Paradoxalt nog (sett med svenska ögon) var det mina kommunistiska bulgariska morföräldrar som gjorde mig till nationalist, eller fosterlandsvän. Det var kärlek till det egna som genomsyrade vardagen, inte antipati mot någon annan.

Jag fick mig den bulgariska historien muntligt traderad av äldre släktingar, radion spelade alltid bulgarisk folkmusik, diskona gör det än idag, och kulturen levdes dagligen, man pratade inte om den som ett fenomen eller granskade den utifrån något perspektiv – den bara fanns där. Jag är medveten om att en del av självhyllandet odlades av kommunistpartiet som ett försvar mot väst. Det anordnades bussresor landet runt och stora påkostade spektakel vid alla högtidsdagar. Men när något inte fungerade var det inte staten man vände sig till utan grannarna – därmed odlades en lokal gemenskap där a...