Joel Halldorf tar i Bokens folk (Fri Tanke) upp ett roligt och intressant ämne, nämligen hur böcker och läsning har förändrats genom historien. Det handlar alltså om den fysiska boken som objekt, mer än om dess innehåll. Halldorf skriver om hur – om läsaren ursäktar den omständliga frasen – textens materialitet har utvecklats och påverkat hur vi läser.

Det är intressantare än man till en början kan tro. Vid en ytlig översikt kan man tycka att böcker har varit sig ganska lika de senaste knappa 2 000 åren, sedan man övergav papyrusrullen till förmån för det så kallade kodexformatet – det behändiga formatet vi är vana vid, med sidor samlade mellan två pärmar. Halldorf visar dock att bokhistorien är mer komplex och betydligt mer intressant. Han skriver: ”Läsning är en vana som formar människor och skapar kultur. När bokens form ändras påverkar det läsningen, vilket i en förlängning får kulturella återverkningar.”

Joel Halldorf är i grunden kyrkohistoriker och har tagit sig an frågan som teolog och religionsvetare, vilket ger ett intressant och uppfriskande perspektiv. Några av de bästa delarna av boken rör hur relationen till böcker och skriftlig kultur har format och formats av kyrkan, och vilka konsekvenser detta har fått för civilisationens utveckling i Europa. Det första kapitlet handlar om hur kristendomen uppstod i en tid och kultur präglad både av en rik skrifttradition och av en rik muntlig tradition. Det är ögonöppnande läsning.

Ännu mer fascinerande är hans initierade, detaljrika och nyanserade beskrivning av hur sättet att läsa har förändrats genom hi­storien, och hur betingat detta har varit av böckernas format och inte minst tillgänglighet. Skummande läsning för att inhämta information skapar förutsättningar för en relation med världen som är helt annorlunda än en mer eftertänksam djupläsning. Detta tema utvecklas genom hela boken på ett stringent och nyansrikt sätt. Det ger också denna bokhistoria en kanske oväntad aktualitet: Halldorf skriver om hur datoriseringen och internet påverkat våra läsvanor, och vilka effekter det kan få för vår relation till vår egen kultur och hur det format samhället just nu.

Boken har undertiteln ”En civilisationshistoria från papyrus till pixlar”. Det är en ambitiös ansats. Men det gör tyvärr också att nedslagen ofta blir korta och ytliga. Man kunde önska att framställningen koncentrerats mer till kärnämnet. Nu flyter den ofta ut, och Halldorf glider ofta in på ämnen som antingen borde ha utelämnats eller utvidgats.

Så här skriver Halldorf till exempel: ”Europas historia beskrivs ofta som en resa mot allt större frihet och upplysning. Men faktum är att antikens och medeltidens samhälle var mer öppet och flexibelt än det som växte fram i och med reformationerna.” Det är knappast ett helt okontroversiellt påstående. Samtidigt är formuleringen vag, svepande och lite docerande.

Läsaren får ofta som här en känsla av att författaren är ute i någon sorts polemiskt ärende, som man dock aldrig blir riktigt klok på. Det är synd. Bokens bästa avsnitt är nämligen intressanta, tankeväckande och kunde kanske ha fördjupats