Fri invandring ingen vinstaffär
Kravet på fri invandring har gjort resan från socialistiska och liberala ungdomsförbund till riksdagspolitiken. Men Sverige har redan arbetskraftsinvandring. Det är idag möjligt för en japansk dataprogrammerare som Ericsson vill anställa att flytta till Sverige. Det nya med fri invandring är således i praktiken fri invandring av icke-arbetskraftsinvandrare från främst fattiga länder.
Vissa tankesmedjor menar att all invandring är en ekonomisk vinstaffär, inklusive den asylinvandring Sverige redan haft. Centerpartiets migrationspolitiska talesperson har sagt att ”fri invandring är en enorm plusaffär för Sverige”.
Detta är dock inte slutsatsen av nationalekonomisk forskning, som skiljer mellan olika former av invandring. Att arbetskraftsinvandring av högutbildade till USA är lönsam bevisar knappast att asylinvandring av lågutbildade från Afghanistan till Sverige också är en vinstaffär. Slutsatsen från forskningen är att invandring kan vara en vinstaffär eller förlustaffär beroende på invandrares utbildning och grad av integration på arbetsmarknaden. Den mest gedigna analysen av frågan i Sverige har gjorts av professor Jan Ekberg. Där drogs slutsatsen att dagens invandring kostar motsvarande 1,5–2 procent av bruttonationalprodukten och att de positiva arbetsmarknadseffekterna av invandringen är små, eftersom sysselsättningsgraden bland invandrarna är låg.
Det är inte en märklig slutsats – personer som inte arbetar eller som har låga löner får i en välfärdsstat både transfereringar och tjänster av det offentliga. Den fattigare delen av befolkningen i en välfärdsstat konsumerar mer än de producerar – det är en stor del av poängen med att ha en välfärdsstat. Detta finansieras med nödvändighet av övriga skattebetalare.
Det nationalekonomiska argumentet för fri invandring håller med andra ord inte. Det är ingen slump att inget välfärdssamhälle någonsin experimenterat med obegränsad invandring.
Ett tyngre argument än att fri invandring skulle vara någon sorts vinstaffär för Sverige är därför att det är principiellt riktigt.
Det principiella argumentet för fri invandring går ut på att alla människor är lika mycket värda och har rätt till fri rörlighet. Nationalstaten är en illegitim konstruktion och har inte rätt att begränsa den fria rörligheten.
Slutsatsen att den fria rörligheten skulle stå över alla andra principer följer dock inte av den klassiska liberalismen. Det viktigaste exemplet på spänningen mellan fri rörlighet och andra principer är den privata äganderätten. Även den privata äganderätten begränsar den fria rörligheten, och anses inom liberal teori ha företräde.
Det finns i själva verket en fundamental konflikt mellan äganderätt och fri rörlighet. Exkludering av andra är själva grunden i äganderätten. Till skillnad från anarkism och socialism landade liberalismen i att äganderätt principiellt står över fri rörlighet. Enligt denna tolkning av frihetsbegreppet inkluderar frihet rätten att utesluta andra från sin egendom även i de fall där de anses vara i större behov av tillgångar än du.
Liberaler har inga problem med att privat äganderätt innebär att man utesluter andra och hindrar den fria rörligheten. Det låter inte snällt, men syftet med portkoder, dörrar och staket är att utesluta andra. Liberaler accepterar även att människor kan äga och utesluta andra kollektivt. Vi har således inga problem med privata företags rätt att inte ta in nya ägare eller privata jaktklubbars rätt att bara låta medlemmar jaga på sin mark. Principen om ”alla människors lika värde” har inte tolkats som att alla människor har rätt till din egendom.
Medborgarskap inom ramen för den liberala, demokratiska nationalstaten kan ses som en form av kollektivt ägande. Medborgare äger kollektivt tusentals miljarder i form av kollektiv egendom samt årliga skatteintäkter. Utöver detta innebär medborgarskap rätten att bruka makt över andra. Invandring är inte enbart ett kontraktsrättsligt utbyte mellan invandrare och hennes arbetsgivare, det innebär omfördelning av tillgångar och makt från existerande till nya ägare. Därför har alla medborgare rätt att kollektivt besluta om invandring.
De flesta viktiga liberala tänkare stödde inte fri invandring i en värld där det finns ens en liten välfärdsstat. Milton Friedman stödde fri invandring i en värld utan en omfördelande stat, men förklarar samtidigt varför det inte skulle fungera i dagens USA:
För det är en sak att ha fri invandring till jobb. Det är en annan sak att ha fri invandring till välfärd. Och man kan inte ha både och. Om man har en välfärdsstat, om man har en stat där varje invånare utlovas en viss minimilön, eller en lägsta existensnivå, oavsett om han eller hon arbetar eller inte, producerar eller inte: då är det faktiskt en omöjlighet.
