Redan boktiteln visar på två svårigheter som man hamnar i om man ger sig på att skriva den här typen av bok: Vad är ”Sverige” i ett längre historiskt perspektiv, och vad innebär egentligen ”medeltiden”? Inget av begreppen är så stabilt eller självklart som man kanske föreställer sig.

Harrison resonerar förstås om båda sakerna när han drar upp utgångspunkterna för sin bok. När det gäller Sverige väljer han att fokusera på det geografiska område som idag omfattar landet. Att göra så har både för- och nackdelar.

En klar fördel är att människor som idag bor i exempelvis Skåne får veta att den viktigaste staden i Norden under tidig medeltid var Uppåkra, mellan Malmö och Lund. Detta nämndes knappast i historieböcker förr, eftersom man ofta fokuserade på vad som kunde anses vara Sverige då. På samma sätt får inte Finland samma självklara plats i boken som man kunde ha tänkt sig, trots att det under en stor del av medeltiden var en given del av riket. Jag är lite kluven till den här avgränsningen, jag tror det finns en risk att man skapar och förstärker en känsla av ett geografiskt stabilt Sverige som har svävat fram genom historien mot vår nuvarande situation, på ett märkligt sätt oberoende av alla former av förändringar – trots att våra nuvarande gränser bara har funnits sedan 1905.

Ett annat problem är frågan om när medeltiden börjar. Harrison sällar sig till en trend i Sverige de senaste åren att ansluta till europeiska kolleger som sedan länge har tyckt att medeltiden följer direkt på Roms fall i slutet av 400-talet. Århundradena därefter och ända fram till slutet på vikingatiden på 1000-talet klumpades i Sverige förut ofta in i den större epoken ”järnåldern”. Jag tycker det är helt rätt att beskriva en längre medeltid, med början långt innan vi ens ser ett embryo till rike. Det gör att olika bygder hamnar i fokus för berättelsen i början av boken. Bygder som sedan hamnar inom olika hövdingadömen och som på sikt utvecklades till småkungariken, som i ett slags federation till sist blir till ett rike.

Den här processen mot en riksmakt pågår under de stormiga århundradena ända fram till 1000-talet, då en mer stabil kungamakt kan börja spåras kring Olof Skötkonung, som dog 1022. Det är först då vi ser ett försök att skapa ett svenskt rike. Olof Skötkonung lämnade efter sig mer handfasta arkeologiska spår i form av mynt, som han lät prägla både i Skara och i Sigtuna. Det första riket var alltså geografiskt avgränsat till delar av Västergötland och Mälardalen, kanske kontrollerade han också Östergötland och mellanliggande delar av Närke och Västmanland, men om det har vi inga uppgifter.

Harrison visar med all önskvärd tydlighet att de som försöker hitta en ”vagga” för Sverige formulerar frågan på fel sätt; det var snarare fråga om ett antal lokala maktcentrum i olika landskap som gick ihop, frivilligt eller genom våld, där vissa kungar kontrollerade fler och andra färre beroende på hur situationen såg ut just då.

Annars är det vi skulle kunna kalla Harrisons huvudargument i boken att ett svenskt rike i någon mer stabil mening utvecklades under perioden mellan cirka 1250 och 1350. Det var ett antal effektiva ledares allians med kyrkan från mitten av 1200-talet, kanske främst Birger jarl och Magnus Ladulås, som stärkte kungamakten och ledde till att den kunde expandera fram till Magnus Erikssons regering på 1300-talet. Magnus Erikssons rike drabbades 1350 av digerdöden, som starkt bidrog till att minska kungamaktens inflytande och skattebas. Som följd av det öppnades, enligt Harrison, dörren för senmedeltidens strider, vilka också innebar att Sverige hamnade i Kalmarunionen där kompetenta regenter som framförallt drottning Margareta under en kort period lyckades återställa kungamaktens inflytande. Men det dröjde inte länge innan kungamakten angreps av andra starka aktörer – främst frälset och kyrkan, men även bönderna.

Harrison argumenterar övertygande för att bönderna hade en stor politisk roll under 1400-talet, vilket sällan brukar framhållas så tydligt. I slutet av seklet lyckades bönderna till och med skapa en egen republik i delar av södra Västergötland. Under andra perioder vägrade de i Västsverige att betala skatt till såväl riksföreståndaren i Stockholm som till unionskungen i Köpenhamn, med hänvisning till att de i så fall skulle drabbas av den andra sidans vrede.

Det är befriande att läsa en bok som tar ett så tidsmässigt långt och ändå jämnt grepp över medeltiden, som är så väsensskilt olika på de flesta tänkbara sätt. När Harrison börjar sin berättelse under 500-talet fanns till att börja med inget rike, bara bygdemakt och små hövdingadömen. Det finns inga skriftliga källor, bara arkeologiska fragment som kan ge inblickar i hur livet gestaltade sig i de här delarna av världen och som ibland kan kombineras med skriftliga brottstycken i svårtolkade källor på kontinenten.

När Harrison slutar sin berättelse ska Gustav Vasa snart rida in i Stockholm för att börja lägga grunden till en modern statsapparat. Då finns det inte längre någon brist på inhemska skriftliga källor, där finns allt från brev och krönikor till testamenten, instruktioner, diplomatiska överenskommelser och köpekontrakt.

Trots förutsättningarna lyckas Harrison skriva en sammanhållen historia om dessa tusen år av medeltid. Han ger läsaren detaljer, som väcker ens nyfikenhet till att ta reda på mer, samtidigt som han inte väjer för de större dragen i historien. För att sammanfatta det har jag nog aldrig läst någon mer inspirerande översikt om svensk medeltid, och det skadar heller inte att boken genomgående är mycket tilltalande utformad med illustrationer i färg och rikligt med noggranna kartor.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Mitt enda frågetecken är att jag väntade mig att Harrison skulle kommentera klimatets betydelse, som var långt ifrån stabilt under den här tusenårsperioden. Det nådde en topp under 1200-talet, då det var flera grader varmare än idag, Visby blomstrade och handeln på Östersjön expanderade. Under början av 1300-talet vände temperaturerna nedåt och då började det som i forskningslitteraturen är känt som ”lilla istiden”, en period som sträckte sig långt in på 1700-talet.

Om det här nämner Harrison märkligt nog ingenting, trots att han många gånger påpekar jordens betydelse för människors försörjning och överlevnad. Han låter pesten vara den enda tydliga orsaken till det som han, och många andra forskare, kallar ”senmedeltidens kris”. Pesten var helt klart en viktig faktor för befolkningsminskningen och på sikt även den politiska instabiliteten, men en redan svältande befolkning var säkerligen mer mottaglig för sjukdomar.

Sedan kan man förstås också fråga sig om det verkligen var en kris i en mer allmän mening eller om den främst drabbade makthavarna. Slutet av medeltiden visar samtidigt en väldig kraft och blomstring; inte minst inom kulturen som närdes av att kontakterna med Europa ökade, av boktryckarkonstens intåg och att de första universiteten grundades. Vägen mot renässansen öppnades när medeltidens system av makt började skaka och rämna, och ett samhälle som var betydligt mindre statiskt började ta form. Hur sympatiskt inställd man än till sist vill vara mot medeltiden kan vi nog vara överens om att det är skönt att den tog slut.