För den som intresserar sig lite lagom mycket för det gamla Egypten är förmodligen Tutankhamons grav det viktigaste och framförallt det mest kända fyndet. Vi ser alla för vårt inre öga guldmasken med den typiska randiga huvudbonaden (Nemes) och den mörka outgrundliga blicken. Drygt tio kg rent guld och ädelstenar. I graven fanns ytterligare fem tusen föremål och ännu mer guld. Det går inte riktigt att ta in det hela.

När jag googlar på Tutankhamon exposition visar det sig att olika delar av fyndet har varit på turné jorden runt i stort sett oavbrutet sedan 1960-talet. Jag finner också till min förvåning att jag kan se en stor utställning i Lyon just nu med hundratals föremål därifrån – fast inte riktigt. Det handlar om repliker, alltså kopior, men tillverkade i Egypten av kunniga hantverkare, försäkrar mig hemsidan.

Utställningar som de här är förstås pålitliga kassakor för den egyptiska staten. Men ännu viktigare är turismen. Och det är bland annat i ljuset av detta som man sedan många år kräver att få tillbaka en mängd föremål ifrån europeiska museer. De mest kända är bysten av Nefertiti i Berlin, reliefen av zodiaken från Denderah i Paris och förstås den fantastiska Rosette-stenen i London, den flerspråkiga sten som för 200 år sedan tillät fransmannen Champollion att slutgiltigt knäcka hieroglyfernas gåta.

De antika egyptiska skatterna är spridda över världen och har i och med kolonialismen också blivit en del av den europeiska historien. Ett talande exempel är när man i Paris år 1836 placerar den från Luxor hämtade obelisken i mitten av Place de la Concorde, där tidigare giljotinen stått ett bra tag. En symbol för nya och mer positiva tider så att säga.

Det rimliga är förstås att lämna tillbaka åtminstone de viktigaste artefakterna och ställa kopior i de europeiska museerna och inte tvärtom, som det är nu. Samtidigt finns enorm kunskap samlad kring dessa samlingar, och i Europa och USA finns förstås också stora forskningsresurser. Man kan förstå att Kairo mer tjatar godmodigt än hotar. För vad finns det att hota med?

Egyptomania kallades det enorma europeiska intresset för det gamla Egypten som Napoleons misslyckade fälttåg men lyckade forskningsexpedition fick till följd – och som håller i sig än idag. Länge var fransmännen ledande inom egyptologin men när britten Howard Carter 1922 upptäckte Tutankhamons grav fick de svår konkurrens.

Här finns silver, guld och ädla stenar i en mängd jag tror jag aldrig sett förut.

När nu den stora utställningen Ramses och faraonernas guld mellanlandar i Paris – som enda europeiska destination – så tolkar i alla fall fransmännen det som en liten prestigeseger. För också detta är en del av fransk geopolitik i dess mjuka form, den som handlar om att vara Europas främsta kulturnation.

På utställningen – som pågår fram till den 6 september i år – får vi ta del av berättelsen om Ramses II, faraonernas farao, och de enorma mängder guld och skatter som hänger ihop med honom. Men det visar sig snart att det enda som finns kvar av farao Ramses grav är hans mumie och den enkla träsarkofag denna låg i. Sarkofagen (men inte mumien) är med på utställningen, snickrad i finaste libanesiska cederträ med en enkel utsmyckning i form av huvud, händer och spira och med en inskription som berättar mumiens äventyr. Graven, som säkert var enormt påkostad på sin tid, plundrades redan under antiken så till den milda grad att prästerskapet beslutade stuva undan mumien i den gömma där många andra kungliga mumier placerades, långt bortanför Konungarnas dal och andra mer prestigefulla ställen.

