Stjärnflottan skildrades som en idealistisk transplanetär organisation inriktad på forskning och upptäcktsfärder. Tidiga Star Trek framstår som arketypen för en optimistisk och eskapistisk science fiction som i dag verkar ha förlorat sin dragningskraft.

Ett annat exempel är Isaac Asimovs stiftelseserie som skildrar människans framåtskridande. Likaså visade Kim Stanley Robinson i sin optimistiskt anarkistiska men välskrivna Red Mars-trilogi att människan kan söka sig bortom elände och misär.

Nyligen fick jag skäl att minnas tidiga Star Trek och Asimov när jag gick på bio och såg nyutkomna Elysium med Matt Damon i huvudrollen. När jag en smula nedslagen lämnade biografen funderade jag på vad som hänt med våra uppfattningar och förhoppningar om framtiden. Filmen var inte särskilt dålig, manuset var inte helt utan poänger. Det som gjorde mig modstulen och lite illa till mods var brutaliteten och den nattsvarta människosynen. Det slog mig att många samtida science fiction-filmer och böcker följer Elysiums dystopiska tematik.

I Elysium är världen en dyster och överbefolkad plats, inte olik den värld som Ridley Scott skildrar i Blade Runner. De som har råd har flyttat till den gigantiska rymdstationen Elysium där avancerad sjukvård är fritt tillgänglig. Invånarna verkar mest glida omkring leende med drinkar i handen utan några som helst bekymmer. Den av Damon spelade Max da Costa råkar ut för en olycka på sin arbetsplats och behöver omedelbart vård som saknas nere på jorden. Hela filmen är en metafor för migrationens vånda i en värld av gränser.

Nu menar jag inte att det tidigare saknats dystopisk och mörk science fiction. Karin Boyes Kallocain, Ira Levins En vacker dag och inte minst Orwells 1984 var alla viktiga varningar för sin samtids totalitära regimer och idéer. Men mitt uppe i alla dessa gravallvarliga och viktiga dystopier fanns det även optimistiska vägar ut.

På samma sätt som det är möjligt att utifrån vaga tecken i samtiden testa dystopier är det även möjligt att utifrån hoppfulla idéer sia om och teckna vackra visioner om vår framtid. Utopier eller ens försiktiga drömmar, stora som små, förefaller numera vara frånvarande från science fiction-genren. Kanske är det ett uttryck för en rörig och orolig tidsålder. Den ofta teknikkritiska cyberpunkgenren har under 30 år varnat för högst verkliga hot som övervakningssamhället och faran med stöldbegärliga digitala identiteter.

Fördelen med science fiction i både litterärt och rörligt format är att den erbjuder ett laboratorium för att testa samhällsfenomen, sociala relationer och ödesmättade teman. Allt med den fantastiska fördelen att vi själva sätter upp spelreglerna. Tendenser i vår samtid kan dras till sin spets.

Ska man spegla vår samtid i den science fiction som görs så befinner vi oss vid tidens slut. Framöver kan det bara gå käpprätt åt helvete. Frågan verkar vara om det är robotarna, virusen, storföretagen eller ett girigt klassamhälle som knuffar oss utför stupet. Och mitt i allt detta mörker är det inte konstigt att man kan sakna Gene Roddenberrys fina men naiva visioner i Star Trek. Dess eskapism har nästan helt ersatts av en högteknologisk socialrealism som kommit att helt dominera science fiction-genren. Har vi hamnat i ett läge där vi inte vågar hoppas på något bättre?