Det är inte nödvändigtvis en i alla delar trivsam personlighet som skildras i Le sursaut. Histoire intime de la V:e Republique (i fri översättning ungefär ”Språnget. En personlig historia över femte republiken”), av journalisten och författaren Franz-Olivier Giesbert, ibland omstridd, tidigare bland annat mångårig politisk kommentator i dagstidningen Le Figaro och chefredaktör för tidskriften Le Point samt författare till ett flertal presidentbiografier.

Trivsamhet är dock inte den måttstock med vilken Giesbert mäter de Gaulle. Måttstocken är insatserna för Frankrike i samband med ett par avgörande skeden under efterkrigstiden, närmare bestämt det som författaren kallar de tre miraklen: inrättandet av femte republikens institutioner, lösgörandet av de koloniala banden med Algeriet, vilka tillsammans gjorde den politiska och ekonomiska stabiliseringen av Frankrike efter 1958 möjlig. Det nationella självförtroende som var svårt sargat efter de första och andra världskrigens katastrofer kunde åter byggas upp.

Le sursaut är ingen regelrätt biografi, utan den första delen i en planerad trilogi om femte republiken. Boken täcker perioden 1958–1969. de Gaulle dominerar naturligtvis berättelsen. Giesbert tar sig därmed an en av de mest utförligt behandlade personligheterna i den franska politiska och historiska litteraturen, och räds uppenbarligen inte detta. Han använder tidigare biografier, memoarer och anteckningar av politiker och journalister som Jean Lacouture, Jac­ques Foccart, Michel Debré, Alain de Boissieu, Alain Peyrefitte, Georges Pompidou och Éric Roussel, för att nämna bara några, men sätter sin egen prägel på skildringen.

Bokens undertitel, ”Histoire intime”,­ förklarar författaren med att historia även bör skrivas utifrån dem som har upplevt den. I Giesberts fall utgörs fonden av ungdomsåren i Normandie i en vänsterorienterad och antigaullistisk familj, under den period då de Gaulle­ återinträdde i politiken och därefter under nästan tio år styrde Frankrike. De politiska skeendena är alltså i boken sammanvävda med uppväxten och de ständiga politiska diskussionerna vid middagsbordet. Som ung följde författaren på kvällarna med sin mamma för att klistra upp valaffischer till stöd för den lokala socialistkandidaten.

”Giesbert saknar uppenbarligen femte republikens grundare. Men han gör också en särskild poäng av att utförligt tala om huvudpersonens tillkortakommanden.”

Giesbert saknar uppenbarligen femte republikens grundare. Men han gör också en särskild poäng av att utförligt tala om huvudpersonens tillkortakommanden och mindre tilltalande karaktärsdrag: envis på gränsen till halsstarrig, notoriskt otacksam och illojal, manipulativ, utan vidare beredd att ljuga, möjligen rentav inblandad i politiska mord (det sistnämnda syftar på François Darlan, den amiral i franska flottan som under kriget anslöt till Petain).

Å andra sidan: generalen (”mon Général”, så tilltalades han gärna, även som president) beskrivs som den kanske minst kejserlige av femte republikens presidenter: han var ointresserad av pengar, njöt inte av makten utan led tvärtom tidvis av den och var i varje ögonblick beredd att sätta den på spel. Han var beslutsfähig utan sidoblickar på nästa val, och ville helst bli motsagd av kretsen närmast sig (fast inte av utomstående), och var beredd att ompröva sin hållning. Även om han blev som argast då han under sådana diskussioner insåg att han hade fel och borde ändra sig. Jean Lacotoure, en av levnadstecknarna, menade att de Gaulles karaktär mildrades med tiden, och att han 1958 nästan tycktes ha anslutit sig människosläktet.

Men framförallt: de Gaulles hybris gällde inte honom själv, säger Giesbert, utan Frankrike. de Gaulle ska inte bedömas som en individ, utan som någon som personifierade den franska nationen och bar dess öde på sina axlar eftersom ingen annan ville eller kunde göra det. Ändamålet helgade medlen, således. Författaren instämmer, men vill, säger han, ge en mer rättvis bild av generalens komplexa personlighet än vad som finns i gängse hagiografier.

Giesbert beskriver de Gaulles återkomst till makten 1958 som ett mästerligt politiskt aktstycke, utan ett enda felsteg. Frankrike höll på att slitas sönder inifrån av frågan om Algeriets framtid. Fjärde republiken hade sedan 1946 styrts av 24 regeringar. Det gick inte att inom ramen för institutionerna lösa ut Algerietproblematiken.

de Gaulle är i detta läge både pyroman och brandman, säger Giesbert. Det går visserligen inte att hitta hans fingeravtryck på den militärkupp som förbereddes av arméledningen i Algeriet. Han ville ta makten legitimt. Men det var likväl uppenbart att han i detalj visste vad som pågick, och stod i indirekt kontakt med kuppmakarna. Dessa var hans väg till makten, samtidigt som han förde dem fullständigt bakom ljuset ifråga om sina avsikter, och hårt pressade president Coty och nationalförsamlingen när det gällde villkoren för övergången. Mig eller kaos, var budskapet, och så var det kanske också.

