Varken Putin eller Ramaphosa ville vara med om en sådan scen. Lösningen blev att Ryssland istället skickade utrikesminister Sergej Lavrov, som med ett något ansträngt leende ställde upp på gruppfoto med ledarna för Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika.

Trots det blev toppmötet en succé, enligt många bedömare. Brics – som snart måste byta namn – beslutade att ta in sex nya medlemmar: Argentina, Egypten, Etio­pien, Iran, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Många fler länder köar för att få ansluta sig.

Bricsländerna står redan för en fjärdedel av den globala handeln och representerar mer än någon annan sammanslutning den stora geopolitiska förändring som har ägt rum under senare decennier. Ambitionen är att skapa en multipolär värld som ska ersätta den värld där endast två supermakter satte dagordningen.

Under kalla kriget var styrkeförhållandet mellan supermakterna synbarligen konstant, förutsägbart. Världens övriga länder var i allmänhet tydliga med vilken stormakt de förlitade sig på. Idag förefaller allt så mycket mer komplicerat. Den säkerhetsdoktrin som tidigare styrde USA:s internationella agerande, frammejslad med ärkefienden bakom järnridån i kikarsiktet, är inte längre lika tydlig. Landets globala ambitioner tycks hänga helt på vem som innehar presidentposten. Nästa man – eller kvinna – i Vita huset kan exempelvis skära ned stödet till Ukraina, med oanade konsekvenser för Europa, kanske för hela världen. Det internationella samfundets relationer till Moskva och Washington har blivit ett taktiskt spel där fördelar vägs mot nackdelar.

I Afrika är detta mycket påtagligt. Den afrikanska kontinenten var under flera decennier skådeplats för diverse proxykrig mellan supermakterna, och idag är det där president Putin hoppas kunna finna det han behöver för att få övertaget i sin strävan att återupprätta Rysslands forna storhet. I en brett upplagd och noga planerad kampanj försöker Kreml knyta till sig afrikanska stater. Det har provats förut, från 1960-talet och framåt, men allt fick ett abrupt slut 1991.

Man måste vara väldigt försiktig med kontrafaktiska spekulationer, alltså föreställningar om hur historien hade utvecklats om inte om hade varit. Sovjetunio­nens kollaps var dock en händelse av sådan enorm magnitud att den ursäktar en del gissningar. Man kan ta nutidshistoriska dokument till hjälp för att försöka bygga en bild av vad som kunde ha hänt i södra Afrika om Sovjetunionen hade bestått och fortsatt på den inslagna vägen.

Colin Legum var en sydafrikansk journalist och apartheidmotståndare som under sin livstid (han dog 2003) publicerade en mängd böcker och artiklar om sitt hemland. I en essä från 1976 resonerar han kring Sovjetunionens motiv för att stödja den sydafrikanska befrielserörelsen ANC. Sovjetunionen kommer troligen, skriver han, att försöka påverka händelseutvecklingen i Afrika som helhet på ett tämligen aggressivt sätt. Drivkraften är att begränsa det kinesiska inflytandet och en större målsättning är att bygga sovjetiska flottbaser i Indiska oceanen och Medelhavet. Södra Afrika, skriver Legum, blir den viktigaste arenan men även Afrikas horn blir betydelsefull för de sovjetiska maktambitionerna.

”Det behöver kanske inte påpekas att dessa vapenköp hade varit omöjliga utan det mycket generösa utvecklingsbiståndet från exempelvis Sverige.”

Han skriver om maktkampen mellan Sovjetunionen och USA när det gäller stöd till Egypten, Etiopien, Somalia, Jemen samt framförallt, länderna i södra Afrika. Hans text, som alltså är författad 1976, är häpnadsväckande profetisk om man betänker vad som hände från den tidpunkten och cirka 15 år framåt, då Moskvas politik i Etiopien och södra Afrika utvecklades just på det viset. Han förutspådde att Sovjetunionen med sin satsning i Afrika planerade att bygga ett motvärn till Nato, främst genom att anlägga militära hamnar på strategiska platser där de skulle kunna användas för att påverka den politiska händelseutvecklingen i sitt närområde. På samma sätt som USA använde sin bas på ön Diego Garcia i Indiska oceanen för sina militära räder mot Irak och Afghanistan.

