Mindre än två månader senare var den en av de mest uppmärksammade böckerna och Noiriel den av tv-paneler och tidningsredaktioner mest eftersökte intellektuelle för att förklara vad som höll på att hända i landet. Han var ovanligt väl lämpad för att analysera de gula västarnas uppror, som för stora delar av den politiska och mediala klassen tycks ha kommit som en blixt från klar himmel, och placera det i ett historiskt sammanhang.

Noiriel är sedan länge specialist på den franska arbetarklassens historia och fransk invandringshistoria. Inspirerad av den amerikanske historikern Howard Zinns klassiker A People’s History of the United States har han nu försökt syntetisera sin forskargärning till en historia om Frankrike ur ”folkets” perspektiv. Han undviker dock smidigt problemet med att definiera detta undflyende subjekt genom att fokusera på hur maktrelationen mellan dominerande och dominerade har utvecklats över tid. Till teoretiska ledstjärnor utses Karl Marx och Pierre Bourdieu. Men det är varken en strikt materialistisk klasskampshistoria eller en sociologisk-etnografisk exposé som följer. Enligt Noiriel själv har hans egen arbetarklassbakgrund gjort honom immun mot romantiska föreställningar om den egna klassen, som tenderar att låsa in den i ensidiga förhållanden till den förtryckande överheten. Denna inställning bäddar också för en mångfasetterad analysmetod.

Om likheterna med Howard Zinns bok är uppenbara, är det också mycket som skiljer verken åt. Det är en annan sak att skriva en ”folkets historia” i Frankrike än i USA, inte minst som det första landets historia inleds långt tidigare än 1492, det årtal som Zinn gör till sin startpunkt. En annan skillnad är de arbetande klassernas olika ställning i de två länderna. Sprängkraften i Zinns bok, som upphöjdes till standardverk i princip i samma stund som den kom ut 1980, ligger i det faktum att den för en stor publik återbördade en hel klass (och ifråga om ursprungsfolken en hel kulturs) historia till dess rättmätiga plats från den glömska till vilken de hade förpassats av den traditionella historieskrivningen. Frankrike är inte USA, och även om ländernas moderna historier på flera sätt är sammanlänkade räcker det med att snegla på en metrokarta över Paris (där nu till och med folkfronten Front Populaire har en station) för att bli varse hur mycket mer förankrad den franska arbetarklassens historia är i den officiella nationella historiografin. Detta gör att mycket i Une histoire populaire de la France redan är känt för en relativt bred publik. Noiriels ofta originella infallsvinklar gör dock mestadels läsningen mödan värd.

Till skillnad från de klassiska franska historikerna som alltid inleder sina framställningar med att förlora sig i ett dimmigt galliskt förflutet, tar Une histoire populaire de la France avstamp i det hundraåriga kriget. Noiriel motiverar detta med att en historia om Frankrikes folk måste börja där förutsättningen för dess egen tillkomst uppstår, nämligen staten. I motsats till flera andra europeiska länder har den franska folkidentiteten nämligen alltid konstruerats genom folkets relation till staten. Noiriel identifierar dess uppkomst mot slutet av det hundraåriga kriget mot England när den franska kronan befann sig under akut och dödligt hot. Därifrån och framåt har detta folk konstruerats, först i egenskap av undersåtar, sedan medborgare och slutligen individer med mänskliga och demokratiska rättigheter.

Det blir även tydligt hur viktiga främmande folk har varit för denna konstruktion, från romernas ankomst på 1400-talet över de karibiska ursprungsfolken och de afrikanska slavarna till de nordafrikanska muslimerna. Noiriel påpekar hur vanskligt det är att använda dagens rasismbegrepp när man studerar den tidigmoderna kolonialhistorien. Snarare än att direkt anlägga slavkolonier i den nya världen började den franska kolonialismen med tafatta försök av enskilda äventyrare och affärsmän att bygga handelsstationer på de nyupptäckta öarna. Det var först när de inhemska vita tvångsarbetarna revolterade som man började skeppa över afrikaner till Antillerna. Den moderna hierarkiska rasismen växte sedan långsamt fram och fick, enligt Noiriel, slutligen sin moderna form först 1749 i och med Buffons Histoire naturelle de l’homme. Denna datering motsägs visserligen av Hannah Arendt, som identifierar greve Boulainvilliers som den första exponenten för europeisk rasism på tidigt 1700-tal och greve Gobineau som den första som byggde ut den till ett pseudovetenskapligt system på 1800-talet. Oavsett hur det förhåller sig med den saken, verkar det dock inte råda något tvivel om att rasismen uppstod i Frankrike.

