Wanja Lundby-Wedin verkar vara en sympatisk person, med en imponerande karriär som lett hela vägen till positionen som Sveriges mäktigaste fackliga företrädare. Min fråga gäller därför inte främst Lundby-Wedin som person, utan det fenomen hennes nya kyrkliga kometkarriär utgör och vad det säger angående Svenska kyrkans schizofrena och motsägelsefulla organisation.

På några månader och ett kyrkoval förändrades Lundby-Wedins position från fackpamp till andlig ledare och en av Svenska kyrkans främsta företrädare. Ja, den allra främsta kyrkopolitiska företrädaren som kyrkostyrelsens första vice ordförande, vid sidan av Ärkebiskopen som självskriven ordförande. Som sådan har hon att fatta beslut om komplexa frågor om antropologi, kyrkosyn, filosofiska och socialetiska frågeställningar i relation till kyrkans tro, liv och lära. Frågor som kräver kunskap och erfarenhet det annars brukar ta år av studier och andlig träning att tillgodogöra sig.

Till det yttre är det inte svårt att se hur hennes kyrkliga karriär iscensattes av Socialdemokratiska partiet. Det är bland yrkespolitiker en vanlig väg, att efter trogen tjänst ges nya uppdrag. Kyrkomötet är ett sådant vanligt uppdrag. Lundby-Wedin är inte ensam om sin kyrkliga karriär. Andra är Lars Stjernkvist och Birgit Friggebo. Vid kyrkovalet 2013 lanserades Lundby-Wedin som första namn för Sossarna och medlemmarna uppmanades, elegant uttryckt av sossarnas valstrateg Olle Burell i sin beskrivning av valstrategin, att ”lyfta arslet ur soffan och gå och rösta”.

Uppenbarligen gillades de vackra orden för Lundby-Wedin fick flest röster av alla sossar, vilket väl endast kan betyda att Lundby-Wedin är väldigt populär, alternativt att en sosse gör som hen blir tillsagd. Huruvida de också tänkte på Jesus och kyrkans väl är oklart. Väl invald i Kyrkomötet befallde den socialdemokratiska partiledningen, bestående av både dem som är och inte är kyrkotillhöriga och både ateister och muslimer, att partiets kyrkomötesgrupp skulle rösta in Lundby-Wedin som förste vice ordförande i kyrkostyrelsen (att jämföra med vice statsminister) samt ge den tidigare vice ordförande Levi Bergström en slickepinne och uppdraget som förste vice ordförande i Kyrkomötet (att jämföra med vice talman). Lydigt utförde partigruppen befallningen.

Från sekulärt perspektiv är detta inte mycket att säga om. Det är så representativ demokrati fungerar, eller inte. Men i kyrkligt perspektiv blir det problematiskt om man betänker vad ordet förtroendevald egentligen betyder. För var och en, som inte är partiideologiskt förblindad, är det uppenbart att Lundby-Wedin – för att ta henne som exempel – inte är vald med förtroende av kyrkan, utan av det socialdemokratiska partiet. Det är partiet som lanserar, som uppmanar att rösta och som verkställer att Lundby-Wedin blir invald. Det är i egentlig mening inte kyrkans förtroende hon uppbär. Att vara förtroendevald i kyrkan är något annat: Den person som kyrkans folk har känt igen som föredöme som människa och kristen och vars liv bär frukt i goda gärningar, har kyrkan i förtroende utvalt.

Traditionellt finns det två typer av förtroendevalda i kyrkan; formellt och informellt valda. De formellt valda är de män och kvinnor som utväljs, utbildas och formeras för att vigas till diakon, präst eller biskop för att leda kyrkans liv. De informellt valda är alla de män och kvinnor i vilka kyrkan har igenkänt särskilt andliga gåvor. Till exempel: Heliga Birgitta, Nicolaus Hermanni, Lina Sandell, Eva Spångberg, Britt G Hallqvist, Anne-Marie Thunberg, Per-Olof Sjögren, biskop Martin Lönnebo. Nu är inte min poäng att man måste vara en andlig gigant för att vara förtroendevald i kyrkan, men kyrkligt val, om det skall kunna kallas kyrkligt, handlar om urskillning och igenkänning av personliga egenskaper, inte om aktivism och maktpolitik som präglar de politiska partiernas agerande.

Att Wanja Lundby-Wedin befinner sig tämligen långt från ett sådant kyrkligt grundat förtroende blev tydligt vid senaste Kyrkomötet då hon glatt facebookar: ”Morgonens möte med Kyrkomötets S-grupp avslutades med ’Internationalen’ och Kyrkomötet avslutades med psalmsång. En fin mässa i Domkyrkan som leddes av biskop Åke Bonnier från Skara stift.” Så strax innan Lundby-Wedin tillsammans med övriga Kyrkomötet gemensamt bekänner sin tro i trosbekännelsen på Jesus Kristus som den som frälser från död till liv och konkret tar emot Kristi kropp och blod i kyrkans heliga nattvard gav alltså de socialdemokratiska ledamöterna hals för en annan trosbekännelse, som i ”Internationalens” andra vers säger:

I höjden räddarn vi ej hälsa,ej gudar, furstar stå oss bi,nej, själva vilja vi oss frälsa,och samfälld skall vår räddning bli.

Ja, tydligare än så kan väl inte den kristna tron förnekas. Naturligtvis är Lundby-Wedin fri att bekänna vilken otro hon vill, men är det verkligen trovärdigt att hon gör det som Svenska kyrkans främsta valda ledamot? Eller hur skall hennes och de andra sossarnas dubbla trosbekännelse förstås? Vilken är det hon egentligen omfattar och vilken hycklar hon?

Främst visar hela pinsamheten att Svenska kyrkans partibaserade och elitistiskt odemokratiska organisation spelat ut sin roll och att Olle Burell, Wanja Lundby-Wedin och de politiska partierna, med deras egna ord, borde ”lyfta på arslet” och lämna kyrkan i frihet. Sedan är de naturligtvis välkomna att som alla andra döpta bli förtroendevalda på riktigt i kyrkan!