Kina, skriver Legum, vill snöpa Mos­kvas makt och det gör man genom att diskret etablera sig i ett flertal afrikanska länder där man erbjuder bistånd och handelssamarbete utan några tvingande villkor. Sovjetunionen kommer inte att gå med på det utan blir tvunget att sätta hårt mot hårt när det gäller inflytande över Afrika, världens största råvarureserv.

Så långt Colin Legum. När Sovjetunionen föll drogs afrikanska despoter med i fallet, eller bytte bara uniformen mot civil kostym. Den politiska kartan ritades om och den afrikanska socialismen skrotades över en natt. Som om den aldrig hade funnits. Det blev tydligt att de marxistiska fraserna bara hade varit läpparnas bekännelse.

Det här är ett kapitel i historien om den ryska relationen till Afrika som till största del förbigås i den annars oerhört ambitiösa studien Russia in Africa – Resurgent Great Power or Bellicose Pretender? Författaren Samuel Ramani, statsvetare vid universitetet i Oxford och även författare till boken Putin’s War on Ukraine, gör en genomgång av den ryska politiken gentemot Afrika, och den som vill säga sig vara bevandrad i det ämnet gör nog bäst i att läsa det han skriver. Det är en detaljspäckad tegelsten på 445 sidor. Inte lättläst, men innehållsrik. Ramani fokuserar på president Putin och dennes politik och presenterar en bild av de rysk-afrikanska förbindelserna som endast undantagsvis når svenska mediekonsumenter.

Ramani uppehåller sig huvudsakligen vid politiken under de senaste tre decennierna, och det är begripligt. Ett så stort ämne som de ryska relationerna med Afrika måste avgränsas i tiden för att bli hanterligt. Ändå saknar jag vid läsningen den fördjupning som skulle kunna sätta in händelseutvecklingen i ett tydligare historiskt sammanhang. Ramani skriver om det remarkabla toppmötet i ryska Sochi 2019 då ledare från hela 43 afrikanska länder samlades för att diskutera gemensamma frågor med president Putin. Han nämner dock inte den Sovjetsponsrade konferens som 1969 hölls i Sudans huvudstad Khartoum. Temat var då solidaritet med södra Afrikas folk och Portugals kolonier.

Drygt 200 delegater från ett 50-tal länder deltog. Det viktigaste resultatet av Khartoumkonferensen var att man där slog fast vilka befrielserörelser som var att betrakta som legitima, autentiska, och därmed godkända. De som kvalade in i denna illustra grupp var angolanska MPLA, PAIGC från Guinea-­Bissau, Frelimo från Moçambique, ANC från Sydafrika, Swapo från Sydvästafrika och – intressant nog – Zapu från Rhodesia. Inte Robert Mugabes Zanu, alltså, vilket berodde på att den rörelsen tidigt hade etablerat kontakt med Kina som på det viset hade slagit in en kil i det ambitiösa sovjetiska upplägget.

På konferensen fastslog man också att det fanns starka ideologiska band mellan dessa ovan nämnda grupper och dessutom en nära anknytning till Sovjetunio­nen. Det sistnämnda var inte minst viktigt eftersom Sovjet konkurrerade med Kina om de afrikanska motståndsgruppernas gunst, i medvetande om att dessa var att betrakta som governments in waiting, som det kallades. Blivande regeringar, förutsatt att de besegrade sina motståndare. Vilket de antogs kunna göra med sovjetiska vapen och annat stöd utifrån.

Planen lyckades, alla de Sovjetstödda grupperna – utom Zapu – tog makten i sina länder. Men som sagt, hela det ambitiösa upplägget kraschade 1991 då Sovjetunionen upplöstes. Annars hade vi idag troligen sett röda fanor vaja på många håll i Afrika söder om Sahara.

