För vem valde frivilligt att leva som skådespelare, eller lekare, under exempelvis medeltiden, med tanke på de förutsättningar som rådde då? Skådespelartrupperna levde ett kringflackande liv och underhöll på marknader. Hur de överlevde är en gåta, då de var illa sedda och i det närmaste rättslösa.

Läsning av äldre Västgötalagen, ca 1220, ger en fingervisning:

Blir lekare slagen, det skall alltid vara ogillt. Blir lekare sårad, en som går med giga eller far med fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra henne upp på allmänningen. Sedan skall man raka allt hår av svansen och sedan smörja den. Sedan skall man giva honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen, och en man skall slå till med en skarp piska. Kan han hålla henne, då skall han hava det goda djuret och njuta det, som hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne, have och tåle vad han fick, skam och skada. Han bedje aldrig om mera rätt än en hudstruken trälkvinna.

En kvalificerad gissning är att med detta tillvägagångssätt det sällan hände att en lekare fick rätt inför lagen.

Men yrket överlevde. Med de fasta scenernas, och framförallt aristokratins allt större intresse för teatern, ökade yrkets status. Idag leder tankarna snarare till glamourösa galapremiärer än en stackars sate som försöker hålla fast en sprattlande kviga i svansen.

Sanningen finns möjligen någonstans mittemellan. Få skådespelare uppnår den ställning där de kan välja och vraka bland rollerna och ständigt få stående ovationer på Dramatens stora scen. Det stora flertalet personifierar snarare bilden av den kämpande konstnären som satsar allt på sin konst och lever från produktion till produktion utan långsiktig ekonomisk trygghet.

Men till och med i dessa fall ser man vilken skillnad det är på hur vi ser på skådespelare. För vare sig en skådespelare har en fast tjänst på Stockholms stadsteater eller turnerar med en fri grupp så är det det allmänna som betalar. Med skattsedeln betalar medborgarna för varje skådespelares utbildning vid en av Sveriges fyra teaterhögskolor, på samma sätt som de bidrar till det kulturstöd som uppbärs av både större institutioner och så kallade fria grupper.

Så även den kämpande skådespelaren bärs av samhället från vaggan till graven. Därmed är han något mer privilegierad än en hudstruken trälkvinna.