Men om bilden av det tidiga koloniala projektet tål att nyanseras något, är detta också fallet med den antikoloniala rörelsen. Enligt den traditionella historieskrivningen var det de storsinta franska revolutionärerna som i en akt av universell förbrödring gjorde slavarna till medborgare. I själva verket var det, enligt Noiriel, bara de redan fria svarta i kolonierna som skänktes mänskliga rättigheter i och med republikens grundande. Detta ledde till våldsamma revolter bland slavbefolkningen. Eftersom Frankrike var beroende av sina kolonier i kriget mot de europeiska monarkierna var man så illa tvungen att avskaffa slaveriet. Det var med andra ord inte Paris som gav slavarna deras frihet, utan snarare de själva som tog den.

Om den moderna franska historien har präglats av ovanligt många revolutioner, beror det delvis på den extremt centraliserade statens fysiska sårbarhet. Tidigare hade visserligen bondeuppror och diverse ”jacquerier” utbrutit med jämna mellanrum, nästan alltid som reaktion på jordägarnas överexploatering av bönderna, men dessa slogs alltid ned då de outvecklade kommunikationerna och den feodala lantekonomin gjorde att de aldrig lyckades sprida sig över ett större område. Samlandet av landets vitala maktinstitutioner på en så liten yta som centrala Paris under slutet av 1700-talet – samtidigt som staden blev hem för ett snabbt växande trasproletariat – gjorde att huvudstaden förvandlades till ett veritabelt slagfält från 1789 och ett århundrade framåt. Under nästan hela 1800-talet sjöd samhället av den friktion som den gryende industrikapitalismen skapade mellan proletariatet, de borgerliga republikanska radikalerna, de två monarkistiska fraktionerna ”legitimister” och ”orléanister” samt resterna av den jordägande adeln. Revolutionerna 1830, 1848 och 1871 är de största jordbävningar som detta ständiga gnidande av tektoniska klassplattor gav upphov till.

Noiriel gör flera intressanta analyser av detta skeende, inte minst den famösa klassallians som gjorde att Napoleons brorson Charles-Louis Napoleon Bonaparte kunde vinna presidentvalet efter revolutionen 1848 och tre år senare kröna sig till kejsare i samband med en statskupp. Karl Marx har i en känd passage i Louis Bonapartes adertonde brumaire förklarat de franska böndernas stöd till den reaktionäre Charles-Louis (som i en farsartad historisk upprepning av sin farbrors tragiska vurm för det romerska kejsardömet döpte sig till Napoleon III) med deras ”fördomsfullhet” och ”alienation”. Noiriel visar dock att det fanns högst materiella orsaker till detta stöd, vilket uppenbarligen hade gått den gode Karl förbi. Den snabbt utvecklade industrikapitalismen hotade nämligen inte den traditionella verkstadsekonomin eftersom de flesta fabriker och manufakturer anlades i landsorten. På så sätt gynnades i själva verket det viktiga bondeståndet av samma utveckling som skärpte klassmotsättningarna i städerna. Napoleon III garanterade dessutom bönderna att de reformer från revolutionen 1789 som gynnat dem på bekostnad av den gamla adeln skulle bevaras, samtidigt som han skyddade dem från den omfördelning som ytterligare en ny revolutionär republik skulle föra med sig. Denna uppdatering av Marx analys gör rent hus med föreställningar om bönders patologiska konservatism som varit legio inom delar av vänstern i snart 170 år.