Även Friedrich Hayek påpekar att det bör finnas ett grundläggande skydd för de svaga i samhället, och skriver:
Erkännandet att varje medborgare eller invånare i ett land har åtminstone rätt till en viss minimistandard, beroende på landets genomsnittliga välståndsnivå, innebär att erkänna ett slags kollektivt ägande av landets resurser som inte är förenligt med idén om ett öppet samhälle gällande rörlighet och som väcker allvarliga problem.
Det är uppenbart att det under lång tid framöver kommer att vara helt omöjligt att säkerställa en adekvat och enhetlig minimistandard för alla människor överallt, eller åtminstone att de rikare länderna inte skulle nöja sig med att säkerställa en standard för sina medborgare ej högre än vad som kan säkerställas för alla människor i världen. Men om medborgare av ett visst land garanteras en minimistandard högre än den universellt gällande i världen blir denna minimistandard ett privilegium som kräver vissa begränsningar av människors fria rörlighet över gränserna.
Ibland försöker liberaler komma undan detta dilemma genom att säga att de är för fri invandring och avskaffad välfärdsstat. Men välfärdsstatens existens är inte något som man kan resonera bort på basis av sina egna politiska preferenser, utan är en del av den objektiva verklighet som man måste förhålla sig till. På samma sätt är det inte ett logiskt stringent argument att säga att man är för bombning av Iran, men mot att civila dödas, för att därigenom tro att man därmed har löst dilemmat.
Även om alla svenskar imorgon blev libertarianer och avskaffade välfärdsstaten så skulle den återuppstå genom fri invandring. Det beror på att fattiga invandrare som har ett egenintresse av en välfärdsstat också har rösträtt. Samtidigt innebär fri invandring förr eller senare att ursprungsbefolkningen hamnar i minoritetsställning. Att avskaffa välfärdsstaten och samtidigt ha fri invandring är endast möjligt i ett tudelat mardrömssamhälle där invandrare och deras barn själva inte får rösträtt.
Det är här viktigt att komma ihåg att flesta klassiskt liberala tänkare inte såg nationalstaten som illegitim. Detta är en tanke som utvecklats bland dagens libertarianer, enligt min uppfattning mer inspirerad av kulturradikal snarare än klassisk liberal analys. Att betrakta nationalstaten som en legitim och effektiv konstruktion är knappast samma sak som att vara nationalist. Att de stora klassiskt liberala tänkarna inte lade mer tid på att artikulera försvar för nationalstaten beror inte på att de var emot den, utan för att nästan ingen ifrågasatte nationalstatens legitimitet. John Stuart Mill skriver:
Där det råder någon grad av nationell anda finns det ett synbart skäl att förena alla medlemmar av denna nationalitet under samma regering, och då en regering särskilt för dem.
Det är heller ingen slump att Adam Smiths bok heter Nationernasvälstånd. Liberaler såg nationen som en legitim konstruktion som i grunden reflekterade den organisationsform medborgarna själva stödde.
Den demokratiska staten är en försvars- och samarbetspakt. Det mest fundamentala syftet med staten är att upprätthålla ett våldsmonopol. Bland andra Nozick betraktar nattväktarstaten som legitim, trots avsaknad av frivilliga kontrakt. Eftersom vi i ett demokratiskt system lämnar över makt över oss till andra medborgare innebär invandring och utdelandet av medborgarskap alltid en omfördelning av makt från existerande till nya medborgare. De nio miljoner som bor i Sverige nu är existerande medborgare och äger tillsammans 100 procent av den politiska makten. Om det kommer nio miljoner nya medborgare överför man halva makten från existerande till nya ägare. Därför har medborgare en legitim rätt att bestämma vilka som får invandra till landet.
Jag skulle gå ett steg längre än att beskriva staten som enbart ett våldsmonopol. Även när den gemensamma säkerheten är avklarad så finns det en rad andra frågor där vi gynnas av att fatta gemensamma beslut, exempelvis när det gäller byggandet av infrastruktur eller grundskola för alla. Även dessa aspekter av staten är demokratiskt legitima. Överlåtandet av medborgarskap innebär därför förutom överlåtande av makt även ett överlåtande av materiella resurser från de existerande medborgarna till de nya.
