Fransk makt och vanmakt
Det finns inget problem som avsaknaden av lösning inte kan råda bot på.”
Så sammanfattade Dr. Henri Queuille politikens innersta väsen. Som långtida deputerad i det som betraktas som Frankrikes mitt var han intressant nog lärofader till både François Mitterrand och Jacques Chirac. Man kan anta att François Hollande också har tagit intryck av sentensen, eftersom han liksom sina två företrädare har sin lokala förankring i Corrèze.
Demokratins kris under franska förhållanden kräver en modifiering. Det är inte primärt demokratin som befinner sig i trångmål, utan staten. Eftersom Frankrikes offentliga liv definieras huvudsakligen av statens roll jämställs dess kris med ett hot mot demokratin. Men kanske kan dagens situation leda till en hälsosam omvärdering av statens roll visavi det civila samhället och marknaden. Om inte annat så kommer ökad öppenhet och globalisering att successivt minera den klassiska maktstrukturen som sedan länge paralyserar Frankrike.
Den femte republiken skräddarsyddes 1958 av de Gaulle: en för europeiska förhållanden omåttligt mäktig president avsåg att en gång för alla kväsa partiregimen som hade kännetecknat den fjärde republiken. Presidenten skulle, liksom en monark, stå ovanför politiskt käbbel och garantera konstitutionen och institutionerna. Och just därför att Femte republiken var en skapelse av en man, för samme man, blir det svårt för efterträdarna att leva upp till generalens ideal. (Som humoristen Michel Audiard sade: ”Man kan säga mycket om de Gaulle, men han dog inte rik.”)
Särskilt svårt är det för François Hollande som har ungefär lika mycket auktoritet, kompass och viljestyrka som en förskrämd kanin. Härom vittnar hans totala vanmakt när det gäller en så enkel angelägenhet som att disciplinera sina ministrar. Konsensus är inte samma sak som att acceptera kaos; kompromiss är inte synonymt med kosmos. Olika kommentatorer har anmärkt att Hollande fortfarande beter sig antingen som ordförande i socialistpartiet eller som en kommunalpolitiker. Och häri ligger fällan: fransk presidentmakt innebär prestige; och prestige förutsätter någon form av upphöjd distans.
Detta betyder inte att Hollande kommer närmare folket, snarare tvärtom. Franska väljare tenderar att utse ”starka” presidenter. Men framgångsrik politik kräver ledarskap och kompass. I viss mån är François Hollande en ”also-ran”: om inte D. Strauss-Kahn bokstavligt talat hade tagits på sängen i New York 2011 skulle den sittande presidenten förmodligen ha förblivit en relativt sekundär aktör. En opinionsundersökning i slutet av oktober satte Hollande på fjärde plats (efter Sarkozy, Chirac och Mitterrand) när det gäller ”politiskt mod”: endast 8 procent anser att presidenten är modig.
Om man skulle undersöka demokratins villkor i Frankrike skulle valdeltagandet och opinionsundersökningar ge motsatta resultat: det första minskar kontinuerligt, men åsikter konsumeras i rask takt av beslutsfattare för att ständigt försöka korrigera de beslut som varken de själva eller väljarna verkar begripa.
Vi bör minnas Raymond Arons sentens: det viktiga är inte att konstatera att demokrati innebär att majoriteten styr, utan vad majoriteten använder makten till. Fransmännen vet i ökande utsträckning numera vad som händer när politiker får för mycket makt och för lite insyn. Korruptionen har länge varit utbredd; nu är den också synlig tack vare att medierna under det senaste decenniet blivit betydligt mer aggressivt undersökande. Till och med Le Monde, som länge fungerade som socialistisk megafon, är nu öppet kritisk mot regeringen och publicerar debattartiklar av yngre liberaler, ett krypskytte som hade varit otänkbart för några år sedan. Bloggosfären kokar samtidigt med inlägg som fortfarande refuseras av etablerade medier.
Mediebevakning i realtid gjorde nyligen president Hollande till allmänt åtlöje. Efter att ha avslutat en tv-intervju om den uppmärksammade utvisningen av en romfamilj från Kosovo, blev presidenten omedelbart ofrivilligt placerad i en duplex, där den 16-åriga Leonarda Dibrini inför den samlade pressen gav svar på tal: ”Endera dagen kommer jag tillbaks till Frankrike och då är det jag som bestämmer.”
Också här stod det klart att Hollande inte visste, eller kanske inte ens begrep, vad som hände. Följaktligen blev reaktionerna och beslutskedjan panikartad och motsägelsefull. Presidenten sade en sak, dementerade, premiärminister Jean-Marc Ayrault något annat, ordföranden i socialistpartiet Harlem Désir krävde att familjen skulle få stanna, fick en utskällning av Hollande och belades med munkavle. Om spektaklet ägde rum som vaudeville skulle det vara underhållande. Men det handlar faktiskt om beslutsgång och kommunikation på högsta nivå i ett av Europas största och mäktigaste länder.
Krisen i Frankrike gäller i akademisk bemärkelse samhällsfördraget (i den utsträckning som detta har någon mening). I praktiken rör det sig om en avsevärd avgrund mellan folket och eliterna.
