En augustidag då temperaturen i sydvästra Polen uppgår till 34 grader tar jag spårvagnen till Europas märkligaste golfbana.

I ryggsäcken ligger två tjocka tröjor, mössa och handskar. Jag hoppas att det ska räcka. I reklamen varnas man för att sporten ”turbogolf” praktiseras enligt ”särskilda regler” och under ”extrema förhållanden”, vilket betyder kyla, fukt, mörker och ännu mer kolsvart mörker.

För golfbanan ligger trehundratjugo meter under jordytan, i utkanten av den gamla gruvorten Zabrze, och kallas i reklamen för den enda i sitt slag mellan Mars och Venus. Tillträde endast med hjälm och pannlampa.

Spårvagnen rullar genom det hörn av Europa som mot slutet av 1900-talet utpekades som kontinentens smutsigaste. Städer som Katowice och Chorzów betraktades den gången som så hälsovådliga att myndigheterna uttryckligen varnade astmasjuka för att vistas utomhus. Nu kantas vägarna av täta kastanjealléer och en bit bort skymtar trädtopparna i Europas största stadspark, Park S´laski, en 620 hektar stor biotop av sjöar, björkskogar och japanska trädgårdar.

Sen några år tillbaka genomgår det schlesiska kol- och stålbältet en radikal omvandling. De utländska förebilderna är Manchester och tyska Ruhrområdets askungelika förvandling från döende gruvregion till pulserande it-högborg . När jag bokade golfrundan fick jag en liten reklamknapp på köpet. Den föreställer framtiden: ur den svarta jorden, som står för kolgruvorna som var regionens födkrok i ett och ett halvt sekel, reser sig en regnbågsskimrande stadssilhuett. Det finns, så lyder budskapet, ett liv efter gruvdöden.

Guido Henckel von Donnersmarck var en typisk 1800-talsentreprenör. Tysk greve, kusin till Bismarck, hedersdoktor vid Tekniska högskolan i Berlin och arvtagare till dussintals gruvor och stålverk i den del av dåvarande Tyska riket som hette Oberschlesien. Han ägde 27 500 hektar land och ett slott som respektfullt kallades Centraleuropas Versailles. Det gick rykten om att han konserverat liket av sin första hustru, den berömda Paris-demimonden Esther Lachmann, i alkohol, och vid hans bortgång taxerades förmögenheten till 250 miljoner mark.

1855 började han borra efter stenkol i utkanten av den lilla byn Zabrze. Det var i upptakten av den vilda epok då Oberschlesien var ett eldorado för alla som drömde om att snabbt skapa stora rikedomar. Genom skattelättnader, subventioner och ett strategiskt järnvägsnät lockades investerare och arbetskraft att slå sig ned i vad som dittills varit en sömnig europeisk avkrok men som nu nästan över en natt förvandlades till en häxkittel av eldspyende industriskorstenar, bortringlande stubintrådar och allt djupare schakt ner i det svartglimrande berget. På de första fotografierna liknar trakten kring Zabrze ett månlandskap. Överallt kraterliknande hål, slagghögar, lågt hängande askmoln. Inte ett träd i sikte.

Donnersmarcks gruva hette ”Guido” och blev snart en av de största i regionen.

Ovan jord växlade maktförhållandena; under första världskriget döptes Zabrze i propandasyfte om till Hindenburg (efter den tyske generalfältmarskalken) och i juni 1922 tillföll de med Zabrze nästan sammanvuxna grannstäderna Kattowitz och Königshütte Polen, vilket ledde till förhållanden som under Berlinmurens tid med godtyckliga gränsdragningar tvärs igenom bostadsområden och passkontroll ombord på buss- och spårvagnslinjer. Nere i gruvan fortsatte allt som förut. Även efter 1945 – när Zabrze blev en polsk stad – kretsade allt kring det svarta guldet, stenkolen.

I april 1970 tog sig det lokala fotbollslaget Górnik Zabrze till final i Cupvinnarcupen. Górnik betyder gruvarbetare och i intervjuer brukade den dåvarande lagkaptenen Stanislaw Oslizlo definiera var spelarna hade sina lojaliteter. ”Vi representerar gruvindustrin, klubben, staden och Polen.” Alltid i den ordningsföljden. Gruvan var tillvarons mittpunkt; vilken fana som för tillfället vajade från flaggstängerna var av underordnad betydelse.

