjulet för frihetliga framsteget. Hon var konservativ av självklarhet. Revolutionär blev hon av nödvändighet.