Fjärde republiken liknade föregångaren, tredje republiken, såtillvida att tyngdpunkten låg i parlamentet. Konstruktionen avspeglade den historiskt betingade känslighet som fanns på många håll inför maktkoncentration, med inte bara monarkin utan också bonapartismen och revolutionens excesser som avskräckande exempel.

de Gaulle, däremot, ansåg att svaga styren bar skulden till Frankrikes nedgång. Han avgick 1946 när han inte fick som han ville, vilket han däremot fick 1958, med inrättandet av femte republikens starka exekutiv i form av presidenten och en denne i praktiken underställd regering, och särskilda befogenheter i krislägen. Mirakel ett, alltså, som dock inte var okontroversiellt. Inte bara Giesberts föräldrar utan också stora delar av vänstern varnade för en förestående militärdiktatur. Så blev det förstås inte.

Genom införandet av direktval till presidentposten 1962 stärkte de Gaulle ytterligare presidentens möjlighet att kringgå parlamentet. Han ville ha en direkt relation till det franska folket. Samma syfte hade den frekventa användningen av folkomröstningar. Något filter i form av politiska partier, fackföreningar, medier eller ekonomiska intressen ansåg han inte behövdes.

Mirakel två handlade, som sagt, om Algeriet. Det pågående kriget band 400 000 franska soldater, som visserligen hade ett militärt övertag mot de omkring 130 000 algerier som stred för oberoende, men till ett högt pris. Armén, delar av den franska befolkningen, främst men inte bara till höger, och en miljon fransmän i Algeriet – ”pieds noirs” – ville göra Algeriet till en integrerad del av Frankrike.

Det ville inte de Gaulle. De ekonomiska kostnaderna var för höga och han menade dessutom att det historiskt och religiöst helt enkelt var omöjligt för Frankrike att absorbera 10 miljoner musli­mer, som efterhand skulle bli mångdubbelt fler, och ändå förbli Frankrike. Giesbert förmedlar några av de Gaulles omdömen: att blanda Algeriet och Frankrike vore som att blanda ”olja och vinäger”, eller ”den som vill integrera Algeriet i Frankrike har en kolibris hjärnstorlek”. Var de Gaulle rasist? Absolut inte, är författarens svar.

En omdebatterad fråga i forskningen kring denna period är om de Gaulle­ från allra första början hade bestämt sig för att hans slutmål var algerisk självständighet, eller om detta var en slutsats som växte fram under intryck av händelseutvecklingen.

För Giesbert står det klart att de Gaulle­ redan från början var helt klar över slutmålet, men att han varken hade kunnat ta makten eller behålla den om han hade varit öppen med sina avsikter. Därav den räcka av tvetydigheter och rena osanningar som framfördes fram till juli 1962, då Evianavtalet satte definitiv slutpunkt för det franska kolonialväldet i Algeriet. Vid det laget hade de ­Gaulle merparten av det franska folket på sin sida, undantaget förstås fransmännen i Algeriet.

Författarens omdöme är att de ­Gaulle vann kriget, vilket var det väsentliga, men förlorade freden. Brådskan att frigöra Frankrike från den kvarnsten som Algeriet i hans ögon utgjorde ledde till stora eftergifter i förhandlingarna, inklusive att det till slut var till befrielsefronten FLN (”cosa nostra”) som Algeriet överlämnades, inte till mer moderata krafter.

Övergången blev våldsam. Evian­avtalet utlöste både kupp- och mordförsök mot presidenten från den franska extremhögern, nu i form av OAS (Organisation de l’armée secrète), liksom upprepade massakrer utförda av såväl revolterande algerietfransmän som av FLN. de Gaulle övergav i praktiken de frans­ka bosättarna, som han egentligen aldrig hade respekterat (”inte riktiga fransmän”), kanske för att de hade stött Pétain och Vichy, tror Giesbert. Även de algerier som tjänat den franska militären lämnades mer eller mindre brutalt åt sitt öde.

Men – han gjorde det, kapade banden, och mycket riktigt, med Algerietproblemet avklarat kunde de Gaulle rikta sitt fokus mot att få ekonomin, tyngd av hög inflation, budgetunderskott och reallönesänkningar, upp på stabilare mark och påskynda en återindustrialisering.