Likafullt så är det ett faktum att det till stor del var Sovjetunionen som skapade det postkoloniala Afrika. Genom att gynna de ovannämnda rebellgrupperna och missgynna andra etablerade Mos­kva sitt grepp om afrikansk politik. Om det inte hade skett, så hade kanske ANC i Sydafrika fått samsas med den zulubaserade rörelsen Inkhata. Frelimo i Moçambique hade kanske fått dela parlament med rivalerna Renamo, och MPLA i An­gola med likaledes rivaliserande FNLA och Unita. Nu blev det inte så. Istället skapades enpartistater efter avkoloniseringen. En utveckling som naturligtvis passade Moskva men som även accepterades utan protester av Sverige och andra stora bidragsgivare till kampen mot kolonialismen och apartheid.

Rysslands starka ställning i stora delar av Afrika handlar mycket om att Sovjetunionen aldrig visade några koloniala ambitioner där. Minnet av det är starkt. Den sydafrikanska utrikesministern Naledi Pandor har sagt att relationen med Vladimir Putin är ”business as usual”­ och att det skulle vara förenklat och infantilt att kräva ett ryskt tillbakadragande från Ukraina.

Den kenyanske politikern Raila Odinga sade förra våren tvärtom, att hans land stödde sanktionerna mot Ryssland trots att det skulle kosta 100 miljoner dollar i förlorade exportinkomster. Kenya säljer tobak, kaffe, te och andra jordbruksprodukter till Ryssland. Den skarpa kenyans­ka kritiken föranledde ryske utrikesministern Sergej Lavrov att oväntat besöka Nairobi i våras. Hans besök tycks ha gett resultat. Kenya har tonat ned sin kritik och även inlett samtal med Belarus om samarbete kring jordbruksfrågor.

Under en omröstning i FN i mars 2022 gällande en resolution som fördömde den ryska invasionen av Ukraina röstade merparten av afrikanska länder för ett fördömande. Många avstod från att rösta och endast ett land, Eritrea, röstade emot.

Trots det är Ryssland nu tillbaka i Afrika. Ramani skriver att Moskva har slutit militär-teknologiska avtal med fler än 20 afrikanska stater och skaffat sig lukrativa kontrakt på utveckling av gruvor och byggande av kärnkraftsteknologi. Ryska privatarméer, främst Wagnergruppen, har aktivt påverkat den politiska utvecklingen i exempelvis Libyen, Mali och Centralafrikanska republiken. Rysslands vapenexport till Afrika är större än den sammanlagda exporten från USA, Frankrike och Kina.

Hur Wagnergruppens framtid i Afrika kommer att se ut efter ledaren Jevgenij Prigozjins plötsliga död i augusti vet vi ännu inte.

Ramani gör en mycket detaljerad genomgång av de ryska vapenaffärerna med afrikanska länder och kopplar dessa till de diplomatiska relationerna. Att Eritrea röstade mot att fördöma den ryska aggressionen mot Ukraina hänger intimt samman med vapenhandeln. Ryssland sålde vapen till både Etiopien och Eritrea då dessa länder drabbade samman i en gränskonflikt 1998. Under ett år köpte Etiopien ryska vapen till ett värde av 245 miljoner dollar och redan några år tidigare hade Eritrea köpt stridshelikoptrar som kom väl till pass i kriget mot grannlandet. Ryssland visade alltså prov på en total brist på sentimentalitet genom att stödja båda ländernas krigsansträngningar. Det behöver kanske inte påpekas att dessa vapenköp hade varit omöjliga utan det mycket generösa utvecklingsbiståndet från exempelvis Sverige.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vapenexporten torde dock inte vara hållbar i längden. Ryssland behöver nu sina vapen i kriget mot Ukraina och exporten kommer sannolikt att minska väsentligt. Detsamma gäller för övrigt Ukraina som alltsedan Sovjetunionens upplösning har tjänat stora pengar på försäljning av vapen till framför allt afrikanska länder. Vilken morot ska då Moskva locka med för att få afrikanska länder att vandra åt rätt håll? Och vad är det som står på spel i Afrika?

