Hon var en av sin tids främsta intellektuella och umgicks med romantikens litterära giganter. Hon var en pedagogisk pionjär som skrev och översatte sånger till folkskola och söndagsskola, bland andra ”Blinka, lilla stjärna”, som har sjungits av generationer av barn. Ändå är hon så gott som okänd.

Den 22 juli i år var det 200 år sedan psalmdiktaren och översättaren Catharina Elisabeth Ehrenborg föddes. Hon var mer känd under namnet Betty Ehrenborg-Posse. Dubbelnamnet bar hon aldrig själv, men eftersom hon var verksam både som ogift landshövdingsdotter och gift friherrinna skapade eftervärlden det som samlingsetikett för hennes författarskap.

Under sin uppväxt på herrgården Råbäck i Västergötland blev Betty intellektuellt uppmuntrad och fick lära sig engelska, tyska och franska. Som tonåring författade hon romantiska dikter som publicerades under namnet Små fåglar från Kinnekulle (1841).

När brodern rickard skulle studera i Uppsala tog hon och modern sitt pick och pack och följde med – ända in i föreläsningssalarna. Med liv och lust tog Betty Ehrenborg del av undervisning i filosofi, teologi och litteratur. Snart var hon en av centralgestalterna i Uppsalas sällskapsliv. Atterbom, Geijer, Fredrika Bremer, Thekla Knös, Malla Silfverstolpe, Gunnar Wennerberg samt prinsarna Carl (sedermera Carl XV) och Gustaf (sångarprinsen) ingick i hennes vänkrets. Att hennes beundran var särskilt stor för Erik Gustaf Geijer framgår av hennes dagbok: ”Aldrig har jag sett en sådan människa. Näst Gud och kungen vet jag ingen, som inger en så innerlig vördnad, en sådan tillit.”

Ehrenborgs levnadstecknare Nils Lövgren berättar om vännernas sammankomster, under vilka man varvade högläsning och samtal med charadlekar och uppsluppna upptåg. Idéhistorikern Elisabeth Mansén återger i sin avhandling Konsten att förgylla vardagen ett särskilt tillfälle: Atterboms födelsedag. I sin uppvaktning av den store skalden sökte sällskapet återskapa Lycksalighetens ö med hjälp av blommor och kulisser. Damerna spelade musiska nymfer och läste verser i romantisk anda, vilka Betty Ehrenborg hade diktat. Inledningen reciterade hon själv, utklädd till skaldekonstens Laura: ”Systrar, i dag denna älskling oss föddes, / hvilken vårt tungomål lärde förstå. / Skingrade bort från vår ö, som föröddes, / o, i hans famn hur vi värmdes och stöddes, / o, från hans läppar hur sjöngo vi då! / Tungt öfver jorden orkanerna ila, / kyla vår barm och förstumma vår röst, / men våra tankar de finna sin hvila / trygga ännu vid vår sångares bröst.”

Vid samma tid publicerade hon sin första och enda roman, den livsbejakande En students äfventyr under år 1845 i bref till en vän i Nord-Amerika, i vilken studenten Arthur berättar om sitt punschdoftande liv i studentstaden. Läsaren får sig till livs en rejäl dos av nöjen, flickor, filosofi och flärd. Det är vittert och underhållande, men fjärran från den litteratur hon senare skulle komma att ägna sig åt.

För strax efter det att romanen hade kommit ut drabbades Ehrenborg av väckelsens framfart. I Stockholm blev hon bekant med tongivande personer inom rörelsen. Störst intryck tycks prästen Peter Fjellstedt ha gjort. Om hans predikan i Sankt Jakobs kyrka skriver hon i sin dagbok: ”En så lefvande predikan hade jag aldrig hört, och det var, som om djupets källor hade öppnat sig i mitt hjärta, hvilket lättades i en hälsosam tåreflod.” Samma år anställdes hon som guvernant på Hällefors bruk i Västmanland av greveparet Lewenhaupt, som var engagerade i väckelserörelsen. Hon fångades av det personliga tilltalet i väckelsen, det diakonala initiativet och det folkbildande inslaget.

För betty ehrenborg var väckelsen en helt och hållet inomkyrklig rörelse. Den kyrkosplittring som följde beklagade hon. Under sin tid som lärarinnestudent i London 1852–53 hade hon sett nog av den. Till sin syster skrev hon om utvecklingen i den anglikanska kyrkan: ”jag kan ej beskrifva hvad det förekommer mig olyckligt, att de vilja förstöra den enhet, som ännu finnes i vår kyrka, till rof för allehanda villoandar”. Vidare menade hon att dessa kyrkosplittrare var viktigpettrar utan självdistans som betraktade ”det kristna samhället som en hednavärld, i hvilken de och deras medbröder hafva en missionsgärning”. Efter sin dom gör hon ett självrannsakande tillägg: ”Måtte dock kärlekens ande genomtränga mig, så att jag bättre kan förstå deras intressen. Nu är jag genast färdig att anse dem för helgerånare, när de anfalla och vilja bortröfva våra dyrbara privilegier, sakramenterna.”