Han kunde också lägga mer kraft på den bredare utrikespolitiken. Den var knappast invändningsfri och hade förtjänat en mer utförlig behandling i boken. Strategin hade tre huvudlinjer, och var djupt präglad av traditionell europeisk maktbalanspolitik. För det första en fortsatt fransk-tysk försoning med de Gaulle–Adenauer som centralgestalter, byggd på ett delat Tyskland och en fransk politisk ledarroll. För de Gaulle räknades bara Frankrike och Tyskland i den europeiska integration som var på väg att ta form. De andra var ”des légumes” (dvs grönsaker, svåröversatt i sammanhanget, men man anar ju generalens syn). Naturligtvis fanns ingen plats för Storbritannien, som av de Gaulle betraktades som USA:s trojanska häst i Europa, och vars inträdesansökan i Europeiska gemenskapen avvisades inte bara en utan två gånger.

Denna fransk-tyska kärna, för det andra, förankrad i ett nationalstaternas Europa, under fransk ledning, och utan överstatlighet eller ”internationalism”, det sistnämnda djupt föraktat av de Gaulle.

Samt, för det tredje, utrikespolitisk autonomi i förhållande till de två supermakterna, om än med en stabil förankring i västlägret. När det gällde var de Gaulle lojal med USA (Berlin, Kubakrisen), men med åtskilliga friktioner där­emellan, särskilt med Kennedy och Johnson. I förhållningssättet ingick en strävan att bygga en särrelation med Sovjetunionen liksom med enskilda länder i Warszawapakten, och särskilda ansträngningar att karva ut en egen, återigen självständig, position i tredje världen, och så vidare.

Det franska kärnvapnet, som tillkom under de Gaulle, var den yttersta symbolen och garanten för den eftersträvade utrikespolitiska autonomin. USA motsatte sig kärnvapenstyrkor i Västeuropa frikopplade från de egna, eftersom man oroades för att dras in i ett kärnvapenkrig mot Sovjetunionen utlöst av en allierad stat. Det var just den möjligheten de Gaulle ville bevara. Efter den amerikans­ka övergången från doktrinen om massiv vedergällning till så kallat flexibelt svar såg han risken för en amerikansk-­sovjetisk uppgörelse med innebörd att i ett krig mellan supermakterna utkämpades i Europa, utan att beröra vare sig amerikansk eller sovjetisk mark. Det ville han kunna förhindra.

Det utrikespolitiska projektet får nog sägas ha misslyckats i samtliga tre huvuddelar. Försoningen med Tyskland fördjupades, vilket i sig förstås var en stor sak, men Adenauer och Tyskland ville inte byta USA mot Frankrike, och naturligtvis ville inte heller Storbritannien det. Den så kallade Fouchetplanen, som gick ut på att forma den europeiska integrationen som en lös konfederation, avvisades i Bryssel 1962. Även försöken att skapa ett direktorat inom Nato motades bort. de Gaulle underskattade dessutom styrkan i Moskvas vilja att utvidga sin intressesfär, och överskattade enskilda östeuropeiska Warszawapaktsländers handlingsutrymme.

de Gaulle var nog inte principiellt anti-amerikansk, men ett antal av hans förslag och åtgärder innebar en försvagad amerikansk länk till Europas säkerhet. Var hans egentliga syfte att få fransmännen att åter tro på sig själva, vilket anförs av, exempelvis Jean Lacouture, vilket krävde övertydlighet och ett högt tonläge? Kanske det. Men invändningen blir att i så fall var det inte bara cyniskt utan framförallt riskfyllt att driva förslag som, om de hade förverkligats, skulle ha försvagat den bredare västeuropeiska säkerheten, antagligen också Frankrikes egen. Frankrike saknade tyngd och medel för att kunna ta ansvar för den linje som drevs i dessa delar.

Åren 1968 och 1969 blev besvärliga. Majkrisen 1968 tog de Gaulle med överraskning. Den blottlade den spricka som hade vuxit fram till de yngre generationerna i takt med att landet moderniserades och blev mer välmående. På studentupproret följde ett arbetaruppror med strejker och andra aktioner anförda av kommunistpartiet. Premiärminister Pompidous beslut att åter öppna Sorbonne tolkades som svaghet, och ledde till eskalering. Det var de Gaulle, som förespråkade en auktoritär linje, och inte Pompidou, som föredrog förhandlingar och eftergifter, som till slut visade sig ha rätt, säger Giesbert.

Under tio dagar stod Frankrike stilla. De ansvariga upplevde halvt i chock hur staten verkade smälta undan. de Gaulles närmaste medarbetare hade intrycket att han var på väg att tappa greppet. Någon av dem ifrågasatte till och med hans mentala tillstånd. Ändå lyckades generalen genom en sista dramatisk gest i form av en hemlig resa i helikopter till Baden Baden och generalen Massu, befälhavaren för de franska styrkorna i Tyskland, att vända situationen.

