Att Sverige och svenskar överlag är sekulariserade innebär inte att deras sätt att ta sig an världen alltid är det. Ta till exempel Greta Thun­­­­­bergs­ klimataktivism. Även om den inte uttryckligen refererar till någon gudstro, så bär den många av den kristna väckelsens kännetecken. Där finns den hotande undergången, apokalypsen, uttryckt i termer som ligger nära Uppenbarelseboken, med en brinnande planet som slutpunkt. Där finns också synden – den felande, övermodiga människan, som upphävt sig mot naturens ordning (skapelsen, med religiös terminologi) och som därigenom gjort sig förtjänt av straff. För att undgå detta straff, måste människan nu göra bot och ålägga sig själv försakelse av den bekvämlighet som vållat de klimatskadliga utsläppen.

Greta talar om att lyssna till vetenskapen, inte till Gud, men hennes förkunnelse har en inramning som bär tydliga spår av protestantisk kristendom. Det är alltså egentligen inte ägnat att förvåna när Limhamns kyrka i en uppmärksammad jultweet 2018 utnämnde Greta Thunberg­ till Jesu efterträdare, när den tidigare Örebroprästen Mats Hermansson gjorde en ikonbild av Greta och kallade henne ”profet” eller när det i en debattartikel hävdades att hon är ”fullt jämförbar med Bibelns profeter” och att vi måste lyssna på henne, eftersom ”budskapet kommer från Gud”.

I boken Världens mest protestantiska land gör statsvetaren Katarina Barrling en insiktsfull och tankeväckande genomgång av hur just protestantisk kristendom behåller sitt grepp om svenskars tänkanden och göranden. Hennes exempel tar upp inte bara Greta Thunberg, utan också hur politisk korrekthet, självcensur, syn på jämlikhet, brott och straff, offerretorik och offentlig estetik har färgats av den protestantism svenskar har levt med sedan Gustav Vasas dagar.

Bokens titel ger en god bild av Barrlings tes. Medan vi gärna tänker på Sverige som världens mest sekulära land, så vill hon istället peka på att vi kanske är världens mest protestantiska land – vår sekularism är helt enkelt en särskild form av protestantism, anpassad för den tid vi lever i. Till och med ett sådant flitigt använt uttryck som ”evidens”, som idag används för att skilja det vetenskapligt prövade från det blotta tyckandet, kan ges en bakgrund i protestantens förhållande till skriften – för 1500-talets reformatorer var det i Bibeln och inte i påvliga bullor som sanningen stod att finna. På samma sätt har den svenska sekularitetens tro på ingenjörer och siffror och dess ovilja att befatta sig med ”metafysik” något gemensamt med de protestantiska reformatorernas motvilja mot den relikmagi och mirakeltro som de tillvitade den romerska kyrkan.

Även den vitmenade estetiken och den ovilja till ornamentering som utmärker den moderna funktionalismen har sina beröringspunkter med 1500-talets kalvinism och dess attacker på helgonbilder och färgglad klädedräkt. Asketism och krav på flärdfrihet går som en röd tråd från reformationen till den så kallade riks­väven i riksdagens plenisal, ”vävd i 200 nyanser av grått”. Den naturdyrkan som utmärker de samtida svenskarna i deras midsommarfirande och skogsvandringar har förmedlats från äldre tider av den svenska kyrkan: ”Den svenska psalmboken är överfull av bäck och flod, gula blad och blomstertid. Naturen blir en plats där Gud talar till människan.”

Inom protestantismen blir man salig genom tron allena – sola fide – inte genom gärningar, som pilgrimsvandringar, köp av avlat, donationer till kloster och så vidare. I det samtida sekulära Sverige måste den som söker politiskt förtroende också bevisa att deras tro är den rätta och att den är tillräckligt stark. Nu handlar det inte om att bekänna tro på Gud, men väl på jämlikhet, alla människors lika värde, pridedemonstrationer, klimatnödläge och så vidare. Svävar man på målet i sådana frågor gör man sig socialt och politiskt omöjlig, hur förträfflig man än kan vara i andra avseenden. Detta öde drabbade till exempel Daniel Bäckström, som fick ge upp sin kandidatur till att bli ny ledare för Centerpartiet, efter att han inte kunnat ge ett rakt besked på frågor om huruvida han kunde tänka sig gå i prideparaden eller viga samkönade par.

