Någon gång tidigt i gymnasiet – i mitten av 1980-talet – skaffade jag mig ett rätt brådmoget intresse för politiska idéer och teorier. Det hela hade mycket väl kunnat haverera i sin linda efter att jag fiskat upp någon volym av Hegel på det kommunala bibliotek som låg i anslutning till skolan. Det var inte helt lättuggat och jag kan inte minnas att jag lyckades ta mig igenom förordet.

Jag minns heller inte riktigt hur det gick till, men det var antagligen genom någon samhällskunskapslärare som jag introducerades till en rödgul pocketbok. Jag tror att det främsta skälet var att vi skulle bättra på våra kunskaper om maoismens relevans för utvecklingsländer.

En stor del av undervisningen i samhällskunskap och historia ägnades åt tredje världen och samtidigt som Deng Xiaoping lade om den kinesiska ekonomiska politiken 180 grader studerade vi möjligheten att organisera bondebefolkningen utifrån de iakttagelser Mao gjorde 1927 i Hunan.

Från Platon till Mao Zedong var dock betydligt mer läsartillvänd än Hegel i originaltext. På några hundra sidor gick den igenom den politiska idéhistorien. Från antiken till våra dagar.

Några år senare skulle jag stöta på den igen. Denna gång på universitetet och med titeln Från Platon till Reagan. Då – i slutet av 1980-talet – hade Sven-Eric Liedmans bok redan i femton år varit del av universitetsundervisningen. Från början och i skuggan av 1968 med den mer definitiva titeln Från Platon till Lenin.

Snart trettio år senare hänger boken fortfarande kvar. Den senaste upplagan, Från Platon till kriget mot terrorismen, är den fjortonde. I den mån det finns standardverk i svensk akademisk grundutbildning är detta en klassiker.

En högst ovetenskaplig sökning på litteraturlistor på Sveriges universitet ger vid handen att den fortfarande är huvudbok i kurser i politisk teori för statsvetar-, idéhistorie-, förvaltar- och andra studenter över hela landet.

Jag har sedan gymnasiet tillbringat stora delar av mitt liv i kretsar där bara omnämnandet av Liedmans bok är påtagligt blodtryckshöjande. Jag känner flera personer som ställt till högljudda scener på seminarier och föreläsningar när dess syn på det konservativa och framförallt det liberala politiska tankegodset presenterats.

När jag nu läser om boken slås jag återigen av hur utomordentligt besynnerligt det är att kursansvariga envisas med att ha med den i undervisningen. Ren lättja förefaller vara både den mest trovärdiga och smickrande förklaringen.

Liedmans pamflettartade och extremt selektiva beskrivning av framförallt den moderna liberalismen och konservatismen är lika påträngande som när jag läste den för 30 år sedan. Texterna har förvisso redigerats, en del av de mer spektakulära konstigheterna har lyfts ut. Men i grunden är det samma bok.

Dels slås läsaren av proportionerna. Stora delar av den idétradition som format den västerländska civilisation vi lever i idag saknas helt. Det gäller också idéer som påverkat agendan för starka politiska rörelser i vår del av världen sedan andra världskriget.

I namnregistret hittar vi namn som Boris Jeltsin och Saddam Hussein, däremot saknas Friedrich von Hayek, Karl Popper, Isaiah Berlin, Thomas Jefferson, Immanuel Kant och Robert Nozick. För att nämna blott några. David Hume nämns i en passage där författaren förklarar varför han inte får plats i boken.

Man kan invända att man på dryga 300 sidor inte kan få med allt. Men resultatet är att stora fält lämnas öppna, samtidigt som olika obskyra nyanser av socialismen ägnas hela avsnitt. När man läst Liedmans bok vet man mer om den revolutionära ”digger”-rörelsen än om modern liberalism.

Men framförallt är det en schablonartad och skruvad beskrivning av politiska idéer som Liedman inte sympatiserar med.

I ett berömt, representativt och i senare upplagor bortredigerat avsnitt påstod Liedman bland annat att:

I januari månad 1985 genomfördes i Storbritannien en ny lag om skolaga. Lagen innebär att det är föräldrarna som skall avgöra om deras barn skall få stryk av lärarna i skolan eller ej.

