I en artikel i Dagens Nyheter avfärdades nyligen Ernst Brunners nya roman Hornsgatan av Dan Jönsson som ”en kulturkonservativ spya i ett hörn så inspytt att man knappast reagerar” (7/8). Och i Sydsvenskan skriver Eva Ström (25/7) att det för besökaren av konstutställningen Figurationer på Edsviks Konsthall ”är (…) oundvikligt att associera till den exposition av godkänd konst naziregimen arrangerade i München 1937”. Vid ungefär samma tid sätter Åsa Linderborg i Aftonbladet (11/8) Göran Hägglunds kursändring i riktning mot en mer kulturkonservativ profil i relation till ”Joseph Goebbels, naziledare i Berlin 1928, (som) stormade mot den moderna konsten”.

Gemensamt för var och en av de företeelser som döms ut av de svenska recensenterna är att de riktar
kritik mot vad som kan beskrivas som ett slags nutidsfetischism: tanken att nyhet, uppbrott och förändring är nödvändiga kriterier för kvalitet – liksom strävan att bryta förtöjningarna med det förflutna och att (åtminstone underförstått) gå i klinch mot äldre tiders föreställningar.

Nutidsfetischismen är från ett svenskt perspektiv vår epoks kanske mest tidstypiska och kulturellt
genomgripande föreställning och som sådan djupt chauvinistisk. Den visar förakt för alla dem, i det förflutna eller i andra kulturer, som inte delar vår tids västerländska uppfattningar om att exempelvis allt från kön till konst och sjukdomar är kulturella konstruktioner samt att vi inget har att lära av det förfl utna. I alla fall inte så länge dess värderingar och föreställningar riskerar att stå i vägen för vårt självförverkligande. Vilket de, noga besett, nästan alltid visar sig göra.

Kulturradikalismen kan med en term hämtad från marxismen beskrivas som nutidsfetischismens ideologiska överbyggnad. Kulturradikalismen utvecklades huvudsakligen under andra halvan av 1800-talet och var som kritiskt verktyg mest effektiv för ungefär hundra år sedan, när äldre föreställningsformer i vår kultur verkligen hade en hämmande inverkan på individen. Så var fallet i en Ibsen-värld, där borgerskapet hellre lyssnade på den konservative lillpåven till präst än på den upplyste läkaren. Liksom i Hjalmar Söderbergs borgerliga miljöer där den förhärskande dubbelmoralen kunde döma ogifta 30-åriga kvinnor att framleva sina liv i ensamhet och fattigdom. Då var kulturradikalismen ett väl fungerande vapen i kampen för att komma till rätta med den sorts konventioner som verkade förlamande och hämmande på individen och på samhällsutvecklingen. Kulturradikalismens utomordentliga potential vid den tiden, samt därefter under delar av 1900-talet, berodde alltså på att dess kritiska blick genomgående var fokuserad på problematiska inslag hos de föreställningar från äldre tider som levde kvar i nutiden.

Kulturradikalismen är således till sin natur bakåtblickande. Den vill göra upp med förtryckande normer och strukturer som ofta har vuxit sig starka under just 1800-talet: heteronormen, patriarkatet, kolonialismen, kristendomen, konstbegreppet och så vidare.

i en tid som kan beskrivas som just nutidsfetischistisk får emellertid kulturradikalismen en på många sätt ny funktion. Från att ha varit kritisk blir den bekräftande, vilket innebär en dränering av dess energi och inneboende kraft. Vad som ytligt sett, på senare tid, har kunnat framstå som kulturradikalismens slutliga seger är, vid närmare betraktande, snarast dess svaghetstecken och sjukdomssymptom. Konsolideringen av den så kallade pophögern som i Sverige skedde för ett par år sedan och som innebar att kulturradikalismen nu flyttade in även på högerpressens ledar- och kulturredaktioner visade på just kulturradikalismens förvandling från maktkritik till maktbekräftelse.

Den kritik av kulturradikalismen som i både Norge och Danmark på sistone har beskrivits med begreppet kulturkamp är nog mer en konsekvens av denna kulturradikalismens tilltagande kraftlöshet än av en kraftansamling på motståndarsidan. I Sverige beskådar vi för tillfället något liknande, vilket kanske är den yttersta orsaken till det allt aggressivare tonläget hos kulturradikalismens företrädare. Men att utmåla sina motståndare som politiska extremister för att exkludera dem från det offentliga samtalet, tenderar bara att ytterligare blottlägga kulturradikalismens svagheter.

Genom att kulturradikalismen blivit maktbekräftande och genom att man, så som Ström, Jönsson och Linderborg gör, defi nierar varje från kulturradikalismen avvikande uppfattning som politisk extremism, skapar man en situation där kritik från såväl höger som vänster omöjliggörs i de fall då denna kritik riktas mot nutidens mest tidstypiska – nutidsfetischistiska – fenomen. Därmed elimineras alltså förutsättningarna för en verkligt slagkraftigt kritik mot nutiden. Så förhindras en kritik som har möjlighet att nå längre och djupare in i samtiden än kulturradikalismens ideliga slag mot öppna dörrar.