Våren 1970, när Górnik firade sina största framgångar, hade uttrycket ”sätta på kartan” ännu inte uppfunnits. Men i praktiken var det precis vad som skedde; när klubben tog sig till final började otaliga fotbollsfans i resten av Europa snurra på sina jordglober för att undersöka var detta gåtfulla Zabrze egentligen låg någonstans.

I hissen ned till den underjordiska golfbanan frågar jag mina medspelare om våren 1970. Det alla minns är hur flygplanet som fotbollsspelarna flög hem med efter att i semifinalen ha slagit ut favorittippade AS Roma plötsligt avvek från den fastlagda rutten och istället lågt gled fram över huvudgatan i Zabrze, ett improviserat ärevarv som så när kostade piloten jobbet. På fabrikerna stannade det löpande bandet och alla rusade ut för att vinka. Det var vår och uppbrott i luften och ingen tvivlade på att framtiden tillhörde Zabrze.

– Vi var Europas underdogs. När de stora utländska fotbollsklubbarna kom hit för att spela hade de med sig en egen kock. Väldigt förödmjukande. Och när vi spelade borta, särskilt i England, brukade motståndarna alltid vattna planen. De visste att våra skor var av billigaste sorten, utan dobbar och lappade sju gånger om.

Nu är hissen nere på trehundratjugo meters djup. Instruktören Lukasz Zasadni går före genom schaktet; i skenet från hans pannlampa glimmar kolet med en svart lyster. Här och där förgrenar sig gångarna; vägvisarna som pekar in i mörkret är fortfarande på tyska.

– Här blir perfekt.

Vi har stannat vid foten av en underjordisk sluttning. Nu demonstrerar Lukasz hur spelet går till. Tre slag är tillåtna, inga dribblingar. Att trampa på bollen är också förbjudet. Någonstans i mörkret, bakom en knappt urskiljbar kurva uppe på sluttningens krön, gömmer sig en övergiven wagonetka, en tippvagn av den sort som på gruvarbetarsvenska kallas malmhund. Med tredje slaget förväntas man chippa upp bollen i vagnen och vinna.

– Apropå vinna. Vi vann aldrig den där stora matchen mot Roma. Det blev oavgjort. Och på den tiden var det inte straffläggning som avgjorde utan slantsingling. Det var den vi vann. Och på nåt sätt är just det så typiskt Schlesien. Motgångar, motgångar och så en liten pollett som dansar i luften och hamnar med rätt sida upp.

Faran med turbogolf, inser jag snart, är rekylerna. När en spelare slår hukar sig motspelarna långt borta i andra änden av tunneln, ungefär som förr när man sprängde sig allt djupare in i berget. Bara det att nu är det inte dynamiten vi tar skydd undan utan den förbivisslande bollen som studsat mot gruvans skrovliga väggar och bytt riktning. Jag sätter mig på en stump övergiven räls och tänker på Pärlan i kronan. Så heter en klassisk polsk film om ett gruvarbetaruppror på trettiotalet. Den handlar om en gruva som blivit olönsam och då vill de snikna ägarna (tyskar givetvis) inte bara stänga ned driften utan dessutom fylla de underjordiska gångarna med vatten. Gruvarbetarna går i strejk; hellre än att överge gruvan är de beredda att låta sig dränkas nere i berget.

I Övre Schlesien var det där en ständigt hotande realitet. Så fort maktförhållandena växlade skulle gruvan raseras. Det var fallet 1922 när tyskarna lämnade den östra delen av provinsen, 1939 när samma gruvor åter riskerade att hamna i tysk ägo och slutligen 1945 när Röda armén närmade sig. Men gruvan var pärlan i kronan och skulle försvaras – av dem som jobbade där.

Man behöver inte ta många steg i dagens Katowice eller Zabrze för att ana hur gruvan fortfarande sätter sin prägel på den kulturella identiteten.