Detta är ett gott exempel på en typisk nyliberal lag. Nyliberalismen hävdar att varje vuxen individ själv kan och bör avgöra vad som gynnar henne själv eller i detta fall hennes omyndiga avkomma. Lagstiftningen bör alltså i ett fall som detta inte vara generell utan överlämna avgörandet åt individen.

Huruvida påståendets grovhet är skälet till att det inte finns med i den nu aktuella upplagan vet väl bara Liedman (eller möjligen hans redaktör).

Men citatet är fortfarande representativt för Sven-Eric Liedmans sätt att beskriva politiska idéströmningar han ogillar. Faktapåståenden utan referenser, idépåståenden utan understödjande citat och slutsatser placerade i tomma luften.

Ur ett idéhistoriskt perspektiv är det möjligen mindre relevant. Exemplet kan naturligtvis ha ett värde som hypotes. Men även då blir det märkligt.

Oaktat att de allra flesta ”nyliberaler” sannolikt skulle vara emot aga av barn, undrar man varför den beskrivna lagstiftningen skulle vara just ”nyliberal” (ett uttryck som Liedman nogsamt undviker att definiera). Det förklaras inte i texten.

Dessutom – till synes mer perifert, men i någon mening mer informativt – stämmer faktiskt inte heller påståendet att en sådan lagstiftning inte skulle vara generell. En lag som tillskriver alla friheten att själva fatta ett beslut är naturligtvis generell, även om utfallet i enskilda fall blir olika.

Den liberala synen på frihetens och lagens roll i samhället går Liedman förbi. Allas rätt att fritt fatta ett beslut är en generell och universell regel. (Givet att vi här utgår från premissen att föräldrar äger rätt att bestämma över sina barn. Och bortser från att den dominerande liberala uppfattningen är att ingen har rätt att slå ett barn.)

I sin förvridenhet – det är mycket svårt att intala sig att Liedman skulle ha andra avsikter än att ställa sina läsare inför en närmast grotesk politisk idé – är citatet därför avslöjande för hans förståelse för liberalismen.

Liedman skriver i inledningen av kapitlet om ”Moderna liberala och konservativa riktningar” – 22 sidor som följer på 7 (!) sidor om Michail Gorbatjov – att:

Socialismen i dess olika arter är föremål för en ytterst omfattande litteratur. Antalet böcker som har ordet ”socialism” i sin titel är svåröverskådligt stort. Motsvarande böcker som handlar om konservatism och liberalism är mångfalt färre.

Som läsare ställer man sig naturligen frågan: Om de nu är så få, varför har Liedman inte bemödat sig om att läsa dem?

Det är ingen hemlighet var Sven-Eric Liedmans akademiska intressen och idémässiga sympatier ligger. Bekymret är att han inte ens gör ett halvhjärtat försök att sätta in läsaren (eller sig själv) i de idéer och den förståelse av samhället som faktiskt format vår tid.

Även om dessa idéer burits av politiska rörelser och personer han tycker illa om. (När boktitelns andra led går från Mao till Reagan skriver Liedman i förordet till den nionde upplagan att han ”gör det med ett beklagande och tröstar mig med att hans namn snart nog måste bytas ut igen”.)

De konservativa och – framförallt – liberala idéströmningar som bryter fram under perioden och formar den politiska agendan i stora delar av västvärlden beskrivs i platta schabloner eller rena nidbilder.

I en symptomatisk beskrivning av den moderna konservatismen framkastas följande analys:

För det första måste man komma ihåg att de klasser och grupper i samhället som bär upp den konservativa ideologin förändrats avsevärt under den långa period det här är frågan om. […] Så småningom kom emellertid de konservativa partierna att finna fler och fler anhängare bland industriidkare och andra som hade intresse av en kapitalistisk utveckling.

Det blir en pendang till hur konservatismen beskrivs i bokens inledning:

1800-talets konservatism har många inflytelserika brukspatroner, grevar och kungar, men jag har inte utgått från deras ord utan den trögläste filosofen Hegels skrifter. Det beror inte på att Hegels inflytande skulle vara större än brukspatronernas, grevarnas och kungarnas. Det beror på att konservatismens idéer är allsidigt utvecklade och artikulerade hos Hegel men inte hos de andra.

