Alain Finkielkraut är en av de mest framträdande franska intellektuella. Eller som den franske historikern Pierre Nora sade i det traditionella introduktionstalet när han valdes in i Académie Française: ”Det är endast dig vi har sett, endast dig vi har hört och endast dig vi har läst.”

Kändisskapet är säkert välförtjänt, i varje fall grundat på hårt arbete: åtskilliga böcker, inflytelserika radioprogram, ett oräkneligt antal intervjuer och debatter.

Jag träffar Alain Finkielkraut, efter hans eget förslag, på Café Le Select på Boulevard du Montparnasse, ett café på vänstra stranden i Paris med anor tillbaka till 1920-talet då det hade sin mest ryktbara period som samlingspunkt för intellektuella amerikaner. Vi inleder samtalet med det ämne som upptar Finkielkraut mest just nu: hoten mot de franska judarna och den franska civilisationen.

Jag är väldigt oroad för Frankrikes judar och för Frankrikes framtid. Den antisemitism som vi nu ser i Frankrike är den värsta jag sett under min livstid. Och jag är övertygad om att det kommer att bli värre.

Antisemitismen har fått åtskilliga av de omkring 500 000 franska judarna att emigrera till andra delar av Frankrike, där de känner sig mer säkra, eller i stort antal till Israel.

Fientligheten de får känna på, i synnerhet i vissa av Paris förorter, gör att många judar flyttar från platser där de har bott en lång tid, kanske hela sitt liv, för att inte bli trakasserade eller i värsta fall hotade till livet. Denna interna migration och migrationen till Israel skulle för – säg 20 år sedan – vara helt otänkbar. Men nu sker det framför våra ögon. Och det som är riktigt hemskt är att det kommer att fortsätta.

Förra våren mördades en judisk kvinna, en överlevare från Förintelsen, i sin lägenhet i Paris just för att hon var judinna. Finkielkraut var en av 300 framträdande judiska och icke-judiska personer som med anledning av mordet författade ett manifest som fördömde vad de kallade ”den nya antisemitismen som kännetecknas av islamisk radikalisering”. Den publicerades i dagstidningen Libération och många av formuleringarna var ett eko av vad Finkielkraut tidigare skrivit: ”antisemitismen är inte endast en fransk affär, den är allas problem. Frankrike har blivit en scen för en mordisk antisemitism.”

Alain Finkielkraut är född i Frankrike av överlevande från Förintelsen från Polen. Han har tillbringat hela sitt liv i Paris förutom ett par år på 1970-talet då han undervisade på Berkeley i USA. Idag lever han med sin fru sedan 33 år tillbaka, advokaten Sylvie Topaloff på en lugn gata på vänstra stranden nära Luxembourgträdgården.

Finkielkraut, före detta professor i filosofi vid den franska elitskolan École Polytechnique, har de senaste fyrtio åren skrivit omkring 30 böcker i en mängd ämnen och på olika teman: den västerländska civilisationens framtid, den sexuella revolutionen, utbildning, mångkulturalism, rasism, personlig identitet och utveckling och kriget i förra Jugoslavien.

Mångkulturalismen möjliggör inte endast en ökad antisemitism, den bidrar också till ett Frankrike i upplösning, fortsätter Finkielkraut:

Vi ser sjunkande kunskaper i franska skolor, hur kvinnor förtrycks i namn av islam och en sorts fransk alienation inför sina egna värden. Tidigare var vi lyckosamma med att integrera invandrare i det franska samhället. Vi var till och med stolta över det. Men nu har vi allvarligt misslyckats. Frankrike upplöses inför våra ögon. Den franska modellen för integration har upphört att fungera.

Flera har velat placera in Finkielkraut i en fransk tradition av nationalism på högerkanten och hemmahörande i Front National. Snarare kan han intellektuellt hänföras till en fransk tradition av en nationell vänster med engagemang i fackliga rättigheter och rättvisefrågor. Men när det gäller mångkulturalism och antisemitism är det hans bestämda uppfattning att vänstern, inte han själv, har övergivit sina grundläggande värderingar.