Tipset att spela underjordisk golf fick jag av en historielärare som inte ville se sitt namn i tryck. Men vi kan kalla honom Lubanski. Han var trettio, eller högst trettiofem, men hade en förkärlek för att formulera sig om det förflutna som om det bara låg någon vecka tillbaka.

– Du vet, när vi gjorde uppror mot tyskarna 1922? Då ville vi verkligen tillhöra Polen. Ganska snart insåg vi att det var ett misstag…

Vad Lubanski och hans meningsfränder drömmer om är ett långtgående självstyre för provinsen Övre Schlesien. Sen några år tillbaka finns det ett lokalpatriotiskt parti, RAS, som betraktar Schlesien som en egen nation och vill se så lite polsk inblandning som möjligt i regionen. Partiets ordförande Jerzy Gorzelik har av regeringen i Warszawa brännmärkts som tysk agent därför att han ideligen påpekat avsaknaden av ”polska traditioner” i Schlesien.

– Men vi vill inte tillbaka till Tyskland, sade Lubanski till mig. Vår förebild är Katalonien, den typen av autonomi. Jag som lärare vill undervisa mina elever på schlesiska, som är vår urgamla och fortfarande levande dialekt, och inte på polska. Och i historieundervisningen vill jag slippa prata om deras hjältar.

Han syftade på Polens första president Józef Pilsudski, en man som dog 1935 men under 2010-talet allt oftare fått skyddas av polis – särskilt i Katowice där fanatiska lokalpatrioter hotat att spränga presidentens ryttarstaty i luften.

Hur kontroversiellt det förflutna fortfarande är har filmregissören Jadwiga Kocur fått smaka på. Hennes dokumentärfilm Dwuglowy Smok, Den tvehövdade draken, berättar den fascinerande historien om hur mellankrigstiden i Schlesien formade sig till en arkitektonisk kapprustning mellan den polska och tyska sidan. Och hur arkitekturen under tjugo- och trettiotalet kom att bli bärare av de båda kulturernas idéer om vad som var specifikt ”tyskt” respektive ”polskt”. Men regeringen i Warszawa var allt annat än entusiastisk.

– Jag fick ett samtal från regeringskansliet, berättade Jadwiga när jag träffade henne dagen innan jag åkte till Zabrze. De hade sett filmen. De gillade den. Det enda de var bekymrade över var att jag var så naiv historiskt. Till exempel påstod jag i filmen att hela Schlesien varit tyskt fram till 1922. Och så använde jag kartor som visade hur provinsen sen kom att delas. Regeringskansliet tyckte att det var onödigt. Om jag gick med på att en av dem utsedd ”objektiv” historiker klippte om filmen kunde de i gengäld se till att den visades världen över.

Jadwiga Kocur tyckte inte att det var nödvändigt att klippa om filmen. Den hade redan visats i Hollywood och på en rad internationella festivaler och överallt dragit ner applådstormar. Men hennes ovilja att samarbeta ledde snart till att hennes nya filmprojekt inte beviljades några pengar. Svartlistad och utan möjligheter att försörja sig som filmare hade hon nu fått börja jobba som spårvagnskonduktör.

När vi golfat färdigt frågar jag Lukasz Zasadni om allt det där. Den schlesiska identiteten och den gamla rivaliteten med Warszawa. Skulle en autonomi underlätta gruvorternas inträde i den postindustriella eran? Men han skrattar bara och byter ämne.

– Den där slantsinglingen som jag berättade om. I Cupvinnarcupens semifinal. Det var inget mynt. Utan domaren, han var fransman, hade en pollett vars ena sida var röd och den andra grön. Och fast matchen spelades på självaste Lenins födelsedag – hans hundraårsdag! – och det var tjockt med kommunistiska partipampar på läktarna, tvekade vår lagkapten inte en sekund när han fick välja färg. För grönt är hoppets färg, så har det alltid varit.

