Noga besett var det nämligen inte förrän med Herbert Tingstens entré på Dagens Nyheter som tidningen fick en kultursida i ordets nuvarande betydelse.

Medan Svenska Dagbladets kultursida har en i det närmaste obruten historia, som går tillbaka till 1897, då man samlade en rad intellektuella med Oscar Levertin, Verner von Heidenstam och Ellen Key i spetsen för att göra ett – med Heidenstams berömda ord – ”intelligensblad”, så gjordes i DN under lång tid endast sporadiska försök att låta kulturbevakningen bestå av den sorts artiklar som vi fram till idag har förknippat med en kultursida: litteratur-, bild- och scenkonstbevakning där resonemangen skruvas upp till en mer analytiskt intellektuell nivå samt debatterande material som höjer sig över de parti- och sakpolitiska frågorna till ett mer principiellt, ideologiskt plan.

Visst gjordes tappra insatser att introducera mer akademiskt material under John Landquists tid som kulturredaktör på 1910-talet; och visst gjordes ett helhjärtat försök av Torsten Fogelqvist under andra halvan av 1920-talet, då en rad profilerade medarbetare som Olle Holmberg, Tor Hedberg och Bo Bergman ökade kulturredaktionens svängrum.

Men till syvende och sist förblev föreställningen om DN som en tidning för de breda samhällslagren förhärskande hos de tidningsledningar som avlöste varandra från tidningens grundare och första chefredaktör Rudolf Walls tid och fram till Tingsten. Den senare tog alltså över rodret som chefredaktör omedelbart efter andra världskriget, och implementerade då på tidningens kultur- och ledarsidor det akademiska tonläge som han hade vant sig vid under sin tid som professor vid Stockholms högskola.

Olof Lagercrantz kunde vid sitt tillträde som kulturchef 1951 ta över det dukade bordet, låt vara att han i slutet av 1960-talet sögs in i det förhärskande kulturradikala klimatet och ersatte matsalssilvret med rödvinsfyllda plastmuggar och trerättersmiddagarna med testuggande.

Lundqvist redovisar sakligt Lagercrantz olycksaliga artiklar om sin Kinaresa 1970, efter vilken han lär ha återkommit till tidningen iklädd Maouniform, men slätar ändå över både den tilltagande vänsterradikaliseringen under Lagercrantz tid och den roll som DN sedan dess har spelat för att skapa ett hegemoniskt kulturklimat där åsikter till höger om socialdemokratin har dömts ut som högerextrema.

Lundqvist återkommer gärna till begrepp som öppenhet och saklighet för att karakterisera DN:s kultursida under 1970- och 80-talen. Man hade här gärna sett ett mer kritiskt perspektiv anläggas, inte minst när det gäller beskrivningar av hur olika centrala debatter under epoken orkestrerades. Vi är många skribenter som har fått erfara hur repliker och tillrättalägganden av osakliga och direkt felaktiga påståenden i DN har refuserats eller strukits ner till menlösa notiser.

Detta hindrar inte att man kan ha stort utbyte av Lundqvists presshistoriska genomgång, även om den gärna kunde ha satt in Dagens Nyheter i större sammanhang, både nationellt och internationellt. Till bokens förtjänster hör att den ger ett intressant perspektiv på det senaste decenniets utveckling av den svenska kulturbevakningen, där journalistiska reportage om populärkultur samt grepp från nöjesjournalistiken (listor, tips och så vidare) i allt högre grad har kommit att tränga ut den sorts kulturjournalistik som i Sverige introducerades med SvD:s omgörning i slutet av 1890-talet.

I Åke Lundqvists framställning tycks cirkeln för Dagens Nyheters del ha slutits i och med de förändringar som introducerades under Maria Schottenius tid som kulturchef.