Den ständiga sociala oron i städerna krävde åtgärder från överheten. Noiriel framhåller de mest framgångsrika av dessa. Redan under franska revolutionen hade försök inletts att integrera de lägre klasserna i den nya nationen, till exempel genom att skicka ut så kallade instituteurs i landsorten som skulle lära pöbeln att tala franska istället för den regionala rotvälska de råkade ha växt upp med. Dessa försök misslyckades, främst på grund av de dåliga kommunikationerna. Det var först efter nederlaget mot Preussen 1870 och republikens återinförande (den tredje) som nationaliseringen av Frankrike på allvar inleddes, vilket underlättades av järnvägssystemet och den redan inrättade folkskolan. Resultatet blev att arbetarklassen för första gången inlemmades i republiken som fullvärdiga medborgare och började uppfatta sig som fransmän i första hand och som arbetare i andra hand. Därmed passiviserades de också i högre utsträckning än tidigare.

En annan åtgärd var att helt enkelt bygga bort möjligheterna till revolution. Baron Haussmanns renovering av det gyttriga parisiska stadslandskapet som har gett staden dess monotona utseende gjorde att det blev omöjligt att upprätta barrikader på de breda boulevarderna. Dessa nya artärer gav den spirande liberalismen ett välbehövligt skyltfönster på bekostnad av alla de proletärer som tvingades ut i de östra förorterna, samtidigt som armén nu snabbt kunde sättas in mot folksamlingar. Detta är ett arv vars konsekvenser märks fortfarande idag – fråga bara de gula västarna. Mest överraskande är dock kanske den franska natalitetspolitiken. På grund av de spända sociala relationerna valde regeringen att inleda upplysningskampanjer om preventivmedel 75 år tidigare än övriga Europa. Detta drastiska sätt att hålla den växande arbetarklassen i schack gjorde att Frankrikes födelsetal sjönk i förhållande till grannländerna. Det skulle dröja till 1980-talet innan de återhämtade sig igen och gick om resten av kontinenten.

I 1900-talskapitlen är det de om mellanperioderna som har störst lyskraft. I skuggan av världskrigen kan man följa hur den moderna välfärdsstaten växer fram, först som ett svar på kraven från de hundratusentals arbetslösa, stympade och i många fall revolutionärt anstrukna soldaterna som återvände från skyttegravarna 1918, och sedan under folkfrontens dagar på 1930-talet innan det stora språnget tas under rekordåren efter andra världskriget (de flesta av åtgärderna i detta program inspirerades av Roosevelts USA och William Beveridges Storbritannien, som på 1800-talet hade använts som avskräckande exempel på vad industrikapitalism och frihandel leder till).

Utan att överbetona parallellerna mellan dagens situation och 1930-talet, visar Noiriel, som har ägnat stora delar av sin forskargärning åt immigrationshistoria, hur den ekonomiska krisen under detta årtionde i ett slag gjorde invandrade arbetare och flyktingar, främst från Hitler-Tyskland och Spanien, till brickor i det inrikespolitiska spelet och lovliga måltavlor för alla möjliga anklagelser. I förbluffande snabb hastighet försköts samhällsklimatet långt till höger, bara för att efter kriget helt svänga åt andra hållet. Efter 1945 rapporterades plötsligt inte längre alls om strejkande arbetares härkomst, något som den högerlutande pressen hade varit besatt av bara några år tidigare. Intressant nog var det också denna ekonomiska kris som utlöste det första befrielsekriget mot den franska kolonialmakten i Indokina, eftersom krisen gjorde att argumentet att kolonialismen medförde ekonomisk välfärd inte längre höll. Detta krig skulle senare komma att utvecklas till Vietnamkriget och inspirera den ännu blodigare algeriska revolten.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Noiriel hör, trots ingående kapitel om minoriteter och kvinnors situation, till den del av vänstern som tycker att de senaste årtiondenas ”identitetspolitik” har fått för stort genomslag på bekostnad av traditionell klasspolitik. Detta i kombination med mediernas utveckling har enligt honom gynnat framväxten av extremhögern idag. Orsakerna till dagens främlingsfientliga klimat spårar han till två händelser som ägde rum på 1980-talet: snuttifieringen av främst etermedier och islamismens intåg på den politiska scenen efter revolutionen i Iran 1979. Det förstnämnda har lett till vad Noiriel kallar för ”åskådardemokrati”, medan det sistnämnda har skapat en ny arsenal med ideologiska argument för att demonisera stökiga invandrarungdomar i förorten. Resultatet blev att Jean-Marie Le Pen, som fram till dess hade lett en liten obetydlig grupp Vichykramare och rasister, 1984 kunde bjudas in till tv-sofforna och vräka ur sig sitt hat mot muslimer och judar. Programmet slog tittarrekord och Le Pen fick 32 procent av tittarnas ”fjärrkontrollsröster”.