Det är Lukasz som uppfunnit sporten turbogolf och tagit den ned i gruvans mörker. När ”Guido” stängde blev han liksom många av kollegerna kvar innanför grindarna. Världen därute var i gungning. Kommunismen ersattes av marknadsliberalismen och det han kunde om stenkol efterfrågades inte längre på arbetsmarknaden. Han fick då hitta ett sätt vara kvar i underjorden och ändå tjäna pengar. Nu är gruvan museum med guidade turer för skolklasser och turister. Men det man drar in pengar på är ”vip-paketen”.

Innan vi tar hissen upp inspekterar vi ett väldigt hålrum i berget där en underjordisk konsertsal är under uppförande. I anslutning ligger det barer och restauranger, de är redan i bruk och ser allt annat än billiga ut.

Kunderna är tyska firmor. De flyger in sina mellanchefer för teambuilding i form av turbogolf eller den populära aktivitet som i reklamen kallas adrenalin och risk och som går ut på att man simulerar en gruvolycka (plötsliga ras eller översvämningar) och så ska deltagarna ta sig fram till olycksplatsen och undsätta de skadade. Gruvan, säger Lukasz, är som skräddarsydd för modern managementfilosofi, för på 320 meters djup måste man kunna lita på kollegerna, litar på att de hjälper en ut om något går snett. Båda evenemangen, golf och gruvolycka, kostar drygt 10 000 svenska kronor per person. Efteråt kan man koppla av med roulett i det till kasino ombyggda pannrummet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Från Zabrze åker jag till grannstaden Katowice. Det var här förvandlingen från grå gruvzon till postindustriellt it- och kulturkluster påbörjades och det är här den nått längst.

Hösten 1989 då kommunismen låg och dog var också Katowice döende. Gruvorna slog igen, en efter en, men berget under staden var så urholkat att hela stadsdelar tycktes på väg att säcka ihop och sjunka ner i underjorden.

Cirka tjugo år senare fattade kommunstyrelsen ett märkligt beslut. Man skulle rusta upp den mest förfallna gatan i Katowice och göra den till en turistmagnet. Mariacka, som gatan hette, bestod av en handfull ruffiga barer och bordeller, husens fasader hade mist sin rappning och ingen brydde sig om att laga de många krossade fönsterrutorna och läckande taken.

Skönhetsoperationen gick på knappt 25 miljoner kronor. När den var klar hade några hundra meter slum förvandlats till blomstrande gågata. Den eftermiddag jag har vägarna förbi håller några tekniker på att spänna upp en jättelik vit duk i gatans ena ände; framför duken står redan ett hundratal solstolar: när mörkret faller ska det bli utomhusbio. Pansarkryssaren Potemkin.

Dominik Tokarski var en av de första att slå sig ned på nyrenoverade Mariacka. Han hade bott i tyska Ruhrområdet under de år då städer som Dortmund och Essen lyckades visa att det fanns ett liv även efter gruvdöden. Nu ville han ta med sig entusiasmen han stött på i Ruhr hem till Katowice. Han öppnade en bar och tjänade snart så mycket att han på fritiden kunde ägna sig åt att rädda neonskyltar.

Han förvarar dem i ett garage utanför Katowice och i bilen dit berättar han om Polens Las Vegas.

För det var så Katowice kallades på 1960-talet. Det var neonbelysningens guldålder och alla de stora gatorna var upplysta av sprakande reklamskyltar. Det sägs att resten av Polen reagerade med akut svartsjuka på denna stjärnhimmel av blossande neon, för den stod för en flärd som saknades i resten av landet

Men neon är lyx och efter något årtionde slocknade Katowice igen. Alltid var det någon bokstav som blinkade till och blev svart; orden på reklamskyltarna krympte oupphörligen och till sist var det bara obegripliga fragment som återstod.

– När jag kom tillbaka från Dortmund var nästan alla skyltar sönderrostade. Alla var överens om att de skulle bort, men eftersom ingen ville betala transporten till soptippen hängde de likförbannat kvar.

Garaget där Dominik förvarar skyltarna är stort som en mindre hangar. Det första jag ser är ett ”R” som sönderrostat och anfrätt av ålder ligger på vad som påminner om ett operationsbord. Fast skalpellen är här ersatt av en blå svetslåga. Mannen som reparerar bokstäverna säger att det ser bra ut, åtminstone den här patienten kommer snart att kunna lysa igen.