Det ryska intresset handlar om att skaffa sig tillgång till råvaror, först och främst i form av mineraler och olja. Det handlar också om att knyta till sig afrikanska länders lojalitet i FN-sammanhang. Att få afrikanskt stöd vid omröstningar är oerhört värdefullt, särskilt i dessa tider när Ryssland utsätts för sanktioner på grund av kriget i Ukraina. Därtill kommer den ryska exporten av spannmål. Det är en fråga av växande betydelse nu när Ukraina hindras att exportera vete. Under senare decennier har den relativt välmående medelklassen i många afrikanska länder fått smak på vetebröd som alternativ till mer traditionellt bröd bakat på durra eller majs. Vetebristen är redan konkret på den afrikanska kontinenten, och när en regering tvingas skära i vetesubventionerna med prisökning som följd, då mullrar det i folkdjupet. Fler än en afrikansk despot har drivits bort på grund av höjda brödpriser. Senast Omar Bashir i Sudan som störtades 2019. Sergej Lavrov har upprepade gånger försökt lugna sina afrikanska handelspartner, dock utan varaktig framgång.

Ramani radar upp en lång lista över ryska skumraskaffärer i Afrika under de senaste decennierna. Ryssland försåg rebeller i Liberia och Sierra Leone med vapen, vilket resulterade i ett ohyggligt lidande för den civilbefolkning som blev de stridande parternas främsta måltavlor. Ett stort antal ryssar deltog i den olagliga diamanthanteringen och tjänstgjorde även som piloter när vapen fraktades från Bulgarien och Albanien till huturebeller i Kongo vid slutet av 1990-talet.

På ett suggestivt sätt frammanar Samuel­ Ramani bilden av ett Ryssland som målmedvetet äter sig in i afrikansk politik i syfte att förvandla svaga stater till hjälplösa klienter som kan utnyttjas i det stora internationella spelet. Ett ryskt löfte om att modernisera Sudans krigsmakt besvaras med ett sudanesiskt erbjudande om att få bygga en rysk bas vid Röda havet. När Ryssland blockerar en omröstning i FN som ska fördöma sudanesiska milisers plundring av guld i regio­nen Darfur, så utmynnar det i att Ryssland och Förenade Arabemiraten (UAE) kan ingå ett strategiskt partnerskap, eftersom guldet från Darfur landade i UAE och stärkte det landets finanser.

När Afrikanska unionen 2013 krävde att Sudan skulle överlämna det oljerika området Abyei till den nybildade staten Sydsudan så vägrade Khartoum och fick stöd av Ryssland eftersom den gränskonflikten påminde mycket om det ryska anspråket på Krim. Och Khartoum har förstås svarat med att stötta det ryska övertagandet av Krim.

Sedan president Putins ”specialoperation” i Ukraina inleddes har Rysslands ställning i världen förändrats dramatiskt. Hur ser då Moskvas framtid i Afrika ut om vapenexporten måste skäras ned kraftigt och exporten av jordbruksprodukter från Svartahavsregionen krymper? Dessa förändringar kommer inte att passera obemärkt. Afrika behöver kunna importera livsmedel, främst vete, annars är politiska oroligheter att vänta. Och när det sker vill de ofta mer eller mindre illegitima makthavarna ha vapen till sitt förfogande för att kunna kväsa det folkliga missnöjet – vapen som tidigare köptes i parti och minut från Ryssland. En akut vapenbrist står nog inte för dörren i Afrika men på sikt kan det få betydelse.

Det är ingen enkel ekvation. När Ryssland inte anser sig kunna avstå vapen uteblir viktiga exportinkomster som behövs för att driva kriget i Ukraina vidare. När Ukraina hindras från att exportera sitt vete till Afrika samtidigt som Ryssland har svårt att ersätta dessa spannmåls­leveranser, då uppstår brödbrist i viktiga afrikanska samarbetsländer och det kan vålla politisk oro. Omar Bashir var en nära förtrogen till Vladimir Putin och brödbristen bidrog starkt till hans fall. Nu råder inbördeskrig i Sudan som knappast gynnar relationen med Ryssland. Och vem vet hur en ny makthavare i Sudan ska förhålla sig till Ryssland och kriget i Ukraina?

Gissningsvis är det här parametrar att betänka när de totala konsekvenserna av det ryska angreppet på Ukraina ska utvärderas.