Jesuitorden, vars officiella namn är Jesu sällskap, har ett historiskt dåligt rykte i Sverige. Den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius Fältskärns berättelser har antagligen mer än något annat bidragit till det. Liksom andra medelklassbarn i min generation lärde jag mig av den första delen, som handlar om trettioåriga kriget, att jesuiter är misstänkta figurer.

Topelius huvudskurk, pater Hieronymus, som torde vara den mest kände (om än alltså fiktive) jesuiten i vårt land, smyger runt med ett silverkrucifix. Om man trycker på en hemlig fjäder, springer det fram en dolk. Med detta okristliga verktyg planerar han att genomborra den ädle konung Gustav II Adolfs hjärta.

Fältskärns berättelser publicerades i bokform på Bonniers 1853–1867. Men svenskars jesuitskräck har spätts på också i senare tid, som av visdiktaren Birger Sjöberg i Fridas bok från 1922:

Och lyste jasmin under mångloben klar,tycktes själva friden räcka ut handen,den friden mörka sorger i mantelen bar,den tystna’n dolde rovet och branden.Nu börja blommor regna. Se, bak jasminens toppen jesuit sig smyger på trädgårdsstegen opp!Om månen i en dolk begynner blixtra därvid,det är ingenting för Richelieus tid!

Dolkmotivet står sig. Man hör att Sjöberg kan sin Topelius. Kardinal Richelieus förhållande till jesuiterna var visserligen mer komplext än vad Fridas kavaljer vill låtsas om. Jesuitorden, som bevisat sin effektivitet på missionsfältet, fick av Richelieu monopol på evangelisering av de franska kolonierna i Nordamerika. Men kardinalen fick avsätta en jesuitisk kunglig biktfar, som envisades med att ha synpunkter inte bara på Ludvig XIII:s privata synder utan också på hans (det vill säga Richelieus) politik. Det är ett av många exempel på det känsliga förhållande som i sekler rått mellan jesuitorden och den sekulära makten.

Som teologen Torsten Kälvemark påpekat kunde en upplyst svensk prästman så sent som för hundra år sedan manifestera djup misstänksamhet mot jesuiter. Kälvemark citerar Nathan Söderbloms bok Religionsproblemet inom katolicism och protestantism från 1910: ”Jesuitismen, den ande som går under detta namn […] torde väl vara vår civilisations farligaste fiende. Den har förverkligat en imponerande, i historien oupphunnen, principernas och lydnadens konsekvens. Dess rikedom på intelligens och resurser har icke avtagit. Faran ligger i dess försåtlighet. ’Antikrist’ – skillnaden märkes knappast. Det är ju kristendom – bara med borttagande av personlighet och frihet!”

Jag minns första gången jag själv såg en jesuit. Det var 1970, i Genève, på en kurs om u-landsfrågor. Jag var tjugo år. Inte för mitt liv kunde jag förstå att den trevlige irländaren i tröja och manchesterjeans tillhörde katolska kyrkans kommandotrupper. I smyg spanade jag efter dolken.

Men det är långtifrån bara i det lutherska Sverige som jesuiterna haft dåligt rykte. Jesu sällskap är den mest kontroversiella av de många katolska religiösa ordnarna, också i katolskt präglade länder och inom kyrkan. Misstänksamheten har satt spår i språket. I europeiska ordböcker lär den gängse synonymen för ”jesuit” vara ”hycklare” (bekräftas av en stickprovskontroll i Petit Robert från 1988). Till bilden av jesuiternas ”försåtlighet” har bidragit att de aldrig haft ordensdräkt utan uppträtt civilt eller med enkel prästkrage (missionären Matteo Ricci som på 1500-talet verkade i Kina bar siden och hårpiska). Grundaren Ignatius de Loyola uppmanade sina ordensbröder att ”vara allt för alla” och att forma sitt uppträdande med hänsyn till dem de mötte. Det var ett gott diplomatiskt råd till en orden som ser som sin uppgift att verka i världen, av en ledare som ansåg att man kunde ”finna Gud i allting”, men det kan ju onekligen också tolkas som en uppmaning till förställning och anpasslighet. Helt fri från sådana synder har jesuitorden inte heller varit. Men den franske historikern Jean Lacouture skriver i sin bok Jésuites. Une multibiographie: ”Jesuiterna var inte hatade för att de verkade underjordiskt. De […] påstods verka underjordiskt för att de var hatade.”