Under ett dygn visste fransmännen inte var deras president befann sig. Vilken var resans innebörd? Flykt och förberedelse för exil i Tyskland? En kalkylerad åtgärd för att skaka om nationen och därmed bryta krisen? Eller inhämtande av arméns återförsäkring om stöd?

Giesberts svar, också i denna del grundad i ett pussel av berördas minnesanteckningar, är att samtliga dessa tre scenarier vid resans början var möjliga. Han förklarar händelseförloppet med att det var general Massu som till slut övertygade om det oansvariga, egentligen omöjliga, i att ge upp. Samme Massu, alltså, som 1958 i egenskap av befälhavare i Algeriet hade förberett Opération résurrection och därmed berett vägen för de Gaulles återkomst till makten. Giesbert är övertygad om att också eventualiteten av ett militärt ingripande vid ett kommunistiskt kuppförsök diskuterades mellan de två generalerna. Risken var reell.

Upplösningen är väl känd. de Gaulle återvände till Paris, höll ett tal till nationen i radio, på vilket följde en massdemonstration till stöd för presidenten och den institutionella ordningen. Krisen var över. Men de Gaulles tid vid makten hade nått vägs ände. Hans försök att återskapa sin legitimitet genom en folkomröstning om decentralisering slutade i att förslaget röstades ned, varpå han avgick, drog sig tillbaka, och dog halvtannat år senare några dagar före sin åttioårsdag, mitt uppe i ett intensivt arbete med det tredje och sista bandet av memoarerna.

de Gaulle finns inte mer, men flera av gaullismens föreställningar lever kvar, om än både de yttre förutsättningarna och dess partipolitiska form har förändrats. Begreppet är delvis svårfångat eftersom det gärna uttrycks i lufttunna abstraktioner, men kanske går dess kärna att beskriva som en tro på Frankrike som nation och på dess storhet, solitt grundad i historia, geografi och traditioner; på en stark stat; samt på utrikespolitisk självständighet och en självklar ledarroll. Det samlade resultatet var och är en exceptionalism som nog får sägas överträffa dess svenska motsvarighet. Det väcker för övrigt den mer allmängiltiga frågan om kostnaderna för en nationell narrativ och självbild som inte i alla delar har kontakt med verkligheten. Räkningen för sådant kan förr eller senare trilla in.

Generalen var omstridd vid sin avgång men är det knappast längre. de Gaulle­ – konservativ och katolik, antikommunist och anti-Vichy – förknippades med den politiska högern, men hans hållning innehöll element från både höger och vänster. Han var intresserad av realia, inte av ideologier, och betonade nationell enighet över dagspolitiken (men följde själv knappast alltid den principen). Någon har sagt att gaullismen för många av dess anhängare var religiös och helt enkelt bestod av att följa de Gaulle.

Först efter de Gaulles död upptäcker författaren honom. Le sursaut är inte bara är en historieskrivning, utan också ett inlägg i den aktuel­la franska debatten om nationens tillstånd, och indirekt en plaidoyer för en kursväxling i generalens anda så som Giesbert uppfattar denna. Hur har Frankrike kunnat falla så djupt, säger han, efter det att de Gaulle lyfte upp henne så högt? Sedan hans avgång har ingen politisk ledare intresserat sig för landets långsiktiga intressen. Utförslöpan inleddes 1980 och har därefter fortsatt. Och så vidare.

Nu är nedgångsretorik sedan länge något av en fransk specialitet, och statistiken om läget i landet är inte heller entydig. Utan att här gå djupare in på den diskussionen kan konstateras att Frankrike knappast är unikt bland de västliga kärnländerna ifråga om vilka utmaningarna för dessa är, givet de mycket starka krafter som är i rörelse i omvärlden: det vill säga upprätthållande av ekonomisk konkurrenskraft och välstånd, vilket förutsätter exponering mot den globala ekonomin, men med bibehållen social sammanhållning. Det låter enklare än vad det uppenbarligen är. Allt detta mot en bakgrund av en för västländerna extern risk- och hotbild av växande svårhanterlighet.

Nyckeln till att förstå de Gaulle, avslutar Giesbert, är att han utövade makt genom att alltid vara i rörelse. Han var omständigheternas man, beslutsfähig, beredd både att ompröva och att ta risker, men fast förankrad i några centrala principer vilka han konsekvent tillämpade utifrån vad situationen krävde. Det verkar ha varit ett fungerande upplägg för att styra ett land som under perioden ifråga befann sig i stark omvandling, och som enligt generalen själv hade 246 ostsorter, men där det verkliga antalet, enligt den ostexpertis som författaren åberopar, snarare handlar om flera tusen.