Men om staten är legitim som konstruktion, varför är just nationalstaten en legitim organisationsnivå? Givet att människor föredrar att leva i ett samhälle och givet att det då är gynnsamt att fatta vissa beslut tillsammans uppstår naturligt frågan om vilken nivå man ska lägga staten på.
Det är ingen slump att den organisationsnivå som de flesta stater är organiserade på är nationen. Nationen är en rationell nivå då det finns gemenskap, där man ofta kommunicerar på samma språk, där man har en gemensam kultur och historia som binder samman varandra och där man har likartade preferenser.
Ett aktuellt exempel på problem med andra statsgrupperingar än nationen är euroländerna. Inom EMU finns inte tillräckligt stark gemenskap, tillit och reciprocitet för att Tyskland och Finland ska vilja skänka några procent av sin BNP för att rädda Greklands ekonomi. Detta gör euroländerna till en onaturlig och illa fungerande statsbildning.
Nationalstaten skapades inte över en natt genom frivilliga formella kontrakt. Istället växte det fram genom en organisk, hayeckiansk process. Det är viktigt att komma ihåg att det även var så den privata äganderätten växte fram.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Vi har aldrig satt oss ned och skrivit på ett kontrakt där vi lovar att accepterar den privata äganderätten, det handlar om en institution vars legitimetet utvecklas gradvis över lång tid. Både den privata äganderätten och den medborgerliga är tack vare denna process idag legitima bland en överväldigande majoritet av befolkningen. Att vi inte brytt oss om att skriva på formella sociala kontrakt om privat äganderätt och demokratiskt medborgarskap beror främst på att de är så självklara. Om vi hade en folkomröstning om huruvida äganderätten eller nationalstaten Sverige ska avskaffas finns det inget tvivel om vad resultatet skulle bli.
Legitimiteten för privat äganderätt bygger huvudsakligen på att du eller de som lämnade egendomen till dig någon gång skapade den. Legitimiteten för medborgerlig äganderätt över Sverige bygger på exakt samma sätt på att Sveriges institutioner och tillgångar har skapats av anfäder till dagens medborgare som valt att lämna över det i arv.
Men kan nationalstaten verkligen vara legitim om människor ofrivilligt föds in den?
Det är inte möjligt för en människa att välja vilken nation man ska födas in i, lika lite som det är möjligt att välja sina föräldrar. Liksom vi accepterar familjens och privategendomens legitimitet trots att människor inte kan välja sina föräldrar kan vi därför acceptera nationalstatens legitimitet trots att människor inte kan välja sin nation innan de föds.
Att vi accepterar att medborgarskap i en stat går i arv är inte märkligare eller mindre legitimt än att egendom går i arv. Föräldrars rätt att prioritera sina egna barn vad gäller omsorg, uppfostran och egendom är en central princip inom liberalismen.
Motståndet mot nationalstatens rätt att upprätthålla kollektiv egendom är inte utan historiska paralleller. Tidiga socialister ansåg inte att ägare hade moralisk rätt att exkludera andra från sina tillgångar, speciellt då de fattiga hade större behov än de rika. De krävde därför tvångsomfördelning, i första hand av privat egendom genom kollektivt ägande av exempelvis mark och ”produktionsmedel”, eller rent av alla ägodelar.
Idag har denna ideologiska ståndpunkt huvudsakligen övergetts. Även den svenska vänstern respekterar idag i regel den privata äganderätten. Vi anses inte ha skyldighet att skänka bort vårt privata ägande till fattiga, inte ens när det gäller slitna tiggare på tunnelbanan eller svältoffer i andra länder. Liberaler och socialdemokrater har idag en mer mogen syn på dessa moraliska problem, grundad i insikten att upprätthållandet av privat äganderätt på lång sikt är bäst för samhället. Med undantag av kommunister tolkar de flesta inte principen om allas lika värde som att alla har lika värde till varandras egendom.
De klassiska socialisterna accepterade inte den privata äganderätten som legitim och ville därför omfördela tillgångar från rika till fattiga inom länder. Idag finns det de som inte accepterar den medborgerliga äganderätten som legitim och därför vill omfördela tillgångar från rika till fattiga mellan länder. Rörelsen för avskaffandet av den privata äganderätten var ett historiskt misstag. Orsaken till misstaget var i grunden att socialister inte hade teorier om varför privat egendom var en legitim och effektiv institution. På samma sätt baseras dagens rörelse för att avskaffa medborgerlig äganderätt på en ytlig analys av de institutioner som föreslås avskaffas.
Tino Sanandaji är fil dr och forskare i nationalekonomi vid Institutet för näringslivsforskning.