Hat kan som bekant gå hand i hand med beundran och avund. Och jesuiter har både beundrats och avundats. Jesuitorden har frambragt en rad stora personligheter: missionärer som Franciscus Xavier, Antonio Ruiz de Montoya (förebild för fader Gabriel i filmen The Mission) och den nyss nämnde Ricci, vetenskapsmän som Teilhard de Chardin, teologer som Karl Rahner och Henri de Lubac, vars betydelse för katolska kyrkan svårligen kan överskattas. Den viktorianske poeten Gerard Manley Hopkins var jesuit. Dikten ”God’s grandeur” är en lysande tolkning av hans ordens motto Ad maiorem gloriam Dei (Till Guds större ära).

Men hatade har jesuiterna varit. De har under sin drygt 470-åriga historia anklagats för det mesta – för att nästla sig in hos och korrumpera makteliter, för att underminera imperier, för att predika en principlös moral, för skolastisk konservatism, indoktrinering av ungdomen, pedofili, antimodernism, reaktionär monarkism och revolutionär marxism (sic). De har, pejorativt, associerats med judar och bolsjeviker (Trotskij ger dem ett ironiskt erkännande i texten Deras moral och vår från 1938). Jesuitorden har förbjudits i olika länder sammanlagt 74 gånger. 1773 upplöstes den av påven Klemens XIV, men återinrättades 1814 av Pius VII. Det ”nya Jesu sällskap” firar alltså i år 200-årsjubileum.

Hur började det? Att, mig veterligt i alla fall, ingen film gjorts om Ignatius de Loyola är en gåta. Hans levnadshistoria är fascinerande. Dess formativa skeden prefigurerar grundläggande drag i hans orden: kontemplation i handling, övertygelsen om att Gud kan sökas och finnas i allt skapat, tonvikten på empiri och praxis och på omdömet, som krävs för att skilja mellan goda och onda impulser.

Ignatius (på spanska Inigo) föddes 1491 i en spansk adelsfamilj, in i renässansens, reformationens, den katolska motreformationens, den spanska reconquistans och de stora upptäcktsresornas tid. Erasmus, Machiavelli, Kopernikus var alla i tjugoårsåldern. Michelangelo var sexton, Luther åtta. Columbus skulle nästa år segla över Atlanten. Då skulle också kungaparet Ferdinand och Isabella kungöra att judar och muslimer fick välja mellan tvångsdop eller utvisning från Spanien. Antisemitismen skulle dock fortsätta att drabba även konvertiter.

Det länder Ignatius till heder att han i detta klimat uttalade sig positivt om judar och inte tycks ha brytt sig ett dyft om limpieza de sangre (blodets renhet) hos de egna medarbetarna. Hans sekreterare, Juan Polanco, och hans förste efterträdare som ordensgeneral, Diego Laynez, hade båda judisk bakgrund. År 1593, 37 år efter Ignatius död, kapitulerade dock Jesu sällskap för det spanska trycket och förbjöd personer med judiskt ursprung att inträda i orden (förbudet skulle vara ända in på 1940-talet). En av historiens paradoxer är att det 350 år senare skulle bli tre jesuiter, Karl Rahner, John Courtney Murray och Augustin Bea, som drev fram Nostra aetate, dokumentet från Andra Vatikankonciliet där katolska kyrkan avsvär sig sitt antisemitiska arv och accepterar religionsfriheten.

Beträffande kvinnor var Ignatius inte lika öppen. Franciskaner och dominikaner har en manlig och en kvinnlig gren, men jesuitorden har aldrig haft det (Ignatius sökte få skriftligt av påven på att hans orden aldrig skulle öppnas för kvinnor – ett argument var att jesuiter ständigt skulle vara på resande fot). Historien känner en enda kvinnlig jesuit, infantan Juana, dotter till kejsar Karl V. Men en rad kvinnliga religiösa ordnar har inspirerats av ignatiansk andlighet.

Ignatius började sin bana som officer och festprisse med smak för sex, vin och slagsmål. Den andliga kris som fick honom att totalt lägga om sitt liv inträffade under en lång konvalescens efter att ha sårats i samband med en belägring. I brist på riddarromaner läste han vad som fanns, vilket råkade vara kristna uppbyggelseskrifter (varje boknörd torde känna igen sig i situationen). Läsning och påtvingad stillhet tycks ha utlöst en ”psykologisk förskjutning”, som fördjupades under tio månaders vistelse i klostret Montserrat. Erfarenheterna blev modellen för de berömda andliga övningarna, som sammanfattades av Ignatius i en handbok., inte avsedd att läsas utan att praktiseras. Än idag utgör övningarna kärnan i varje jesuits skolning och livslånga praxis. Teologen Margaret Hebblethwaite betonar i sin bok om ignatiansk andlighet, Finding God in All Things den praktiska sidan hos Ignatius. Regler är sekundära, allt i skapelsen kan i princip användas för att föra människan till Gud, välj det som du känner fungerar för dig, men var uppmärksam på att alla impulser inte leder dig åt rätt håll. Disciplin krävs, andlig mognad är något som successivt byggs upp, men Ignatius är inte – som Söderblom trodde – ute efter att krossa den enskilda människans personlighet.

