Dessa företeelser är en iscensättning på sociala medier av en kvinnoroll som säger nej tack till yrkesarbetande, för att istället ägna sig åt sådant som hem, barn, fritidsintressen eller ”wellness”, försörjda av en man.

Nej, säger SvD-skribenten, detta är inget att fira. Det är ingen verklig frihet att välja så illa som dessa kvinnor gör; de romantiserar en beroendeställning som faktisk är farlig. Hon avvisar det som i feministisk litteratur kallas ”choice feminism”, alltså att ett livsval är feministiskt bara det är en kvinna som gjort det. Alla som kan sin Isaiah­ Berlin förstår invändningen.

”En ny förståelse av vad det är att vara kvinna växer fram. Och jag ser hur normerna avlöser varandra, i en rörelse framåt.”

I DN förfasar sig den feministiska ekonomiskribenten Katrin Marcal över soft girl-trenden. Hon fördömer deras ­lättja och otacksamhet. Expressens Joel Halldorf å sin sida, förstår dem faktiskt och slutar rentav sin text med att fira deras ideal: att sjunga, dansa och skapa istället för att lönearbeta åtta timmar om dagen.

Det som förenar detta lilla axplock av kommentarer är att de går med på föreställningen om att det är dessa, de allra ytligaste internetfenomen som utgör alternativet till feminismens gängse analys av makt och kön.

Från min egen horisont: mitt eget liv, de reflektioner jag uppfattar att kvinnor i min närhet gör, litteraturen jag läser, poddarna jag lyssnar på – därifrån ser jag något annat ta form. En ny förståelse av vad det är att vara kvinna växer fram. Och jag ser hur normerna avlöser varandra, i en rörelse framåt. För att använda dialektikens språk:

Tesen är 1950-talets borgerliga hemmafru, hon som hade frikopplats från hushållets försörjning, en bekväm tillvaro men med begränsade möjligheter att utveckla något annat än sina husmoderliga talanger. Trygg men instängd. Som reaktion mot henne uppstår 1960-talets sexuella revolution, liksom 1970-talets feministiska reformer, alltså antitesen. Kvinnan skulle ut ur hemmet, bort från spisen, in på männens arena. Stark och jämställd. Men också deprimerad, sömnlös, sjukskriven och med dåligt samvete.

Där andra nu ser en backlash ser jag en syntes. Inte i Instagrams ”tradwives”, men till exempel i den position som den brittiska författaren Mary Harrington beskriver i boken Feminists against Progress. Hon skriver att kvinnor är jämlika män ifråga om ambition och potential, ifråga om intelligens och driv, men också skilda från män tack vare sin specifika biologi och roll i reproduktionen. Harrington är glad för den kvinnliga frigörelsen, men problematiserar en del av utgångspunkterna. Och hennes kollega, journalisten Louise Perry, har i boken The Case Against the Sex­ual Revolution beskrivit hur den fria sexualitetens praktik går på tvärs med kvinnors instinkt att – enkelt och hårdraget – reservera sexuellt umgänge för män som visat att de är villiga och kapabla att sörja för eventuell avkomma.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Syntesen är en politik som ser till att det inte finns några formella hinder för kvinnor att realisera sin potential, men erkänner värdet av kvinnors omsorgsinstinkter – och ett finmaskigt nät för de kvinnor som faller offer för våldsamma och farliga män.

Syntes-kvinnan är ingen glamourbrud på sociala medier. Hon håller hårt i sina barn, insisterar på att omsorg och uppfostran huvudsakligen åligger föräldrarna. Hon odlar grönsaker. Hon är nyfiken och slutar aldrig att bilda sig. Hon ser inte sin familj som en olägenhet i karriären, utan yrkeslivet som något som ska utformas för att passa in i det hon anser är en meningsfull tillvaro. Hon förväntar sig att hennes man pensionssparar åt henne om han har högre inkomst.

För henne står inte frihet och plikter i något motsatsförhållande. Hon är fri men förbunden.