Resten av de skatter som visas på den här utställningen är föremål som skulle kunna ha varit med i Ramses grav. Föremål från ungefär samma epok, från andra kungliga gravar. Här finns silver, guld och ädla stenar i en mängd jag tror jag aldrig har sett förut, liksom en mansstor sarkofag i massivt silver, två begravningsmasker i guld. Här finns guldsmycken av alla de slag och massvis med halvädelsten. En liten rolig dolk i guld och brons och än mer vapen. Allt ser sådär märkligt nytt och oanvänt ut som guld förstås gärna gör – det oxiderar ju inte. Men nästan allt ser nytt och oanvänt ut.

Det är först när jag ser en amfora och en kanna i vit kalkspat och det fattas en bit i kannan som jag på något vis grips av den där svindeln som är de drygt 3 000 år som skiljer mig från dem som tillverkade dessa föremål. Jag slås av deras skicklighet, deras civilisations rikedom och långvarighet. Och inte minst av skönheten i den egyptiska konsten.

Ramses II föddes 1303 och dog 1213 f Kr. Han blev alltså 90 år gammal och regerade i 34 år. Han hade ett tiotal officiella hustrur och över hundra barn. Han övertog ett stort territorium där både övre och nedre Egypten ingick liksom en rejäl remsa upp längs Medelhavets östra kust ungefär upp till dagens Turkiet, då hettiternas rike.Mot dessa krigade Ramses och vann väl egentligen inte. Men i de fresker och reliefer han lät pryda det nya kolossala templet Abu Simbel med berättade han motsatsen. Ramses II var under sin långa rege­ringstid en flitig byggherre av tempel, gravar och obelisker. Han övertog också andra faraoners ibland oavslutade byggnadsverk och lät signera dem med sin kartusch. På så sätt kan man säga att själva utställningen är kongenial med det gamla Egyptens syn på upphovsrätt: det var visserligen inte jag som byggde templet, men det kunde ha varit det.

Det finns också enorma mängder statyer föreställande Ramses II, varav ett par mind­re ställs ut här. Den där typiske stående faraon­ med det ena benet lite framför det andra, höftskynke, bar överkropp och frikostigt med smycken, krona eller Nemes på huvudet och ett långt falskt skägg under ett outgrundligt litet leende – det är Ramses II.

Allt detta tar utställningen upp också i datoranimationer där man kan besöka bland annat Abu Simbel och favorithustruns grav. Fast den knäppaste animationen är nog den där brittiska forskare utgått ifrån mumiens huvud och fått fram ett levande och yngre porträtt som tittar evigt blinkande på oss ifrån en skärm. Han ser ut som Picasso och kan även ses på Youtube.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är en sevärd utställning. Trots högt biljettpris och alldeles för mycket folk som sakta rör sig genom den mörka labyrint som utställningshallen har byggts om till. De 180 föremålen – alla direkt ifrån Kairo – ser man liksom genom en skog av svarta armar som håller i sina mobiltelefoner. Det är också lätt absurt att gå där, känslan av att vara med om ett jippo är påtaglig. Det här är inte en utställning av konstföremål, det här är en del av upplevelseindustrin.

Det finns förstås flera nivåer av egyptomanin. Det här är den folkliga, den som består av stora gester och de mest spännande historierna, den som knyter an till det synnerligen besvärliga resandet av obelisken på Place de la Concorde inför nyfikna åskådarmassor.

Ett annat exempel på det är när Ramses mumie på 1970-talet hade angripits av mögel och riskerade att lösas upp. Dåvarande president Giscard d’Estaing lyckades övertyga sin egyptiska kollega Anwar Sadat om att franska vetenskapsmän kunde bota den sjuke. Mumien togs emot 1976 som om det vore ett statsbesök. Den flögs direkt till Paris, möttes av republikanska gardet i givakt, röd matta och ett stort antal ministrar och kulturpersonligheter. Under en period behandlades den och blev frisk, och flögs sedan hem igen. Alla var nöjda och ytterligare en historia kunde läggas till i den mjuka tävlingen om soft power kring detta märkliga arv som är det gamla Egypten.

Ett arv som alla vill vara del av.