Medierna ställdes nu inför ett dilemma: man ville inte bjuda in en man som man hävdade skulle återupprätta Vichyregimen, men samtidigt gav han dem de bästa tittarsiffror de någonsin haft. Resultatet blev att man fortsatte låta Le Pen visa upp sig samtidigt som man gång på gång ”tog avstånd från” honom och ”fördömde” hans uttalanden. För den tv-tittande arbetarklass som hade svårt att tro att en man som ständigt frotterade sig med medieeliten var en ny Pétain, blev Le Pens parti den perfekta kanalen för att uttrycka sitt missnöje med det politiska etablissemanget i allmänhet och vänstern i synnerhet, en vänster som efter François Mitterrands högersväng några år tidigare redan hade övergivit dem. Ett ännu vanligare sätt att visa detta missnöje var dock att sluta rösta.

Une histoire populaire de la France publicerades som sagt före de gula västarnas intåg på den politiska scenen. Men Noiriels beskrivning av hur underklassen har fått se sin levnadsstandard och köpkraft sjunka i takt med att efterkrigstidens klasskompromiss har urholkats sedan 1970-talet ger en tydlig bakgrund till de senaste månadernas oroligheter. Dessutom blir det tydligt hur flera äldre drag i modern fransk politisk historia gör sig påminda i dagens konflikt. Ett sådant är vad Marx kallade ”bonapartism” och Gramsci ”caesarism”: politiker och partier som säger sig stå över de traditionella politiska skiljelinjerna och som söker samla hela eller nästan hela nationen under sina vingar. Från Napoleon själv till hans farsartade efterapare på 1800-talet, till extremhögern på 1930-talet, till de olika gaullistiska konstellationerna under efterkrigstiden, ända fram till vår egen tids Emmanuel Macron. Flera av dessa har också lyckats appropriera revolutionära stämningar och kanalisera dem i kontrarevolutionär riktning (tanken går inte osökt till Macrons självbiografi Révolution) Denna tendens till auktoritär toppstyrning har i sin tur ofta mötts av revolter underifrån.

Gérard Noiriel har i intervjuer jämfört de gula västarna med det sena 1700-talets sans-culotter. Skillnaderna är dock att 2019 års upprorsmakare utgörs av betydligt fler kvinnor än sans-culotterna, eftersom den franska arbetarklassen sedan 1970-talet har blivit mycket mer feminiserad än i andra länder (i och med att en så stor del av den jobbar inom vård och omsorg) samt att de inte är begränsade till Paris innerstad som det byxlösa trasproletariatet var 1789. Kanske bör jämförelsen istället göras med 1800-talets industriella revolutionärer. Intressant nog har flest demonstrationer mot Macron ägt rum i precis de områden som skakades av sociala revolter under det oroliga 1800-talet. Enligt en artikel i Le Monde som beskriver polisens nationella kartläggning av de gula västarnas aktiviteter är de flesta av dessa koncentrerade till ett band regioner som löper genom södra Frankrike från den södra Atlantkusten till Provence. Det är, enligt Noiriel, exakt samma områden där startskotten för flera av 1800-talets revolutioner ägde rum.