Sedan den franska revolutionen har ett antal filosofer (främst Tocqueville) poängterat avsaknaden av institutioner som varken är kommersiella eller statliga, det vill säga det civila samhället. Dagens Frankrike, ekonomiskt ruinerat av statlig misskötsel, skuldkris, arbetslöshet och allmän laglöshet, bär stora likheter med det korrumperade samfund som en gång gav medelklassen mod nog att ifrågasätta kungamaktens och adelsväldets privilegier.
Tyvärr har mycket litet förändrats sen dess: de privilegierade har bytt namn och kallar sig idag för fackföreningar, offentliganställda och högre funktionärer. I likhet med sina förfäder utgör de ett frälse som lever skyddat för de arbetande klasserna. Därför har de liten eller ingen förståelse för den bräkande allmoge som nu skakar grindarna framför det nutida Versailles.
Nicolas Sarkozys tidigare rådgivare och talskrivare, numera parlamentsledamot, deklarerade nyligen i pressen utan att rodna: ”Jag anser att jag har dåligt betalt som deputerad.” Man kan förmoda att hans väljare har svårt att begripa hans misär. Franska deputerade och senatorer tjänar drygt 100 000 kronor i månaden (varav endast hälften är skattepliktig) och åtnjuter diverse förmåner och pension (enligt premiereservsystem, som förvägras vanliga medborgare).
Ett långdraget rättsfall har nyligen avslutats. Arbetsgivarförbundet UIMMs tidigare ordförande med flera har dömts till fängelse och böter för mutor till ett antal fackförbund. ”Det var inte något märkligt: vi behövde kunna lita på att facket inte ställde till det”, säger den anklagade. De fackliga organisationerna betraktas märkligt nog inte som medbrottslingar utan som offer. Till saken hör att dessa maffialiknande aktiviteter ägde rum före 2008, då fackföreningar inte behövde offentliggöra sin bokföring (vilket är särskilt anmärkningsvärt eftersom de representerar mindre än 8 procent av löntagarna men finansieras till 90 procent av skattemedel.)
Men facket kan glädja sig åt att dess aktioner lönar sig, minst sagt. Nyligen trotsade diverse affärskedjor förbudet mot söndagsöppet, vilket är belagt med höga böter. Enbart fackförbundet Force Ouvrière beräknas ha dragit in 10 miljoner euro i bötesbelopp. Det är ju inte de anställda som kompenseras, utan de fackliga organisationerna. Huvudsaken är att man kan stoppa dem som försöker arbeta på söndagar. Ty det ska vara ordning i riket.
Man skulle kunna tro att det är en medveten strategi från regeringens sida. Snart sagt varje dag lanseras nya skatteförslag, ju mer absurda, desto bättre.
Om man inkluderar de två sista åren av Nicolas Sarkozys fögderi har mer än två nya skatter (eller skattehöjningar) i månaden införts sedan 2011, eller 84 nya skatter på tre år:
• 75 procent skatt på inkomster över 1 miljon euro (men hur ska man göra med Zlatan då? Mja, vi får väl hitta någon form av kompensation. Fotbollsspelare svettas ju när de arbetar, så i enlighet med marxistisk värdeteori är de väl att jämställa med proletärer).
• i finansplanen 2014 ingår 15,5 procent retroaktiv skatt på realisationsvinster (aktiefonder, livförsäkring, sparkonton …) sedan 1997. Det visar sig raskt att regeringsmedlemmar inte behöver oroa sig, eftersom de huvudsakligen investerar i fastigheter (trots allt tal om att uppmuntra sparande).
• momsen höjs från 1 januari 2014 till 20,6 procent.
• förslag till beskattning av ”naturaförmånen” som avsaknad av hyra innebär (hus- och bostadsrättsägare) vilket skulle motsvara en skattehöjning på mer än 80 procent för ett genomsnittligt hushåll; samt beskattning av virtuell värdestegring på egnahem.
• ”éco-taxe”: beskattning av franska långtradartransporter, med regionala skillnader, kanske (i skrivande stund har förslaget just suspenderats).
När särskilt orimliga förslag dras tillbaka bokförs det som en seger för oppositionen och betraktas som skattesänkningar av regeringen. Ett mycket defensivt spel där båda sidor konsekvent förlorar trovärdighet.
Det bör understrykas att endast hälften av alla franska hushåll betalar inkomstskatt. Därför är det inte så märkligt att politikerna fortfarande kan förmedla intrycket att de flesta skattehöjningar drabbar de besuttna. Samt att en betydande del av väljarkåren omvänt är van vid att offentliga åtaganden finansieras av någon annan. Som Sorbonnehistorikern François Crouzet påpekade, kungamakten raserades 1789 inte därför att folket betalade för mycket skatt, utan därför att de hade slutat betala.
Före presidentvalet 2012 debatterade François Hollande skatter i tv med ekonomiprofessorn Pascal Salin (tidigare ordförande i Mont Pèlerin Society) och anpassade sig väl till sin kontrahent: ”Naturligtvis bör inte beskattningen bli konfiskatorisk.” Men det var då det.