Idag känner jag mig varken hemma i vänstern eller högern. När andra talar om hotet från islamismen eller om migrationen på ungefär samma sätt som jag, då blir vi kategoriserade som arvtagare till Barrés och Maurras – två inflytelserika franska högerorienterade författare från mellankrigsperioden – det finns en ovilja och oförmåga att intellektuellt reflektera över och hysa uppfattningar om vår egen tid på dess egna villkor.

Den franska nationalpopulismen är inget för Finkielkraut:

Min uppfattning är tydlig. Marine le Pen är olämplig att styra. Jag respekterar Macron, men anser att han måste bestämma sig för vilken väg han vill gå vidare. Problemet är att de republikanska partierna – och hit räknar jag inte Front National – måste tala om de problem som migrationen för med sig och hur vi ska klara av integrationen av migranterna. Till nyligen är det endast Front National som har gjort det.

På frågan om vad den franska staten kan göra ställd inför problemen med migration, antisemitism och integration svarar han:

Vi måste fastställa väldigt tydliga regler. Först måste det sekulära samhället upprätthållas. Den andra avgörande regeln är att vi inte kompromissar om kvinnors status. Ofta sägs det i debatten att problemen inom islam beror på att Västerlandet har förtryckt muslimer under lång tid. Absolut inte, säger jag. Problemet är islams eget förtryck av kvinnor. Vi måste hjälpa muslimer att lösa detta problem. Vi kan inte kompromissa om kvinnors status.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Finkielkraut anser att Frankrike står mitt uppe i en identitetskris. Den förvärras av mångkulturalismen men också av postmoderna förhållningssätt som att allt är kultur och ”anything goes”. Istället för att läsa böcker, menar han, är unga personer på nätet och söker omedelbar bekräftelse. Det litterära arvet blir lidande:

En bok öppnar en hel värld av erfarenheter och insikter, inte endast en känsla av bekräftelse. Internetgenerationen lever i ett ständigt nuflöde utan tid och utrymme för eftertanke. Tidigare generationers kunskap nedvärderas och skolan anpassar sig. Metoder och läromedel ska vara enkla att ta till sig och lekfulla. Det är en farlig väg, i synnerhet när den kombineras med de problem som migrationen ställer oss inför med en andra generationens invandrare som inte har respekt för den franska civilisationens grunder.

Det är här som hans oro över migration och kunskapsförfall knyts ihop med antisemitismen. När Finkielkraut skrev boken Le Juifimaginaire(Den imaginära juden) 1980 var hans tanke att han inte skulle skriva fler böcker om judar och judendomen. Men händelseutvecklingen fick honom att ändra sig och nu handlar nästan en tredjedel av alla hans böcker om judiskt relaterade problem.

Vi har sett en återkomst och tillväxt av antisemitismen i Frankrike. Men det är inte den gamla, högernationalistrelaterade, antisemitismen som dominerar längre. Det är istället den muslimska. Självklart vore det idiotiskt och helt felaktigt att påstå att alla immigranter från muslimska länder är antisemiter. Men de flesta antisemiter i Frankrike är från Mellanöstern och från nordafrikanska länder: Algeriet, Tunisien och nordvästra Afrika. Deras härkomst är också skälet till varför antisemitismen inte heller bekämpas tillräckligt hårt i Frankrike. Stora delar av vänstern och det så kallade kulturella vänsteretablissemanget klarar inte av en analys som säger att immigranter samtidigt som de fattiga eller själva lever utsatta liv också är antisemiter och dessutom i en del fall direkta förövare.

Min oro är stor över att judarna har blivit övergivna. Vänstern har valt sida: den palestinska sidan mot israelerna, mot judarna och i Frankrike mot judarna för muslimerna. I många av vänsterns ögon är palestinierna, muslimerna – de stigmatiserade – de nya judarna. Det tycker jag är en av de svåraste sakerna att fördra och att leva med idag.