Uppfattningen att ”allt är politik” fortsätter att göra skada inom kulturlivet. När Nationalmuseum reviderade skyltarna intill målningarna som ska guida besökaren så att dessa varnade för sådant som ”den manliga blicken” förminskades verken till den grad att det blev svårt att förstå varför man överhuvudtaget skulle besöka detta museum.

Det försvar av kontroversiell konst som hänvisar till yttrandefriheten och idén att det ligger i konstens natur att provocera och ifrågasätta kommer inte till kärnpunkten av problemet. För det slags tolkning av konst som håller sig på den politiska nivån ger lika ofta tummen upp, som till exempel när Lina Stenberg skriver att det genialiska med Elena Ferrantes Neapel-serie är att den ger gestalt åt Simone de Beauvoirs tes att kvinnan är ”det andra könet”. Ferrantes levande gestaltning av en komplex vänskapsrelation kommer i andra hand för Stenberg, eftersom det inte är i kraft av denna som romanerna tjänar det ”jämställda läsande” som främjar demokratin.

Att hävda att konst främjar politiska värden är förstås frestande i en ekonomi där mycket av kulturlivet är beroende av statligt ekonomiskt stöd. Men att på detta sätt instrumentalisera konsten är i slutänden olyckligt. Om konsten har en samhällelig uppgift kan konstverk fördömas och censureras såtillvida de inte bedöms uppfylla denna. När konsten försvaras med politiska argument så är allt politik igen.

I själva verket var det inte i och med upplysningstidens politiska frigörelse utan först under romantiken som man kom att insistera på konstnärlig frihet, och detta i samband med att man upphöjde subjektiviteten. Det handlade dock inte främst om en yttre frihet, om att få uttrycka sig i det offentliga rummet, utan om en själslig frihet, om den andens och fantasins positiva frihet som består i att utvidga sig och frodas i ett inre rum. Det var denna uppfattning om konsten – om människan – som lade grunden för den modernistiska konsten, som vägrade vara objektiv eller rättfärdiga sig själv på ett moraliskt plan. Den extrema versionen av detta synsätt gick ut på att en gestalt i ett fiktivt verk inte kan bedömas moraliskt, och redan på 1800-talet anklagade filosofer som Kierkegaard romantiken för nihilism i och med den åtskillnad den gjorde mellan det estetiska och det etiska, mellan kons­ten och livet.

Modernistisk litteratur kännetecknas framförallt av vad vi kan kalla den personliga rösten, en som till skillnad från den offentliga rösten inte hävdar allmängiltighet för det den säger, och tillåter sig att uttrycka idéer utan att behöva ”belägga” dem eller stå till svars för dem. När doktor Glas skriver att ”En kvinna i grossess är något förskräckligt” låter Söderberg honom tala just med en personlig röst. Söderberg själv skulle inte kunna uttrycka denna åsikt i en intervju eller understreckare. Utsagan skulle då nämligen underförstått göra anspråk på att ”ha rätt” på något objektivt, universellt sätt och därmed låta som ett förfäktande av en moralisk ståndpunkt som luktar kvinnoförakt. Vi talar annorlunda offentligt än vi gör med goda vänner, och detta inte (alltid) för att vi är hycklare eller kuvade av politisk korrekthet, utan för att vi vet att offentligt tal innebär ett annat slags åtagande. Ett av konstens kännetecken sedan romantiken är emellertid att den uttrycker sig offentligt, men i det modus som annars hör hemma i den privata sfären.

Nu kan man invända att den personliga rösten tvärtom verkar vara på modet i och med den plats man numera vill ge både inom konst och medier till kvinnors och minoriteters berättelser, till dem vars erfarenheter ännu inte fått genomslag i det offentliga samtalet eller historieskrivningen. Det synsätt som ligger till grund för denna utveckling sträcker sig emellertid inte till något allmänt försvar av den personliga rösten i konsten. Det handlar bara om att ge förtryckta eller marginaliserade grupper en plattform, och grundar sig alltjämt på devisen att allt är politik. De som kräver att vi lyssnar på dessa vittnesmål (och visst ska vi göra det) hyllar inte Lolita som en personlig berättelse om olycklig kärlek, så mycket mer tragisk som huvudpersonen genom sin kärlek förgör sin älskade. De skulle helst bara vilja höra Lolitas berättelse.

Modernisterna gick förvisso för långt när de hävdade att moralisk kritik av konst utgör ett kategorifel. Visst kan man finna Lolita motbjudande utan att därför vara vän av diktatorer. Vi skulle inte läsa romaner och bry oss om fiktiva karaktärer om de tillhörde en sfär till vilken det verkliga livets omdömen alls inte kan tillämpas. Den personliga rösten måste också lämna plats för detta personliga gensvar, med sitt etiska innehåll. Men denna reaktion är just personlig, och kan inte hävda den universella giltighet varigenom boken i sig utgör en moralisk överträdelse.

Varför är konst inte bara politik? Därför att ingen politisk orättvisa är angelägen om den inte bottnar i ett personligt lidande. Den bästa konsten vittnar just om detta: att det mest väsentliga i livet inte är politik.