När jag som ung man jobbade inom enklare yrken brukade jag kalla mig socialist. Jag hade en idealistisk syn på vad termen betydde, åtminstone i teorin. Men i praktiken var jag långtifrån säker. Omfattade termen den hopplösa vanskötsel, det ständiga slöseri och den utbredda lättja som karaktäriserade de lokala socialistiska myndigheterna där jag vuxit upp? Handlade det om den strejkdrabbade förstatligade industri som tycktes symbolisera ett Storbritannien på nedgång? Eller den stängda fabriken som bekräftade fackföreningarnas makt? Hade den något att göra med kommunismen och Sovjetunionen? För socialismens fiender var svaren lika uppenbara som en brödkö, men för socialister hade det alltid varit lite mer komplicerat. Socialismen representerade en möjlighet, en bättre väg, ett ideal...