I det svenska politiska samtalet, liksom inom historisk kristendom, kan deltagare mönstras ut som kättare om deras inlägg inte ligger tillräckligt nära den korrekta mittfåran. När debattören Lena Andersson i en artikel på Svenska Dagbladets ledarsida invände mot talet om familjer i Sverige som inte har råd att ge sina barn mat och påpekade att det inte kan handla om brist på resurser om föräldrar inte ens kan erbjuda sina barn en tallrik gröt, så tog det hus i helvete. Ingen ifrågasatte Anderssons beräkningar av olika födoämnens pris och kalorivärde, eller ens den övergripande tesen att ingen i Sverige behöver svälta. Däremot blev hon hudflängd för att förakta och avhumanisera fattiga och sparka på svaga grupper.

Det hon skrivit utmanade en norm som säger att de fattiga ska ses som medmänniskor i nöd, inte som aktörer som kan avkrävas ansvar för sina val; de är offer, oskyldiga till den situation de befinner sig i. Om man vill kritisera, så ska man göra det uppåt, inte nedåt. Man skriver ut sig från det medkännande samhället om man ifrågasätter de mind­re bemedlades ansvar för att göra något av de resurser de faktiskt har. Detta är också en norm med förankring i kristendomen, med dess hyllande av de fattiga och svaga: ”Så skall de sista bli först och de första sist”, som det heter i Matteusevangeliet. Den rike har en uppförsbacke innan han kan släppas in i himmelriket, men de fattiga är saliga, ty dem tillhör Guds rike, enligt ett annat Jesuscitat, denna gång från Lukasevangeliet.

Den jämlikhetstanke som ligger till grund för det svenska välfärdssamhället och som fick nytt liv med vänster­rörelserna på 1960- och 70-talen hämtar näring ur kristendomens krav att jag ska älska min nästa som mig själv. På samma sätt finner 1900-talets strafflagstiftning, där förbrytaren sågs som ett olyckligt offer för samhället och därmed i behov av rehabilitering snarare än förtjänt av straff, stöd i den kristliga normen att den örfilade ska vända andra kinden till istället för att utkräva hämnd.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Doktrinen om alla människors lika värde, som bara alltför ofta tillåts sudda ut gränsen mellan illgärningsmän och deras offer, har också sin bakgrund i kristet tänkande. Typiskt för vår samtid är att doktrinen har svårt att förklara varför alla skulle vara lika värda, eftersom man under sekulariseringsprocessen har gjort sig av med den teologiska utgångspunkten, nämligen att vi alla är skapade till Guds avbild. Likavärdestanken är visserligen äldre än kristendomen, men det är via kristendomen den har vunnit insteg i svensk kultur. Och även om den kristna bakgrunden idag är obekant för många, så är själva doktrinen vid god vigör och att ifrågasätta den är liktydigt med kätteri.

En anledning till att kommunismen aldrig brukar bli lika fördömd som nazismen – trots att den skördade fler offer – är, enligt Barrling, att kommunismen åtminstone i teorin försvarade en jämlikhetsprincip. Även det grövsta våld och de mest hårresande övergrepp kan möta förståelse istället för för­dömande om utövarna bara kan göra troligt att de agerade för att hjälpa fattiga, förtryckta och förföljda människor. Alltför många verkar då vara villiga att gå med på att utan knäckta ägg blir det ingen omelett.

Katarina Barrling visar i sin briljanta studie hur moderna omdiskuterade fenomen som politisk korrekthet, flockmentalitet och självcensur har rötter i en protestantisk erfarenhet som visserligen inte längre åberopas men ändå i högsta grad är närvarande. Alla som vill lära sig något om svensk samtida politisk kultur har mycket att hämta i hennes bok.