Att verka i Jerusalem var Ignatius dröm. Han begav sig dit som pilgrim. Men franciskanerna som av tradition har ansvar för de kristna heliga platserna var måttligt roade av konkurrens. Även från dominikanskt håll fick Ignatius höra att han var teologiskt okvalificerad. Han skrev därför in sig vid Europas främsta universitet, det i Paris. 1534 avlade han med sex vänner klosterlöftena – fattigdom, lydnad, kyskhet – i en kyrka på Montmartre. Att resa till Jerusalem var nu omöjligt på grund av turkisk krigföring. Den pragmatiske Ignatius vände sig istället till Rom och erbjöd påven Paulus III sina och kamraternas tjänster. 1540 stadfäste Paulus jesuitorden och dess av Ignatius utarbetade konstitution. Klosterlöftena kompletterades med ett fjärde, om obrottslig lydnad mot påven. Löftet gäller beredskap att resa vartsomhelst i världen på påvens uppdrag, men har ofta tolkats – understundom även av påvar – som att en jesuit är skyldig att lyda påven blint i allt. Jesuitordens historia innehåller många exempel på konflikter mellan jesuiter och påvar, men naturligtvis har det fjärde löftet varit gefundenes Fressen för alla som velat se jesuitorden som en romersk femtekolonnare, en stat i staten.

Jesuitorden växte snabbt. Vid Ignatius död 1556 hade den tusen medlemmar. Den blev ett verksamt påvligt instrument, både i konfrontationen med protestanterna och i den inomkyrkliga maktkampen mellan påven och biskoparna. Tre jesuiter (däribland Laynez) deltog som ”påvliga teologer” i motreformationskonciliet i Trent och försvarade skickligt de påvliga intressena.

Men huvuduppgiften var mission. Redan innan orden hunnit stadfästas gav sig den förste av de legendariska jesuitmissionärerna, Franciscus Xavier, iväg till Indien och Japan i upptäckarnas och de koloniala erövrarnas spår. I Kina verkade något senare den redan nämnde Matteo Ricci., av kineserna kallad Li Mateou. Utan tvekan bidrog jesuiternas geni och talanger till västs erövring av världen. Xaviers uppdrag kom till på begäran av Portugals kung Joao III. Tre mäktiga vågor av jesuitisk mission sammanfaller tidsmässigt med de tre stora framstötarna av europeiska kolonialmakter: Portugals och Spaniens på 1500-talet, Storbritanniens, Nederländernas och Frankrikes på 1600-talet (jämför ovan om Richelieu) och Storbritanniens och Frankrikes under 1800-talets andra hälft. Men detta innebar inte en total identifikation av missionen med de koloniala projekten. En spänning fanns mellan koloniala företrädare som såg de erövrade folken som exploateringsobjekt och missionärer som såg dem som människor med själar att frälsa. Helt konsekvent var varken jesuitorden eller kyrkans ledning. Svarta slavar utnyttjades av jesuiterna och påven Urban VIII fördömde, oklart på vilken grund, slaveri för indianer men inte för svarta. Men de berömda ”reduktionerna”, jesuitledda indianstäder som blomstrade i 150 år i nuvarande Paraguay, kom till för att skydda indianerna från portugisiska slavjägare.