Hegel – som representant för konservatismen – behandlas sålunda över ett helt kapitel. Edmund Burke i några bisatser. Och den moderna konservatismen utifrån en närmast leninistisk intresseanalys med jordägande aristokrati och kapitalister i oskön förening.

En politisk idétradition reduceras till gruppers anspråk på makt.

Denna syn på politiska idéer genomsyrar Liedmans bok, som ständigt återkommer till hur olika klasser – under historiens stadier av feodalism, kapitalism etc – representerar olika idéer. Eller tvärtom: hur olika idéer låter sig representera olika intressen.

I inledningen försöker Liedman problematisera frågan om de politiska idéernas relation till materiella förhållanden.

Idéer är för beständiga och för trögrörliga för att enkelt kunna kopplas till betydligt snabbare skiften i de materiella förutsättningarna. Det Aristoteles sade om slaveriet ekar genom seklerna. I Liedmans värld förvisso i relation till varje marxistiskt utvecklingsstegs underklasser. Han skriver om århundraden som ”inte hade sett en enda levande slav men som vimlade av livegna bönder eller lönearbetande proletärer”.

Men han konstaterar också att upplysningstidens idéer i allra högsta grad är levande i vår tid. Ur ett marxistiskt perspektiv är den segheten svårförklarlig givet genomgripande materiella förändringar.

Liedmans historieskrivning blir därför inte marxistisk i materiell mening, den blir marxistisk-leninistisk i politisk mening. Idéer blir inte främst funktioner av produktionens organisation, utan istället verktyg för olika intressen. Vad som för läsaren ofta framstår som en övning i idépolitiska konspirationsteorier är nog för Liedman idéhistorisk vetenskaplig metod.

Att föreställningar om samhällets utveckling eller styrning skulle kunna ha någon annan huvudsaklig förklaring än klassintresse verkar egentligen inte föresväva Liedman. Undantaget är marxismen. Här ägnar författaren viss möda åt att visa att det är en teori om samhället som på en gång kan vara objektiv sann och stödja ”proletariatets revolutionära anspråk”.

Liberalismen – i alla fall i dess moderna tappning – råkar till och med mer illa ut än konservatismen och verkar i Liedmans version inte ens nå en verkshöjd där den kan tjäna som verktyg åt någon samhällsklass.

Nyliberalismen är på flera sätt en ovanligt enkel, lättbegriplig ideologi, slår Liedman fast. För att därefter – på de tre (3) sidor han ägnar denna ”nyliberalism” – visa att denna lättbegriplighet går honom förbi.

För Liedman är liberalismen – i den mening han beskriver den här – en idé om hyperrationalistiska människor som alltid fattar bästa tänkbara beslut.

En av dess absoluta utgångspunkter är tesen om den s.k. ekonomiska människan (Homo oeconomicus). […] Vad de hävdar är, kort uttryckt, att varje vuxen, normalt utvecklad människa, som varken tvingas av yttre lagliga eller andra hinder eller av fördomar, är fullständigt kompetent att i alla angelägenheter bestämma vad som är bäst för henne. Människan är alltså i grunden rationell och hennes förmåga att överblicka sammanhangen i sitt eget liv är egentligen obegränsad.

Vem som skulle ha framfört denna smått fantastiska teori om människans rationalitet framgår inte. Vem hävdar att vår förmåga att överblicka sammanhangen i vårt liv är ”egentligen obegränsad”?

Det är en alldeles uppenbart löjlig och helt orealistisk bild av hur människor och samhällen fungerar. En skrivbordskonstruktion.

När Liedman fortsätter får vi möjligen en ledtråd om vad han far efter:

Hennes rationalitet inskränker sig ingalunda till ekonomins område. Extrema nyliberaler har försökt visa hur rena rationalitetsberäkningar ligger bakom även så till synes känslomässiga beslut som giftermål, ja, t.o.m. självmord. Ett självmord kan tolkas som resultatet av en kalkyl, där självmördaren finner att ett fortsatt liv skulle innebära en ren personlig förlust. Hellre då dödens slutsumma som är plus minus noll!

