Trodde våra förfäder på berättelserna om hur Tor ger sig ut för att fiska midgårdsorm eller på hur han klyver jättar med ett enda hugg? Eller på hur Idun och hennes skrin med ungdomsalstrande äpplen rövas bort, så att alla de stackars gudarna i brist på äpplen håller på att förtvina av ålderdomssvaghet?

Sådana frågor ställer sig Katarina Harrison Lindbergh i sin inledning till Nordisk mytologi. Från A till Ö. Hennes svar är uppfriskande nyktert: Nej, våra förfäder trodde nog inte så mycket på dessa berättelser utan uppfattade dem antagligen i första hand som sagor och god underhållning.

Vi vet inte hur gamla berättelserna om asagudarna är. De kan ha tillkommit i en tid då gudarna slutat vara gudar och istället blivit sagohjältar, p...