Det är inte längre Bryssel som står för absurda regleringar; den inhemska politikerklassen klarar uppgiften galant. Just nu förs en mycket allvarlig diskussion om beskattning av Red Bull (någon, någonstans fick hjärtklappning, kanske) samt förbud mot rökelse och parfymerade ljus. Ty det ska vara ordning i riket.
Följdriktigt kommer Front National sannolikt att gå framåt starkt i kommunalvalen i mars 2014, enbart med populismen som verktyg. I oktober vann FN-kandidaten Laurent Lopez kantonalvalet i Brignoles (Provence) med 54 procent mot UMP-kandidaten Catherine Delzers (även om valskolket var extremt högt då 2 av 3 väljare stannade hemma). FN registrerade 24 procent i två olika opinionsundersökningar i juni som tillfrågade väljare om sympatier inför kommunalvalen nästa år.
Samtidigt har Front National föga att föreslå som skiljer sig från de stora partiernas ”program” (förutom en mer nationalistisk form av socialism samt ekonomisk protektionism, Frankrike åt fransmännen, företräde för infödda till offentliga poster, globaliseringsmotstånd, etcetera).
Debatten förs med egendomliga definitioner: det klagas vänsterut över nedskärningar, vilket antyder att de offentliga utgifterna nu äntligen minskar. Alldeles icke: med ”nedskärningar” avses att ökningstakten reduceras, inte någon total minskning av offentliga budgetar. (Sedan förekommer selektiva inskränkningar, till exempel på miljödepartementet, vilket ministern för ekologi fick för sig att kritisera i medierna och tvingades avgå.)
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Ett centralt problem är dock att eventuella reformer av välfärdsprogram kommer 20 år för sent när en stor del av befolkningen redan är fast i fattigdomsfällan. Bidragsberoendet är utbrett, pengarna är slut; men makthavarna har inget alternativ att erbjuda eftersom ekonomin saknar utsikt för tillväxt och jobb. När socialismen har gått tillräcklig långt verkar den politiska klassen ha enats om försvar för privilegier. Ideologin blir statsbärande, inte ifrågasättande av offentlig inblandning.
Den uteblivna reformen av socialförsäkringar (sjukförsäkring, pensioner etcetera) är en plågsam illustration av statlig vanmakt. Valet står politiskt mellan högre avgifter eller lägre utbetalningar. Det finns inte en enda politiker som förmår påvisa felslutet i ekvationen: socialförsäkringarna (som genomfördes på begäran av det franska kommunistpartiet 1946) är bankrutta. Ironiskt nog är det ett EU-direktiv som äntligen tillämpas i fransk lagstiftning, nämligen rätten att söka sjukförsäkring privat, nationellt eller i Europa.
Detta har paradoxalt nog lett till en genuin folkrörelse som blir ytterligare en huvudvärk för beslutsfattare, eftersom skattebasen ständigt krymper. Kampanjen, som sker huvudsakligen på internet, innebär att föreningar uppstår som hjälper dem som söker fly de offentliga systemen.
En sällsynt innovation under president Sarkozy var skapandet av institutionen ”auto-entrepreneur”. Nyheten innebar att arbetslösa och deltidsarbetande kunde starta företag och betala sociala avgifter på grundval av effektiva intäkter (till skillnad från juridiska personer som måste betala oavsett intäkter). Reformen gav en ordentlig nystart av ”mikroföretag” huvudsakligen inom tjänstesektorn. Men hämnden är ljuv: korporatism och avundsjuka lierade sig och bestämde att auto-entreprenörerna innebar illojal skattekonkurrens: följaktligen kommer inkomstgränsen att sänkas och verksamheten begränsas.
”Vi ska kunna leva på din lön” verkar vara den politiska klassens motto. Dock är den så kallade skattebasen alltmer rörlig (eller osolidarisk, beroende på ens synvinkel).
Som Paul Johnson sade (Modern Times): ”Under 1900-talet ökade statens makt att göra ont kontinuerligt; dess makt att göra gott växte långsamt och osäkert.” Detsamma gäller fortfarande. Staten har mindre kapacitet för grundläggande skyddsfunktioner men har behållit sin makt att skada och trakassera medborgarna.
Eller som Pascal Salin säger: ”När jag betraktar Frankrike ser jag Sovjetunionen.” Frankrike har, liksom USSR under Gorbatjov, fått smaka på ”glasnost” under senare år men saknar fortfarande ”perestrojka”. Liksom Gorbatjov inser den franska politiska klassen att socialism inte kan reformeras, utan måste avskaffas.
Kanske krävs det brittisk humor för att rätt sammanfatta situationen. I ett anförande i början av 1990-talet beskrev Madsen Pirie relationen mellan hans skapelse Adam Smith Institut och den dåvarande konservativa regeringen sålunda:
”Det är ett förhållande byggt på förståelse och förtroende: regeringen förstår oss inte och vi har inget förtroende för regeringen.”
Jacob Arfwedson är journalist bosatt i Paris.