Om man går till litteraturhänvisningarna – som är ytterst knapphändiga – framgår efter visst detektivarbete att en central källa för Liedman är en avhandling om så kallad ”Ekonomisk imperialism” vid hans egen institution vid Göteborgs universitet.

Termen Ekonomisk imperialism syftar på ekonomiska metoders inflytande på icke-ekonomiska samhällsvetenskaper (och till och med naturvetenskaper). Och dess huvudperson är inte sällan den amerikanske Nobelpristagaren Gary S Becker.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är i sig en intressant idéhistorisk diskussion, men den har mycket lite att göra med de politiska idéernas historia. Eller som Liedman själv beskriver avhandlingen: ”en svensk framställning om de nyliberala idéerna”.

En deskriptiv analys för att förklara mänskligt beteende säger naturligtvis ingenting om dess normativa politiska tillämpning. Detta oaktat att Liedman lyfter fram en mycket extrem tillämpning av ekonomisk analys av mänskligt beteende.

En teori om att människor kalkylerar sig fram till självmord säger ingenting om huruvida man ska tillåta dem att göra det.

Men detta är – vid sidan av en förvirrad och felaktig beskrivning av Milton Friedmans penningpolitiska teorier – vad Liedman påstår att modern liberalism är.

Mot bakgrund av den marxist-leninistiska föreställningen att politiska idéer främst tjänar klassintressen framstår det hela som en smula självmotsägande.

Låt oss anta att den mäktiga härskande klassen bestämt sig – hur nu en sådan metafysisk beslutsprocess kan tänkas gå till – för att utveckla idéer som skyddar deras privilegier och intressen. Varför har denna process då resulterat i något så fantastiskt torftigt? Vem ansluter sig till en politisk teori grundad på att självmördare ägnar sig åt känslomässig aritmetik?

Kanske ger här Liedman – högst ofrivilligt – sitt kanske viktigaste bidrag till den idéhistoriska forskningen. Teorin att de mäktiga kontrollerar massorna med hjälp av höggradigt enfaldiga idéer. Liedmans paradox.

Det är väl också därför boken inte alls berör den liberala teoribildning som tar sin utgångspunkt i att problematisera frågor om kunskap, rationalitet och överblickbarhet. Det vill säga den tradition som från Hume över Burke till Hayek i hög grad utgör mittfåra i modern klassisk liberalism.

Inflytelserika liberala tänkare – inklusive ekonomer – har ägnat enorm möda åt att försöka förstå hur vi agerar utifrån ofullständig kunskap och rationalitet. Det vill säga åt att studera samhället som det faktiskt ser ut.

Detta är exempelvis en helt central del i Friedrich von Hayeks syn på ekonomi och samhällsutveckling, men också fundamentet för hans politiska idébygge. Det går att problematisera och kritisera, men det är något annat än kalkylerande självmördare.

Det liberala argumentet för frihet är inte att vi sitter med fullständig information. Vore vi perfekt informerade skulle vi lika väl kunna ägna oss åt planekonomi.

Decentraliserat beslutsfattande – individers frihet – handlar om att på bästa sätt nyttja den kunskap som finns i samhället för att evolutionärt söka sig mot bättre lösningar.

Det gäller på marknaden, där prismekanismen tillåter oss att agera på aggregerad kunskap som vi inte som enskilda har tillgång till. Men det gäller också i sociala och andra sammanhang.

Friheten blir då inte en fråga om den enskilda människans fullständiga kunskap och rationalitet, utan samhällets sökprocess i en osäker värld. Om detta skriver Sven-Eric Liedman ingenting när han beskriver den moderna liberalismen. Han skriver heller ingenting om den rationalitetskritik som riktas mot politiskt beslutsfattande i allmänhet och central ekonomisk planering i synnerhet.

Kanske skulle denna helt centrala del av det moderna liberala tankegodset kunna få plats i boken på bekostnad av de sidor som nu ägnas åt Boris Jeltsin.

En återläsning av Liedman visar behovet av en diskussion på de akademiska institutioner som slentrianmässigt för upp Från Platon till kriget mot terrorismen på litteraturlistorna. Är detta verkligen det bästa litteraturvalet för att beskriva de politiska idéernas historia?

Så är det naturligtvis inte. Efter 45 år är det dags att avsluta detta kapitel.