Men vistelsen i England gav framförallt inspiration. Hemkommen till fosterlandet och Stockholm startade hon en söndagsskoleverksamhet, som en av de första i landet. Med sig från England tog hon en sångskatt som hon översatte till svenska och gav ut i häften med titeln Andeliga sånger för barn och ungdom. Likaså skrev och översatte hon profana sånger för skolan, som gavs ut under namnet Skolsånger. Häftena kom ut i flera omgångar och fick en väldig spridning, varför förläggaren uppmanade fröken Ehrenborg att ständigt förse honom med nytt material. I skrifternas för- och efterord betonas bristen på lämpliga sånger för ändamålet. Sångerna fyllde uppenbarligen ett behov. Vid den här tiden var söndagsskolan en ny företeelse och folkskolan hade bara varit obligatorisk i ungefär tio år. Pedagogiska hjälpmedel behövdes. Betty Ehrenborg förstod att sånger, gärna med rörelser till, var utmärkta redskap för lärande.

De pedagogiska sångerna lär ut elementa i skilda ämnen såsom anatomi, geografi och interpunktion. En av dem börjar: ”Just på timmar tjugufyra / runda jorden svänger kring. / Kring vår sol, den sköna, dyra, / på ett år hon gör sin ring. / Lilla månens lopp, det trånga, / kring vår jord en månad tar; / men planeterna, de många, / ila rundt kring solen klar.” Till tonerna av Beethovens Ode an die Freude kunde eleverna sjunga denna informativa text. En annan av sångens strofer behandlar väderstrecken, ytterligare en veckodagarna, men den mest sjungna strofen har blivit den här: ”Januari börjar året, / februari kommer näst; / mars, april ha knopp i håret, / maj och juni blomma mest. / juli, augusti och september / sköna, ljufliga framgå; / men oktober och november / och december äro grå.”

De andliga sångerna bär inte sällan en sedelärande prägel. Omvändelse, efterföljelse, renlevnad, förtröstan, gudfruktighet och pilgrimsfärd är teman för dem. ”Om någon till ondt mig locka will, /Då swarar jag nej, nej, nej! / Mitt öga, mitt öra, mitt hjerta sluts till, / Mina händer de öppna sig ej! / Ty jag går till det heliga landets ro, / Der ej ondt får bo.” Den ideale kristne är den som trots fattigdom, sjukdom eller motgångar förtröstar på sin frälsare, vad som än händer. En av hennes sånger handlar om en kvinna som bor ”i en usel koja”. Den enda kost hon har är ett mögligt bröd. Trots detta är hon tacksam och förnöjd, för hon har Jesus som gäst.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Väckelsens sociala uppdrag är märkbart hos Betty Ehrenborg-Posse. I den översatta sången ”Gossen i fattigskolan” möter vi Oliver Twist-liknande barn, som föräldralösa och tjuvaktiga stryker runt på Londons gator: ”Jag sade, då jag såg de barnen wilda: / ’Jag kan ej älska dem!’ men då steg fram / för mina tankars syn den Herden milda, / som ömmar för sitt allraminsta lamm”. En av gossarna tas från fattigdom och hemlöshet och sätts i skola. Där får han lära sig att skilja mellan mitt och ditt, men det går inte lång tid innan Djävulens makt över honom gör sig påmind: ”Snart i hans bröst den gamla luften jäste, / i lärarns ficka tyst hans hand smög ner; / men blicken lyfte han – och se, han läste / på väggen dessa ord: ’Du, Gud mig ser’.”

Även om just dessa sånger ter sig otidsenliga för oss, är det flera som dröjt sig kvar. I vår nuvarande psalmbok är Betty Ehrenborg-Posse representerad med psalmer såsom ”Här en källa rinner”, ”Klippa, du som brast för mig” och kanske hennes mest sjungna: ”Morgon mellan fjällen”.

På 200-årsdagen av hennes födelse sjöng jag just den psalmen, passande nog omgiven av dalafjällen, där jag råkade befinna mig. En bild på fjällen åtföljd av sångens första rader fick utgöra ett Facebookinlägg. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Flera av mina vänner och bekanta mindes nostalgiskt sången från sina morgonsamlingar i skolan. Inga kritiska röster mot tramporglar eller morgonbönernas obligatorium hördes. Här rörde det sig om en älskad psalm. För med sin utåtriktade, pedagogiska och kristna verksamhet nådde friherrinnan Posse ut till de breda lagren. Hon kallade det mission, men det var i sanning även en stor kulturgärning.