Parallellt fick jesuitorden genomslag i Europa. På 1600-talet var det närmast de rigeur för en katolsk monark att ha en jesuit som biktfar. Givetvis uppstod (jämför ovan om Richelieu) rykten om att jesuiter var ute efter politisk makt. Till det bidrog jesuitordens fokus på undervisning, med tonvikt på elitutbildning. I synnerhet gällde det Frankrike – Colbert, Condé, Descartes, Molière, Voltaire, Diderot, Balzac gick alla som barn i jesuitskolor. Jesuiternas undervisningsmetoder var under de första århundradena klart före sin tid, framför allt i bejakandet av naturvetenskap (det är inte en slump att Vatikanens astronomiska observatorium sköts av jesuiter) och moderna pedagogiska metoder, inklusive teater och fysisk träning. Men filosofiskt satt man fast i en föråldrad aristotelianism. Detta bidrog till att göra jesuiterna till måltavla för cartesianer och upplysningsfilosofer. Jesuiterna drogs också in i den så kallade janseniststriden och fick en kraftfull fiende i filosofen Blaise Pascal.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Jesuitorden förbjöds i Portugal 1759, i Frankrike 1764 och i Spanien 1767, för att, som ovan nämnts, upplösas av påven 1773. Förbudet kan, mycket förenklat, ses som ett uttryck för katolska kyrkans och påvedömets försvagning till förmån för en absolut furstemakt och en framväxande sekulär syn på staten. Paradoxalt blev det hos två absoluta monarker, den lutherske Fredrik II av Preussen och den ortodoxa (före detta lutherska) Katarina II av Ryssland, som jesuitorden övervintrade. Påvens auktoritet gällde inte här och bägge ansåg sig ha nytta av jesuiterna för att hålla de katolska undersåtarna lugna i de områden de tillskansat sig genom Polens första delning 1772. Jesuiternas talang som utbildare var användbar, och de ansågs inte längre farliga. ”Påven har klippt klorna och dragit ut tänderna”, skriver Fredrik cyniskt till upplysningsfilosofen d’Alembert. Elegant vänder han filosofens egna vapen mot honom: ”Ni kritiserar mig för att jag praktiserar humanitet mot alla oavsett religion!” Fredrik såg projektet som en investering. I ett brev till Voltaire konstaterar han belåtet att ”snart kommer alla katolska monarker att be mig om jesuiter, och då säljer jag dem dyrt”.

Jesuitorden skulle efter återinrättandet 1814 präglas i mer än ett århundrade av den postnapoleonska restaurationen i Europa och av en stelnad katolicism. Lacouture anmärker syrligt att jesuiternas berömda omdöme svek dem när de under 1800-talet blint lydde både de Bourbonska monarkier som förföljt dem och påvemakten som svikit dem, istället för att se att upplysningen och republiken också verkade ”till Guds större ära”. Från Preussen drevs jesuiterna ut i som ett led i Bismarcks Kulturkampf. I Frankrike hamnade de i skottgluggen i striden mellan en konservativ monarkism och en framväxande sekulär liberaliam. De italienska jesuiternas tidskrift Civiltà Cattolica blev ett lydigt redskap för påven Pius IX, som i sin ökända Syllabus brännmärkte moderniteten, demokratin, rättsstaten och yttrandefriheten som kätteri.

Hur lyckades jesuitorden omskapa sig? Hur var det möjligt att jesuitteologer (Rahner, Lubac) blev de som, tillsammans med dominikaner som Yves Congar och Marie-Dominique Chenu, formade den nya teologi som skulle ligga till grund för Andra Vatikankonciliets öppning mot den moderna världen, inklusive religionsfriheten? Hur kunde jesuiterna gå från en politiskt närmast reaktionär hållning till att betona ”optionen för de fattiga”, social rättvisa och politisk frihet?

Naturligtvis samverkade många faktorer. Jesuitorden har aldrig varit någon monolit. Även under 1800-talet fanns jesuiter som belgaren Pierre Charles, som tog ställning mot rasism och antisemitism och ifrågasatte falsariet Sions vises protokoll, i en tid då varken The Times eller Civiltà Cattolica betvivlade dess äkthet. Påven Leo XIII:s steg mot acceptans av moderniteten med encyklikan Rerum Novarum 1891 bör ha gjort intryck. Nazism och fascism öppnade ögonen. Jesuiter som Alfred Delp deltog i motståndet.

Pedro Arrupe, som valdes till ordensgeneral 1965, gjorde det till jesuiternas främsta uppgift att realisera Andra Vatikankonciliets och den påvliga encyklikan Populorum Progressios visioner om en friare och rättvisare värld. 1980 grundades den världsvida Jesuit Refugee Service. Men en debatt uppstod i orden om gränsdragningen mellan det evangeliska uppdraget och social/politisk aktivism (det är i detta perspektiv som konflikten i Argentina mellan dåvarande jesuitprovinsialen Jorge Bergoglio, nu påven Franciscus, och två jesuiter ska ses). Såväl Paulus VI som, i än högre grad, Johannes Paulus II, ansåg att Arrupe gick för långt i social aktivism.

1965 hade jesuitorden cirka 36 000 medlemmar, fler än någonsin tidigare i sin historia. Idag har den, påverkad av den generella nedgången i antalet kallelser, uppskattningsvis 17 000-18 000. Men för första gången sitter en jesuit på Petri stol. Kanske rullar Ignatius i sin grav. Han ansåg att jesuiter borde avstå från kyrkliga ämbeten. Eller så skulle han pragmatiskt ha sagt: Gud kan sökas och finnas i allt. Också i Vatikanen.